Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inkomster, medan hela den öfriga skaran hade att
lefva på återstoden, hvaraf följden var att de
lägre presterna befunno sig i djupaste elände. Adeln
bestod af omkr. 30,000 familjer, af hvilka hälften
var gamla feodalslägter. Men dessa hade af Ludvig
XIV gjorts till lydiga undersåtar, som föga brydde
sig om den stora hopens ställning, blott de i ro
fingo njuta sina företrädesrättigheter. Dessa voro
också stora. Adelsmännen hade uteslutande rätt till
statens och kyrkans högsta ämbeten; de voro fria från
la taille, men skulle betala andra direkta skatter,
ehuru en stor del af dem förstod att undandraga sig
äfven dessa. Följande hofvets exempel hade en stor del
af adelsklassen nedsjunkit i ett moraliskt förderf,
hvilket gjorde dem lika odugliga till de ämbeten de
beklädde som föraktade af det tredje ståndet. De
ofrälse åter hade nästan inga rättigheter, endast
skyldigheter. Ehuru de ej egde mer än hälften af
jorden, hade de att betala hela grundskatten (91
mill. francs), tionden och många andra betungande
skatter, som blefvo ännu mer tryckande genom det sätt,
hvarpå de uppburos. Skatteuppbörden var nämligen
bortarrenderad åt förpaktare (fermiers généraux), i
hvilkas intresse det låg att genom utpressningar vinna
så mycket som möjligt. De bestickliga ämbetsmännen
skyddade dem för straff. Finansförvaltningen var
den uslaste. Ingen skilnad gjordes mellan konungens
och statens kassa; den senare fick betala alla
konungens anvisningar. På detta sätt bortslösade
Ludvig XV under ett år 180 mill., och under åren
1774–89 lät Ludvig XVI statskassan betala 228
mill. livres. Statsskuldens storlek var ej bekant,
men beräknades några år före revolutionen uppgå till
öfver 1,600 mill. livres. Någon allmän lag fanns icke
i F. Man skilde på pays de droit écrit (provinser med
skrifven lag) och pays coutumiers (provinser med
häfdvanerätt). Hvad som var tillåtet i den ena provinsen
kunde vara förbjudet i den andra. Icke häller fanns
någon likhet inför lagen; det hände t. ex. att en
adelsman dömdes till ett lindrigt fängelsestraff för
ett brott, som han begått tillsammans med en ofrälse,
men att deremot den senare blef hängd. Straffen voro
barbariska: 1766 blef en person bränd å båle, och 1770
användes stegling. Krigsväsendet hade liksom allt
annat förfallit. Officersplatserna bortgåfvos på grund
af börd och hade så ökats, att på en armé af 170,000
man räknades 60,000 officerare. – Till allt detta
kom att den allmänna välmågan försvunnit. Handeln
trycktes af de mest onaturliga tullar och monopol;
åkerbruket låg nere till följd af de tunga skatterna;
det var dessutom ett synnerligen föraktadt yrke, som
mest drefs af de lifegne bönderna. Samvetsfrihet fanns
icke, folkupplysningen var nästan ingen, sedligheten
förderfvad. En förändring var nödvändig, och endast
en revolution kunde göra den nog fullständig. Endast
den ärfda vördnaden för det bestående hade dittills
hållit den vacklande byggnaden uppe. Men äfven denna
vördnad försvann slutligen, en följd dels af de grofva
missbruken, dels af det skoningslösa sätt, hvarpå
1700-talets store skriftställare ("de franske
filosoferna", "encyklopedisterna") dragit i fejd mot det
bestående. Den skepticism, som genom dem utbreddes,
skonade snart hvarken kyrkan och hennes läror
eller staten och dess fel. – Ludvig XVI (1774–92),
Ludvig XV:s sonson, besteg tronen med de bästa
föresatser att bringa ordning i detta kaos; men
han saknade olyckligtvis den dertill erforderliga
kraften och valde till sin förtrogne den gamle
Maurepas, som ej förstod tidens kraf. Åtskilligt
gjordes dock. Parlamenten återställdes, och
finansförvaltningen anförtroddes åt den duglige Turgot
(1774–76), som dock genom sin sparsamhet stötte sig
med det slösaktiga hofvet och fick afsked. Samma
öde drabbade hans efterträdare Necker (1776
–81). Sedan Calonne (1783–87) bragt finanserna
i ännu större oreda, inkallades, 1787, en Assemblée
des notables, en rådgifvande församling af medlemmar
af den högre adeln och det högre presterskapet,
hvilka konungen sjelf utsåg. Då denna församling
icke kunde förmås att gifva några bevillningar, blef
det slutligen nödvändigt att inkalla Etats généraux,
riksständerna. Dermed började ett nytt skede i F:s
och Europas historia. – Under denna inre oreda hade
F. 1780–83 deltagit i det amerikanska frihetskriget
(1775–83). Genom detta vann det väl Tabago, Senegal
och några små öar vid New-Foundland; men den nybildade
republiken var ett föredöme, som snart skulle vinna
efterföljd inom F:s egna gränser.
Franska revolutionen (1789–1814). Den konstituerande
församlingen (Assemblée constituante, 5 Maj 1789–30
Sept. 1791). Riksständerna, som samlades d. 5 Maj
1789, bestodo af öfver 1,000 representanter för
de tre stånden. Adeln hade 270, presterskapet
291, och det tredje ståndet (le tiers état)
557 deputerade. Som det tredje ståndets åsigter
delades af de lägre presterna och många adelsmän,
skulle det lätt hafva kunnat diktera besluten, om
röstning efter hufvud egt rum. För att förebygga
detta fordrade de högre stånden, att omröstningen
borde ske efter stånd. Men tredje ståndet yrkade
på omröstning per capita. Konungen tog de högre
ståndens parti, men måste snart gifva efter för det
tredje ståndet. Emellertid hade den genom hofvets
och de privilegierade klassernas motstånd framkallade
upphetsningen blifvit så stor, att ett uppror utbröt
i Paris, under hvilket Bastiljen stormades (d. 14
Juli 1789) och derefter nedrefs. Natten till d. 4
Aug. s. å., då frågan om de menniskan tillkommande
rättigheterna (se Déclaration des droits de
l’homme) afhandlades, uppoffrade adel och prester
frivilligt sina företrädesrättigheter: länsväsendet
och skattefriheten afskaffades, böndernas lifegenskap
och andra missbruk upphäfdes. Emellertid skulle en ny
författning utarbetas, och redan nu visade sig början
till en partigruppering. Högadeln och prelaterna
(högern) ville behålla så mycket som möjligt af det
gamla, under det att af de öfriga (venstern) de fleste
fordrade en konstitutionel författning, och ett parti
(yttersta venstern) i revolutionen såg endast ett
medel för egna sjelfviska planer. Enligt författningen
(af d. 3 Sept. 1791) skulle ständerna samlas på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
