Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans I Josef Karl - Frans Josef I Karl - Frans (Francesco), konungar af Bägge Sicilierna - Frans I Januarius Josef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1806. Det var icke nog med att F. fick göra
landafträdelser till Napoleon; nöden tvang honom till
andra åtgärder, som gingo honom djupt till sinnes:
han nödgades 1810 gifva segraren sin dotter Marie
Louise till äkta och 1812 med 30,000 man understödja
honom i ryska fälttåget. Men efter detta fälttågs
misslyckande slöt sig F. till den nya koalitionen
mot den franske kejsaren (1813). Efter Napoleons
fall (1814) icke endast återvann Österrike ett lika
stort område, som det förlorat, utan erhöll ett mera
sammanhängande och afrundadt område, än det förut
haft. Under furst Metternichs ledning följde F. en
strängt konservativ politik både i den österrikiska
monarkiens inre styrelse och i dess förhållande till
utlandet. Alla frihetssträfvanden undertrycktes genom
ett organiseradt spionsystem och en sträng censur,
men de olika österrikiska landens gamla och häfdvunna
rättigheter respekterades. I förening med Ryssland och
Preussen gjorde Österrike sin frihetsfientliga politik
så mycket som möjligt gällande i hela Europa. F. dog
d. 2 Mars 1835. Han var fyra gånger förmäld: 1)
med Elisabet af Würtemberg (1788–90), 2) med Maria
Teresia af Bägge Sicilierna (1790–1807), moder till
tretton barn, bl. a. Marie Louise, Napoleon I:s gemål,
och kejsar Ferdinand I, 3) med Maria Ludovica Beatrix
af Este (1808–16), 4) med Karolina Augusta af Bajern
(1816, död 1873). – F. var en redbar, kunskapsrik man,
men främmande för alla högre sträfvanden, småsinnad,
inskränkt och en fiende till all sjelfständighet.
3. Frans Josef I Karl, kejsare af Österrike,
konung af Ungern, den föregåendes sonson och son af
ärkehertig Frans Karl och prinsessan Sofia af Bajern,
föddes d. 18 Aug. 1830. Hans uppfostran leddes i en
strängt katolsk och klerikal anda. Utvecklingen
af de tilldragelser, som följde på 1848 års
revolution, förde honom tidigt på tronen. Då efter
undertryckandet af Oktoberupproret i Wien (1848)
de ledande personerna vid hofvet förmått hans
farbroder, kejsar Ferdinand I, att abdikera, och
då hans fader afsagt sig sina anspråk, tillträdde
han d. 2 Dec. 1848 regeringen. Den 4 Mars 1849
utfärdade han en representativ helstatsförfattning för
österrikiska monarkien, men den ungerska riksdagen,
som ej ville uppgifva Ungerns rättigheter såsom en
stat för sig, förklarade d. 14 April det habsburgska
huset afsatt. Sedan likväl Ungern (med rysk hjelp)
och det äfvenledes revolutionära Lombardiet-Venetien
s. å. kufvats, genomförde kejsaren, med bistånd af
furst Felix Schwarzenberg och, efter dennes död
(1852), af grefve Buol och friherre Bach, ett strängt
absolutistiskt och centralistiskt styrelsesystem,
med upphäfvande af helstatsförfattningen och med
afskaftande af tryck- och församlingsfriheten. 1855
afslöt han med påfven ett konkordat, som lade en stor
makt i det katolska presterskapets händer. (Detta
konkordat inskränktes 1868 och upphäfdes alldeles
1870.) I Tyskland lyckades Österrike omintetgöra
planerna till en separat-union under Preussens
ledning och häfda sin gamla ställning på den Tyska
förbundsdagen. Genom sin hållning under Krimkriget
(1853–56) ådrog det sig
Rysslands ovilja, utan att vinna Vestmakternas
bevågenhet. I Österrikes krig mot Sardinien
och Frankrike 1859 deltog F. J. personligen och
visade vid Solferino stort mod. Genom fördraget i
Villafranca s. å. måste han afträda Lombardiet. Sedan
detta krig blottat rikets svaghet, fann kejsaren sig
föranlåten att ändra system och införa representativa
författningar så väl för de särskilda "kronlanden"
som för monarkien i dess helhet. Med Ungern
kunde ingen uppgörelse komma till stånd, så länge
F. J. afböjde dess kraf på en själfständig ställning
inom monarkien. 1864 deltog Österrike med Preussen i
kriget mot Danmark. En tvist om de från detta rike
eröfrade hertigdomena Slesvig och Holstein blef
närmaste anledningen till 1866 års krig mellan
de båda tyska stormakterna, ett krig, i hvilket
äfven Italien deltog, såsom Österrikes fiende,
och hvilket ändade med Österrikes uteslutande
ur Tyskland och dess förlust af Venetien. Till
följd af den fruktansvärda kris, som monarkien
genom detta krig undergick, gaf F. J. (på grefve
Beusts råd) 1867 efter för ungrarnas fordringar
på sjelfständighet och kröntes d. 8 Juni s. å. i
Budapest till Ungerns konung. F. J. blef nu herskare
öfver ett statsförbund, konungariket Ungern med
dess biland å ena sidan och kejsaredömet Österrike
(de öfriga kronlanden) å den andra. Magyarer och
tyskar blefvo de herskande folken, hvaremot slaverna
kommo till korta och grepos af missnöje. Kejsaren
sökte i någon mån tillmötesgå deras önskningar
efter en sjelfständigare politisk ställning inom
monarkien genom att (för monarkiens österrikiska del)
tillsätta, en federalistisk ministèr under grefve
Hohenwarts ledning (Febr. 1871). Men emedan det
tyska elementet var öfvervägande i representationens
deputeradekammare, afgick kabinettet redan i
Okt. s. å., då det tyska s. k. författningspartiet
åter kom till styret, med kabinettet Auersperg. Men
1879 vann det slaviska elementet åter inflytande
genom ministèren Taaffe. Ledningen af monarkiens
gemensamma angelägenheter och särskildt af dess
utrikespolitik förblef hos Beust till 1871 och sedan
hos ungraren Andrassy. 1878 besatte F. J., i enlighet
med Berlinkongressens beslut, Bosnien och Herzegovina
med österrikiska trupper och har sedan dess hållit dem
besatta. F. J. berömmes för mildhet och moderation,
men har mycket höga tankar om sin herskaremakt. De
klerikala sympatier han i början af sin regering
hyste, till följd af sin uppfostran, hafva småningom
försvunnit. I Febr. 1853 var F. i Milano utsatt för
ett mordförsök af ungraren Libenyi. – F. förmäldes
d. 24 April 1854 med prinsessan Elisabet, dotter af
hertig Maximilian af Bajern.
Frans (Francesco), konungar af Bägge Sicilierna.
1. Frans I Januarius Josef, son af konung Ferdinand I
och Karolina af Österrike, föddes d. 20 Aug. 1777. Han
hyllade i sin ungdom konstitutionella idéer och
stadfäste 1813, då han såsom sin faders högra hand
skötte styrelsen af dynastiens då enda qvarvarande
besittning, Sicilien (Neapel hade fransmännen
eröfrat), den af sicilianska riksständerna 1812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
