Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år 1000. Efter denna tid börjar literaturen tämligen
snart att raskt växa i omfång. Redan 11:te årh. har
att uppvisa ej blott rimmade helgonlegender, utan
äfven episka dikter af rent nationelt ursprung. Bland
dessa folkepos intager "La chanson de Roland",
som handlar om Karl den stores systerson Rolands
nederlag och död, 778, i passet vid Roncevaux
i Pyreneerna, utan gensägelse första rummet ej
blott för sin höga ålder, utan äfven för sin stora
poetiska förtjenst. Karl den store och hans vasaller
utgjorde sedan, under det 12:te årh., ett omtyckt
ämne för folkskaldernas diktkonst och bildade
hufvudinnehållet i en lång serie hjeltedikten af
hvilka omkring 100 ännu äro i behåll. Dessa folkepos,
"Chansons de geste", igenkännas lätt äfven på sin
formella behandling; de äro nämligen nästan utan
undantag skrifna i s. k. laisses eller tirader,
d. v. s. tio- l. tolfstafviga verser, af gemensam
assonans sammanhållna i grupper af olika längd.
Längre fram, under 12:te årh., utbildades assonansen
till fullständigt rim, och den tolfstafviga versen,
alexandrinen, fick allt oftare företräde framför
tiostafvingen. Efter innehållet kunna "Chansons de
geste" (geste, krönika, historiskt ryktbar ätt)
fördelas på olika grupper, allt efter som Karl
den stores ätt eller någon vasalls dertill lemnar
hufvudfigurerna. – Vid sidan af dessa rent folkliga
dikter, som författades af les trouvères och sjöngos
eller reciterades af les jongleurs inför det
publikum dessa på öppna platser eller annorstädes
kunde samla omkring sig, uppstod under tolfte seklet
äfven en mera konstnärligt utbildad episk diktcykel,
till hvilken ämnen hemtades från de keltiska
sagorna om konung Artur och hans riddare af det
Runda bordet. De till denna cykel hörande dikterna
skilja sig väsentligen från "Chansons de geste"
såväl till innehåll som form. Vanligen skildras i
dem en namngitven riddares kärleksöden och vilda
äfventyr i envigeskamp eller strid mot jättar
och troll. De äro alla skrifna på parvis rimmade
åttastafviga verser och sakna indelning i laisses,
hvaraf framgår, att de voro afsedda att läsas eller
deklameras, icke att sjungas. Utom dessa "Romans de
Bretagne" författades efter ungefär samma mönster
andra versifierade romaner, "Romans de l’antiquité"
och "Romans d’aventures", af hvilka de förra behandla
ämnen ur Alexander den stores under medeltiden
fantastiskt omarbetade historia samt ur Roms och
Greklands historia, under det de senare hemta stoffet
från spridda sagor och traditioner af grekiskt eller
Österländskt ursprung. – Äfven andra verk än rent
episka bearbetades redan tidigt af de andlige i bunden
stil (för understödjande af minnet), t. ex. krönikor,
didaktiska arbeten, lefnadsteckningar af helgon
m. m. – Rent lyriska dikter förekomma ännu sparsamt;
dock har man i behåll romanser och pastoureller af hög
ålder, i hvilka efter ett tämligen enformigt mönster
och gifven melodi i konstnärligt hopfogade strofer
skildras tvänne älskandes pröfningar och motgångar,
innan de slutligen få hvarandra, eller en riddares
möte med en herdinna, som väcker hans kärlek, men
afvisar hans ömma förklaringar.
Äfven visor, chansons, i hvilka kärleken och dermed
följande qval vanligen skildras, började tidigt
nog att författas och sjungas. – Prosaliteraturen
utvecklades deremot långsammare, hvilket närmast
berodde derpå att latinet hufvudsakligen nyttjades för
allvarligare ämnen. De äldsta franska prosatexterna
utgöras äfven mest af öfversättningar samt enstaka
predikningar, hvilket visar, att ännu intet
egentligt fält fanns för den franska prosan. –
Under trettonde seklet, eller, vidsträcktare taget
och betecknadt i runda tal, från 1170 till 1320,
infaller den franska medeltidsliteraturens andra
(och bästa) period. Språket var nu någorlunda
rikt utveckladt, och på alla de områden,
som under medeltiden bearbetades, rådde stor
verksamhet. Chansons de geste-literaturen var
visserligen redan nu i sjunkande så till vida, att
de gamla sångerna mist sin forna enkelhet och numera
omarbetades och utsträcktes till en för vår smak ofta
odräglig längd. Bland de trouvères. som bäst och
skickligast underkastade chansons de geste en dylik
omarbetning, må särskildt framhållas Adenès le Roy,
af hvilken man känner flere sådana, som nyligen
blifvit utgifna. Vid början af denna period lefde
och verkade Chrétien de Troyes, hvars dikter,
som till största delen utgöra rimmade romaner ur
Arturcykeln, allmänt räknas till medeltidens bästa
Skönliteratur såväl med afseende på ämnets behandling
som språkets konstnärliga utbildning. Vid sidan
af honom förtjenar att ställas Raoul de Houdenc,
som med mycken talang skref tvänne till Artur-cykeln
hörande romaner äfvensom några allegoriska dikter. –
Från denna period finnas äfven sagosamlingar,
till hvilka materialet mestadels är hemtadt från
Österlandets rika sagoliteratur. Förmedlade genom
latinet, på hvilket språk de utgjorde samlingarna
"Historia septem sapientum Romae", "Gesta Romanorum"
och "Disciplina clericalis", inflöto de såväl på prosa
som i bunden stil i folkliteraturen och blefvo mycket
omtyckta. I ett visst sammanhang med dessa utifrån
hemtade sagor står den för öfrigt rent nationella
fabliauxpoesi, som under denna tid fick en stark
utveckling. Fabliaux äro kortare dikter, oftast
författade på parvis rimmade åttastafviga verser
och innehållande en liten berättelse af satiriskt,
komiskt eller burleskt innehåll. Sjelfva stommen
till berättelsen hemtades ej sällan från de nämnda
sagosamlingarna, men togs för öfrigt hvar hälst något
passande ämne erbjöds, vare sig i det verkliga lifvet
eller i traditionen. Formen och stilen äro genuint
franska. Det är i synnerhet uti dessa fabliaux
man möter den sjelfsvåldigt qvicka, lekfullt
satiriska, ofta grofkorniga ton, som är känd under
benämningen esprit gaulois, och hvilken anses vara
något för det franska folklynnet egendomligt. Med
rätta antages denna literatur tillhöra det tredje
ståndet, som i den fick ett passande uttryck både
för sitt goda lynne och för sitt groll mot de bättre
lottade samhällsklasserna. – Vid denna tid uppstodo
äfven två stora dikter, som hvar för sig intaga en
omfattande och betydelsefull plats inom medeltidens
literatur. Af dessa är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
