Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framlade. Dessutom hade Senaten veto mot Lagstiftande
kårens beslut. Alldenstund Senaten utsågs af kejsaren
och bestod af hans högsta förtroendeämbetsmän, var
kejsaren i sjelfva verket oberoende af församlingen,
hälst han hade veto mot Senatens beslut. All
opposition förhindrades dels genom tryck- och
församlingsfrihetens tillintetgörande, dels genom en
talrik och väl organiserad polis. – För den andra
delen af sitt program arbetade Napoleon med icke
mindre energi och med ännu större framgång. Genom sitt
deltagande, i förbund med England, i Krim-kriget
(1853–56) lyckades han förödmjuka det mäktiga
Ryssland och kunde sjelf diktera freden i Paris
(d. 30 Mars 1856). Då (1859) Sardinien började kriget
för Italiens lösryckande från Österrike och för
dess nationella enhet, uppträdde han som Sardiniens
bundsförvandt och tvang efter flere segrar Österrike
till freden i Villa Franca och Zürich (d. 11 Juli
och d. 10 Nov. 1859) samt erhöll såsom belöning
derför af Italien (1860) Savojen och Nizza. Äfven
utom Europa segrade de franska vapnen. Algeriets
eröfring fullbordades, lyckliga fälttåg företogos mot
Kina (1858 och 1860), Syrien (1860) och Kochinkina
(1862). Deremot blef hans försök att eröfra Mejico
förderfbringande. Visserligen lyckades han på dess
tron uppsätta kejsar Maximilian, men tvangs slutligen
att öfvergifva honom och draga sina trupper tillbaka
(1867). Detta afgörande nederlag för Napoleons
politik kan betraktas såsom "början till slutet"
af hans bana. Den popularitet han dittills åtnjutit
började försvinna. Utbrottet af kriget mellan Preussen
och Österrike (1866) hade han väl påskyndat i hopp att
få uppträda såsom skiljedomare och derigenom upphjelpa
sitt anseende, men utgången visade, att han åter
missräknat sig. Han kunde icke hindra Preussen att
samla hela Nord-Tyskland under sin fana, och då han
såsom en motvigt deremot sökte förvärfva Luxemburg
(1867), led han ett nytt politiskt nederlag,
i det att Preussen tvang honom att uppgifva sin
plan. Alla dessa motgångar förmådde honom att något
mildra sitt dittills följda regeringssystem. 1867
utvidgades tryck- och församlingsfriheten. Genast
uppblomstrade en oppositionspress, som icke blott
ursinnigt anföll regeringen, utan till och med
predikade revolution. I slutet af 1869 togs ett nytt
steg till den konstitutionella monarkien, då den
moderate Emile Ollivier fick i uppdrag att bilda
en ny ministèr, och ett förslag till ny författning
framlades, hvilket äfven godkändes genom en allmän
folkomröstning (Plébiscite, Maj 1870). Ställningen
inom landet var emellertid sådan, att ett krig
behöfdes för att afleda den allmänna uppmärksamheten
från inrikespolitiken och för att höja regeringens
sjunkna anseende. Valet af en hohenzollernsk prins
till konung af Spanien gaf en oväntad anledning
till ett sådant. Den franska regeringen såg eller
påstod sig se i detta val ett hot från det af huset
Hohenzollern regerade Preussen. Den 19 Juli 1870
förklarade Napoleon Preussen krig, dertill eggad af
sin gemål, krigsministern Leboeuf och utrikesministern
Gramont. (Se art. Fransk-tyska kriget).
September-revolutionen. Tredje franska
republiken (d. 4 Sept 1870). Sedan kejsaren d. 2
Sept. kapitulerat vid Sedan och förts fången
till Tyskland, störtades genom ett folkupplopp i
Paris kejsaredömet, och republiken utropades. En
nationalförsvarsregering (Gouvernement de la défense
nationale) af nio personer tillsattes, hvars förnämsta
medlemmar voro Jules Favre, Léon Gambetta, Jules
Simon, general Trochu och Jules Ferry. Redan d. 19
Sept. var Paris inneslutet af segrarna. Fåfängt sökte
nationalförsvarsregeringen och i synnerhet Gambetta,
som i ballong lemnade Paris och med diktatorisk
myndighet öfvertog styrelsen af F. utom Paris,
att uppbjuda alla krafter för att tillbakatränga
fienden. De trupper, som uppsattes, blefvo ett lätt
byte för honom. Den 27 Okt. kapitulerade marskalk
Bazaine vid Metz. med 173,000 man; Strassburg hade
redan en månad förut fallit. Den ena armén efter
den andra sprängdes; slutligen voro landets alla
försvarskällor tömda, och man måste vädja till
underhandlingarna. Den 28 Jan. 1871 afslöts en
vapenhvila, som skulle räcka till d. 19 Febr.,
på vilkor att Paris kapitulerade. Den stora staden
hade då under Trochus befäl i fyra månader manligt
försvarat sig, mera utsatt för hunger och sjukdomar
än för fiendernas kulor.
Under vapenhvilan sammanträdde d. 12 Febr. en
nationalförsamling i Bordeaux för att bestämma om
fred eller krig. Hon uppdrog (d. 17 s. m.) den
verkställande makten åt Thiers (Chef du pouvoir
exécutif), och denne underskref jämte Favre d. 26
Febr. i Versailles, der det tyska högqvarteret
var förlagdt, fredspreliminärerna. Enligt dessa
afträdde F. Elsass (med undantag af Belfort) och
en stor del af Lothringen med Metz samt förband
sig att inom tre år betala 5 milliarder fr. i
krigskostnadsersättning. Under denna tid skulle
tyska trupper på fransk bekostnad vara förlagda
i Frankrike. Slutligen skulle de tyska trupperna
hafva rättighet att d. 1 Mars intåga i Paris. Dessa
fredsvilkor ratificerades (d. 29 Febr.) af
församlingen i Bordeaux. – Måttet af lidanden var
dock ej ännu rågadt; på det förhärjande kriget med
främlingarna följde ett hemskt inbördes krig. Den
18 Mars 1871, sju dagar efter nationalregeringens
öfverflyttande till Versailles, utbröt nämligen i
Paris det s. k. kommunardupproret. Eggad af de läror,
som predikades af det hemliga omstörtningssällskapet
"Internationale", reste sig pöbeln, mördade flere
framstående män, ryckte till sig väldet öfver Paris
och återinförde ett skräckvälde, som lifligt påminde
om den stora revolutionens sorgligaste tid. Staden
måste med vapenmakt återintagas (d. 18 Maj), men
detta skedde ej, förr än flere af dess förnämsta
byggnader förstörts, och 17,000 kommunarder stupat. De
öfverlefvande blefvo strängt straffade. Inom ett
år hade öfver 10,000 domar afkunnats, af hvilka
70 lydde på döden, 200 på lifstids straffarbete,
4,000 på förvisning eller deportation o. s. v. –
Under denna inre fejd afslöts den definitiva freden
i Frankfurt, d. 10 Maj 1871. Den nya gränsregleringen
blef ej färdig förr än d. 26 April 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
