Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foucart, Paul - Foucault, Jean Bernard Léon - Foucaults pendelförsök, fys. - Foucaults teleskop - Foucaux, Philippe Edouard - Fouché, Joseph, hertig d'Otrante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Foucart [-kar], Paul, fransk vetenskapsman, f. 1836
i Paris, blef 1868 lärare vid Lycée Charlemagne
och 1870 vid Lycée Bonaparte. 1874 började han
vid Collége de France föreläsa öfver epigrafik
och grekiska antiqviteter samt blef 1877 ordinarie
professor derstädes. 1878 blef han föreståndare för
Ecole d’Athénes. F. har bl. a. utgifvit: Inscriptions
recueillies à Delphes (1863; tillsammans med Wescher),
Mémoire sur l’affranchissement des esclaves par forme
de vente à une divinité (1867), Mémoire sur les ruines
et l’histoire de Delphes (1868), Des associations
religieuses chez les grecs (1873).
Foucault [-kå], Jean Bernard Léon, fransk fysiker,
föddes d. 19 Sept. 1819 i Paris, der hans fader var
bokhandlare. Efter att 1853 hafva för doktorsgraden
publicerat en afhandling om ljusets hastighet,
utnämndes F. 1854 till fysiker vid Parisobservatoriet,
en plats, som inrättades för honom enligt kejsar
Napoleons önskan. 1862 blef han ledamot af Bureau
des longitudes och 1865 af Académie des sciences. Han
var korresponderande ledamot af The royal society i
London, samt af Vetenskapsakademierna i Berlin och
S:t Petersburg m. fl. lärda samfund, af hvilka det
förstnämnda hedrade honom med en af sina största
belöningar, den stora Copleyska guldmedaljen. Genom
öfveransträngning vid förberedelserna till 1867 års
exposition i Paris, af hvars stora jury han äfven var
ledamot, ådrog han sig en sjukdom, som efter några
månader slutade hans lif, d. 11 Febr. 1868. På
kejsar Napoleons befallning tillsattes efter
hans död en kommission med uppdrag att förbereda
utgifvandet af F:s alla arbeten. Detta företag blef
dock, till följd af 1870 års händelser, fördröjdt
ända till 1878, då det lyckades Foucaults moder
att genom egna uppoffringar åstadkomma en värdig
publikation – Recueil des travaux scientifiques
de Léon Foucault – af sonens alla arbeten. Dessa
falla företrädesvis inom optikens, den tillämpade
mekanikens och elektricitetens områden. Exempelvis
må nämnas: experimental bestämning af ljusets
hastighet med användning af roterande speglar,
bevis för jordens rotation medelst pendelförsök
(se Foucaults pendelförsök), konstruktion af
heliostat och siderostat, af en regulator för uniform
rörelse och af induktionsåpparater, studier öfver och
förbättringar af galvaniska staplar o. s. v. L. A. F.
Foucaults pendelförsök, fys. Om en pendel upphänges på
sådant sätt, att den kan svänga fritt i hvilket genom
upphängningspunkten gående vertikalplan som hälst,
och pendeln derefter föres åt sidan samt åter släppes,
så att den rör sig endast under tyngdens inverkan,
så måste den fram- och återgående rörelsen fortsätta i
samma oförändrade riktning. Vid noggrann iakttagelse
synes detta dock icke vara förhållandet, utan
pendelsvängningarnas riktning, d. ä. pendelplanet,
vrider sig medsols. Denna vridning är likväl, på
samma sätt som himlahvalfvets rörelse, endast skenbar
och förorsakas af jordens rörelse kring sin axel i
motsatt riktning. Detta blir tydligt, om försöket
äfven anställes på följande sätt. På en vågrät skifva,
som är vridbar kring en lodrät axel, fästes en lodrät
ram
af metalltråd, på hvilken, midt öfver vridningsaxeln,
upphänges en pendel, bestående af en tung kula,
fäst i en fin tråd. Försättes pendeln i svängning
och skifvan derunder försigtigt kringvrides,
så bibehåller pendelplanet sitt läge i rummet
oforändradt och synes just till följd deraf vrida
sig i förhållande till skifvan, i motsatt riktning
mot denna. – Denna pendelplanets vridning iakttogs
redan år 1661 af Accademia del Cimento i Florens,
men L. Foucault var den förste, som använde
densamma såsom bevis för jordens rotation. Vid
Foucaults första försök (1851) begagnades en pendel
af endast 2 m. längd; vid ett följande, anstäldt
i Pantheon i Paris, ökades pendellängden till
ungefär 65 m., hvarvid pendelplanets vridning blef
märkbar redan efter några få svängningar. Dylika
försök med en 19 m. lång pendel anställdes 1854 i
Upsala, der vridningen uppgick till 13° på timmen.
K. L.
Foucaults teleskop benämnes efter uppfinnaren,
L. Foucault, ett slags spegelteleskop, hos hvilket
objektivet är utslipadt i glas och försedt med
en på kemisk väg utfälld silfverbeläggning. På
observatoriet i Paris finnes ett sådant teleskop,
hvars objektiv är omkr. 1,2 m. i diameter.
A. L-n.
Foucaux [-kå], Philippe Edouard, fransk orientalist,
f. 1811, började 1838 studera sanskrit för Eugène
Burnouf. 1852 blef han dennes efterträdare som
professor vid Collége de France. Skrifter: Grammaire
de la langue thibétaine (1859), Histoire du Boudda
Sâkya mouni (1848; tibetansk text och fransk
öfvers.), Parabole de l’enfant égaré (1854; på sanskrit
och tibetanska med fransk öfvers.), Le trésor
des belles paroles (1858; ett urval af tibetanska
tänkespråk; text och öfvers.), Vikramôrvaâ (1861),
Onze épisodes du Mahâbhârata (1861), La guirlande
précieuse des demandes et des réponses en sanscrit
et en thibétain (1867), Le religieux chassé de la
communauté (1873; buddhistisk saga, öfvers. från
tibetanskan).
Fouché [fousje], Joseph, hertig d’Otrante, fransk
statsman, född 1754, var vid revolutionens utbrott
(1789) lärare vid oratoriernas kongregation i
Nantes. Han blef en af revolutionens ifrigaste
anhängare och invaldes i Nationaikonventet, der
han röstade för konungens död. Vid fullgörandet
af flere offentliga uppdrag ådagalade han mycket
nit och den största fientlighet mot katolska
religionen samt visade såsom Collot d’Herbois’
biträde vid Lyons bestraffning (Okt. 1793) mycken
blodtörst. Ehuru han af alla krafter bidrog till
Robespierres störtande (1794), utstöttes han d. 9
Aug. 1795, på grund af sina ogerningar, ur konventet
och kastades i fängelse, men återfick friheten
genom den allmänna amnestien i Okt. s. å. Han ingick
derefter förbindelser med jakobinen Babeuf och hans
anhängare, men förrådde dem till Direktorium (1796)
och blef till belöning utnämnd till ambassadör hos
Cisalpinska republiken (Sept. 1798) och derefter hos
den Bataviska (Jan. 1799). I Juli 1799 utnämndes han
till polisminister och utöfvade såsom sådan stort
inflytande på Frankrikes inre politik. Hans åtgärder
stämplades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
