Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik (Frederik) I (dansk-norsk konung) - 2. Fredrik (Frederik) II (dansk-norsk konung) - 3. Fredrik (Frederik) III (dansk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen erlägga de stora afgifter de förut betalt
till påfven. 1522 tillät han H. Tast att predika
evangelium i hertigdömena, och i Okt. 1526 tog han
reformatorn Hans Tausen under sitt beskydd samt
gjorde honom till sin kaplan. Ehuru biskopar och
riksråd klagade, fortfor han att hålla sin hand
skyddande öfver reformatorerna. På herredagen i
Odense 1527 häfdade han kraftigt samvetsfrihetens
sak, ja t. o. m. presters och munkars rätt att
gifta sig. 1529 tvang F. den nyvalde biskopen i
Roskilde, Rönnov, att tillåta evangelisk predikan och
presters giftermål. Liknande förbindelser måste Knud
Gyldenstjerne i Odense afgifva 1529, och ärkebiskop
Torbern Bilde 1532, hvarjämte konungen såg genom
fingrarna med att tiggaremunkarna förjagades ur sina
kloster. Deremot vägrade han (1530) att tillmötesgå
reformatorernas önskningar om ingrepp i den katolska
kyrkans ordning. När Kristian II 1531 gjort sitt
tåg till Norge, men sedermera måst öfverlemna sig åt
Knud Gyldenstjerne, ville icke F. godkänna den lejd,
som denne gifvit Kristian, utan kastade sin brorson i
hårdt fängelse på Sönderborg (1532). Han förpligtade
sig till och med inför riksrådet och adeln att aldrig
sätta Kristian på fri fot. F. dog d. 10 April 1533,
på Gottorps slott. Han ligger begrafven i Slesvigs
domkyrka. – F. ingick två gånger äktenskap: 1502, med
Anna af Brandenburg (f. 1487, d. 1514), och 1518,
med Sofia af Pommern (f. 1498, d. 1568). Han var
fader till Kristian III, hertigarna Hans d. ä. och
Adolf samt till Fredrik (f. 1529, d. 1556 som biskop
i Slesvig) och några döttrar. E. Ebg.
2. F. II, äldste son af konung Kristian III
och Dorotea af Sachsen-Lauenburg, föddes d. 1
Juli 1534. Blott två år gammal valdes han 1536, på
riksdagen i Köpenhamn, till tronföljare. 1542 hyllades
han på de danska landstingen och 1548 i Oslo. Vid sin
faders död, d. 1 Jan. 1559, besteg han tronen. Ung
och ärelysten, drömde han nu om att utvidga sitt
välde. Redan före sin kröning, d. 20 Aug. 1559,
lyckades det honom också att i förening med sina
farbröder Hans och Adolf underkufva Ditmarsken
(se d. o.). Svårare var den strid, i hvilken han
inlät sig med Sverige. Efter flere års tvister och
underhandlingar med sin frände Erik XIV beslöt han,
mot de fleste rådsherrarnas vilja, att förklara
denne krig. Så började "det nordiska sjuårskriget"
(1563–70). Hvad Fredrik hoppades vinna af detta,
vann han dock icke. Personlig ära skördade han
icke mycket, ty endast 1563 och 1569 deltog han
i några krigsföretag, eljest af hölls han, enligt
hvad han sjelf uppgaf, af riksrådet derifrån. Långt
ifrån att kunna eröfra Sverige, hvilket troligen var
målet för hans sträfvanden vid stridens begynnelse,
bragte han blott förödelse och armod öfver detta och
sitt eget land. Också var han såväl 1568 som 1570
benägen att medgifva billigare fredsvilkor än dem,
som riksrådet genomdref. Sedan nordens lugn blifvit
återstäldt genom fördraget i Stettin (1570), var F:s
återstående regering fredlig. Vanligen öfverlät han
styrelsen åt riksrådet. Adeln gynnade han genom att
oupphörligt tillåta den häfdabyten, som
voro i hög grad skadliga för både kronan och
bondeståndet. Efterlåten visade han sig äfven mot sina
farbröder Hans och Adolf, hvilka först 1580, efter
en för dem fördelaktig öfverenskommelse, aflade
hyllningsed for sina områden. Åt sin broder Hans (den
yngre) öfverlät han (1564) en del af hertigdömena
Slesvig och Holstein, men denne blef aldrig regerande
furste. Åt sin broder Magnus gaf han de under Kristian
III:s tid förvärfvade besittningarna i Estland. Om
F:s regering hade brister, hade den emellertid
äfven förtjenster. F. vårdade sig om handeln,
tuktade Hamburg, som sökte ställa hinder i vägen för
densamma, och utgaf 1561 en ny sjölag. Finansväsendet
kom efter det svenska krigets slut i ett bättre
skick, så att konungen såg sig i stånd att uppföra
den vigtiga fästningen Kronborg. För vetenskaperna
visade F., liksom flere af sina samtida bland adeln,
stort intresse. Han stiftade 1569 kommunitetet
vid Köpenhamns universitet och förvandlade 1586
Sorö kloster till en skola. Åtskilliga lärde,
såsom Tyge Brahe och Anders Sörensen Vedel,
mottogo af honom ynnestbevis. I trosfrågor visade
han emellertid stor ofördragsamhet. F. afled på
Antvorskov slott d. 4 April 1588. Ett omåttligt
förtärande af starka drycker lär hafva förkortat hans
dagar. I sitt äktenskap med Sofia af Mecklenburg
hade han 4 döttrar och 3 söner. Den äldste bland
de senare var hans efterträdare Kristian IV.
F. W.
3. F. III, Kristian IV:s son, föddes d. 18 Mars 1609,
blef 1623 vald till biskop i Verden och 1634 till
ärkebiskop i Bremen, men kom icke i lugn besittning
af dessa land, som 1648 afträddes till Sverige. Då
hans äldre broder, den till faderns efterträdare
utsedde prins Kristian, dött 1647, öppnade sig för
F. utsigter till tronen. Fadern dog 1648, innan
valriksdagen hade hunnit samlas, och F. måste köpa
sitt kungaval (d. 4 Maj) med en handfästning, som
gjorde honom nästan alldeles beroende af adelns
och riksrådets vilja. Först derefter blef F. hyllad
(d. 6 Juli) och krönt (d. 23 Nov.). Genast riktade
han sina sträfvanden på att tillintetgöra Ulfelds och
dennes svågrars inflytande ("Svigersönnepartiet"),
på hvilket det närmast berott, att hans makt blifvit
så kringskuren. Redan i Juli 1651 flydde Ulfeld
ur landet, och Hannibal Sehested måste lemna sin
plats i riksrådet. För att hindra vidare delningar
genomdref F. (1650) införande af arfsföljd efter
förstfödslorätt för den kungliga delen af Slesvig
och Holstein. Ehuru landet var utarmadt, och dess
försvarsväsende i det uslaste skick, lät F. dock af
den tyske kejsaren m. fl. förleda sig att förklara
Sverige krig (1657). Han hoppades att återvinna de
landsdelar, som Danmark förlorat 1645; men detta kom
att stå Danmark dyrt. Karl X skyndade i så hastiga
marscher mot Danmark, att dettas bundsförvandter ej
fingo tid att sända någon hjelp. I Aug. kom Karl
till Holstein, hvarest hertig Fredrik III straxt
slöt sig till honom; i Okt. intogs Fredericia,
och derigenom föll hela Nörrejylland i svenskarnas
händer. I Jan. 1658 gick svenska hären öfver till Fyen
samt derifrån till småöarna och Själland, hvarest F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
