- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
265-266

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framgång, i nästan alla riktningar och i högre grad
än någon annan, gifvit exemplet af en fullständig
frigörelse från de gamla traditionerna. Lamartine
(1790–1869) och Delavigne (1793–1843) räknas ej för
afgjorda romantiker, men frigjorde sig dock i mycket
från den klassiska rutinen. Detsamma kan äfven sägas
om Alfred de Vigny (1799–1863), under det att Alfred
de Musset (1810–57), en själsfrände till Byron,
hade en bestämd lutning åt verklig romantik. –
Men ej blott inom den egentliga poesien, utan ännu
mera inom romanen och novellen var denna period
verksam. Vigny och Alexandre Dumas d. ä. (1803
–70) skrefvo historiska romaner, som kanske endast
öfverträffas af Walter Scotts eller Freytags. Nodier
(1783–1844), Musset och Mérimée (1803–70)
hafva skrifvit noveller, som i stilens mästerskap
näppeligen kunna öfverträffas. – Efter denna första
blomstring inträdde, utan egentligt afbrott, en ny
sådan, som åtminstone delvis karakteriseras af en
bestämd realistisk riktning, hvilket tydligare än
något annat visar huru litet den franska romantiken
hade gemensamt med den fantastiska smakriktning,
som i Tyskland bär samma namn. Denna riktning mot
det reala är äfven fullt berättigad, ty säkrare och
vidare grundval än just naturen sjelf erbjudes ej den
menskliga fantasien. Den, som först afgjordt beträdde
densamma, var Honoré de Balzac (1799–1850), som
utmärkte sig för en ovanligt skarp och mångsidig
iakttagelseförmåga. Hans föregångare var i viss mån
konstkritikern Henri Beyle-Stendhal (1783–1842),
som äfven skrifvit några romaner. Aurore Dudevant
(George Sand, 1804–76), Eugène Sue (1804–57), Charles
de Bernard (1805–50) och Alphonse Karr (f. 1808)
kunna alla sägas i mer eller mindre grad hafva
följt denna riktning. Af stort inflytande voro äfven
Théophile Gautier (1811–72), en af Frankrikes allra
förnämsta stilister, samt Labrunie (Gérard de Nerval,
1808–55). – Bland lyriska skalder af stor, om än ej
odödlig förtjenst må nämnas Reboul (1796–1864), M:me
Desbordes-Valmore (1786–1859), Banville (f. 1820),
Manuel (f. 1823), Sully-Prudhomme (f. 1839)
och Coppée (f. 1843), af hvilka några drifvit
den tekniska färdigheten till den yttersta grad af
fulländning. Barbier (f. 1805) har i bittra politiska
och moral-satirer, "Iambes", skarpt gisslat tidens
lyten. – Äfven dramat fick nytt lif genom romantiken,
och då Hugos "Hernani", hvari författaren kastade
öfver bord Boileaus dittills troget följda regel
om tidens och rummets enhet, 1830 först uppfördes
på Théâtre-Français, var denna tilldragelse lika
stor och betydelsefull som första representationen
af Corneilles "Le Cid". Denna lysande början fick
dock icke sin fulla motsvarighet i fortsättningen,
ty Hugo hade ej den djupa menniskokännedom, den
sjelfbeherskning och det jämnmått, som fordras hos
en dramaturg, och af hans efterföljare har ingen
kunnat hålla dramat uppe på den höga nivå, om hvilken
"Hernani" ingaf förhoppning. Det oaktadt kunna de
franske dramaturgerna, som med stor teknisk

talang behandla sociala ämnen, sägas hafva under en
längre tid beherskat ej blott sitt eget lands, utan
äfven det öfriga Europas förnämsta scener. Scribe
(1791–1861), Ponsard (1814–67) – denne senare
närmade sig något den gamla klassiska skolan
–, Feuillet (f. 1812), Augier (f. 1820), Dumas
d. y. (f. 1824) och Sardou (f. 1831) äro väl kända
i hela vår verldsdel. Korta s. k. "Proverbes"
skrefvos med mycken talang af Musset m. fl. På den
allra sista tiden hafva af olika yngre författare
föga framgångsfulla försök blifvit gjorda att åt den
dramatiska literaturen åter gifva en ideal lyftning. –
Den literära kritiken har under det 19:de årh. nått
en hög utveckling, hvaraf förtjensten i synnerhet
tillkommer Villemain (1790–1870), Sainte-Beuve
(1804–69), som först utbildat den psykologiska
biografien, Saint-Marc Girardin (1801–73), Quinet
(1803–75), Janin (1804–74), Nisard (f. 1806),
Planche (1808–57), Scherer (f. 1815), Saint-Victor
(1827–81) och Taine (f. 1828), hvars metod är
att ur en menniskas lefnadsomständigheter och
derifrån härrörande intryck söka framkonstruera
hela hennes själslif. – Den historiska forskningen
har likaledes att uppvisa en serie författare
af första ordningen, t. ex. Barante (1782–1866),
Guizot (1787–1874), Thierry (1795–1856), Thiers
(1797–1877), Michelet (1798–1874), Martin (f. 1810)
och Laboulaye (f. 1811). – Inom den vetenskapliga
literaturforskningen må nämnas följande, som särskildt
vinnlagt sig om äldre fransk literatur, Littré
(1801–81), Renan (f. 1823), Paulin Paris (1800–81)
och hans son Gaston (f. 1838), hvilka båda senare
bland annat fortsatt det af benediktinerna begynta
stora verket "Histoire littéraire de la France".

Angående den allra senaste tidens literära lif må
nämnas, att den s. k. "journalismen", hvarmed menas
de intellektuella krafternas koncentrerande i den
periodiska literaturens tjenst, alltmera vinner
terräng, hvarigenom det yngre författareslägtet
drages från ett sådant lugnt arbete, som för
en gryende talang är den säkraste vägen till god
stilistisk utveckling. Också anse många den franska
prosastilen vara i fallande, hvilket de tillskrifva
det jägtade arbete, hvartill de unge publicisterna,
d. v. s. numera nästan alla yngre författare,
drifvas eller lockas dels af vinstbegär, dels af
ärelystnad. – Vidare förtjenar påpekas, att inom den
senaste franska skönliteraturen, särskildt romanen
och novellen, åtskilliga yngre författare kommit allt
längre in på den realistiska riktningen och slutligen
gått ända derhän, att de på sitt fält sökt tillämpa
den naturvetenskapliga forskningens analytiska och
experimentala metod, hvarigenom de trott sig kunna
från diktens område förvisa allt falskt skimmer och
skaffa fantasien en vetenskapligt säker ledning. Ett
slags program för denna naturalistiska metod har
Zola (f. 1840) framlagt i sitt arbete "Le roman
expérimental", hvari han framställer densamma som
utgörande den sista länken i serien fysik, kemi och
fysiologi. I praktiken har denna riktning – skola
vill den ej kallas – knappast kommit längre än att
med högt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 15:36:32 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free