Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi, konsten att genom ljusets inverkan frambringa afbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplösas de af ljus icke träffade delarna af
gelatinhinnan, och sålunda erhålles en bild. Funnes
halftoner i negativen, skulle likväl dessa enligt
denna metod gå förlorade; ty då ljusets verkan
begynner vid ytan och sträcker sig mer eller mindre
djupt genom gelatinmassan, skulle å de delar,
som blifvit belysta under negativens halftoner, de
närmast papperet belägna gelatinpartiklarna förblifva
lösliga. Dessa skulle således lösas i vattenbadet,
och halftonerna, som derigenom beröfvats sitt fäste,
bortsvämmas. För att detta må förekommas, pressas
gelatinpapperet efter belysningen fast vid ett annat
papper, och båda läggas i varmt vatten. Bilden häftar
då vid det sistnämnda papperet, och halftonerna
qvarblifva. På detta sätt skulle bilden dock blifva
omvänd, d. v. s. de venstra delarna af originalet
skulle blifva de högra och tvärt om. För att få
densamma rätt vänd transporterar man den å nyo på
papper. En dylik dubbel transport undvikes derigenom
att man gör den negativa bilden omvänd, hvilket kan
ske på flere sätt, vanligen genom att vid expositionen
insätta plåten i kameran, med kollodiumhinnan vänd
från föremålet, hvarvid ljusstrålarna genomtränga
glaset. – Belyses ett i en svafvelsyrehaltig
lösning af surt kromsyradt kali dränkt papper
under en positiv bild, visar sig en ljus teckning
på gulbrun botten. Utsättes papperet derefter för
anilinångor, antager teckningen en blå färg. Kopian
fixeras genom tvättning i vatten. Detta är den
s. k. anilintrycksmetoden, hvilken för kopierandet
af kartor och planer finner mångfaldig användning.
För att på billigaste möjliga vis framställa
fotografiska afbildningar och sålunda göra dem mera
tillgängliga för den stora allmänheten har man sedan
fotografikonstens uppfinning bemödat sig om att sätta
densamma i förbindelse med de grafiska konsterna. För
detta ändamål har man öfverfört fotografier på koppar,
stål, zink och sten för att sedan kunna aftrycka
dem medelst tryckfärg. De första försöken af detta
slag gjordes redan af Nicéphore Niepce. Han upplöste
asfalt i lavendelolja, utbredde lösningen på en
stålskifva och belyste denna under en positiv bild. De
delar af asfalthinnan, hvilka träffades af ljuset,
blefvo dervid olösliga, de öfriga kunde bortskaffas
medelst ett lösningsmedel. Vid plåtens behandling
med lavendelolja löstes derför dessa delar, hvarvid
metallen blottades. Etsades teckningen derefter med en
syra, uppkom en fördjupad bild i plåten, hvilken kunde
aftryckas medelst koppartryckspress. Denna asfaltmetod
har äfven blifvit använd för andra ändamål, men ej
visat sig så lätt utförbar, som de, hvilka grunda
sig på det sura kromsyrade kalits ljuskänslighet. –
Den allmännast utbredda fotografiska tryckmetoden är
fotolitografien, eller sättet att på litografisk sten
öfverföra en fotografi (se Fotolitografi). – Alldeles
liknande är fotozinkografien, med den skilnaden att
bilden här öfverföres på en zinkplåt. Fotolitografien
lämpar sig ej för afbildandet af teckningar med
halftoner. För det ändamålet är det fotografiska
ljustrycket särdeles passande. Gelatinen nyttjas der sjelf
såsom tryckform, på sådant sätt att en glasskifva
öfvergjutes med en lösning af kromgelatin och
belyses, sedan denna torkat, under en omvänd
negativ. Tvättas plåten derefter i kallt vatten
och öfverdrages med svärta medelst en litografisk
färgvals, fastnar färgen endast på de af ljuset
träffade ställena. Sålunda erhålles en bild, som kan
aftryckas. Den lätt skadade gelatinhinnan uthärdar
naturligtvis ej så många aftryck som en litografisk
sten; man har dock med aktsam behandling erhållit
tusentals sådana af samma plåt. Ljustrycket, som
genom fotografen J. Albert i München nått en stor
grad af fullkomlighet och derför blifvit kalladt
albertotypi (se d. o.), liknar silfverfotografien
i finhet och mjukhet, men öfverträffar densamma
i varaktighet. – En för halftonsbilder passande
tryckmetod är likaledes det af Woodbury 1865
uppfunna fotorelieftrycket. En på förut beskrifvet
sätt förfärdigad kolfotografi visar en ojämn yta:
skuggorna äro högre än dagrarna. Genom lång kopiering
kan denna ojämnhet förmås att framträda tydligare;
en gelatinrelief erhålles således. Denna placeras
på en stålskifva och täckes med en mjuk blyplåt,
hvarefter det hela utsattes för starkt tryck i en
hydraulisk press. Dervid intryckes gelatinbilden i
den mjukare metallen, och man finner, sedan skifvorna
blifvit skilda, en fördjupad bild i blyplåten. Denna
tjenar nu som tryckform. En halfgenomskinlig
gelatinfärg begagnas, hvarigenom aftrycket erhåller
stor likhet med en kolbild. – De allmännast
begagnade heliogravyr-(fotogravyr-)metoderna
likna fotorelieftrycket i framställningssättet;
i dem afformas dock den vunna gelatinreliefen
på galvanisk väg i koppar. Heliogravyrer i
halftonsmanér förfärdigas på det sätt att fin sand
blandas med kromgelatinen. Derigenom uppstår en
kornig gelatinrelief, hvilken, afformad i koppar,
äfven lemnar denna kornig, hvarigenom trycksvärtan
bättre häftar vid plåten. Georg Scamoni i S:t
Petersburg är uppfinnare till en heliogravyrmetod,
som stöder sig på helt andra grunder. Han förfärdigar
en positiv bild på glas, förstärker denna så länge med
qvicksilfverklorid, att teckningen framstår upphöjd
samt fäller å denna på galvanisk väg en kopparplåt. –
Medelst fotografien framställas äfven klichéer, hvilka
kunna aftryckas i boktryckspress. Sådana metoder äro
bl. a. fototypien och fotozinkotypien. I den förra
bildar en hög limrelief, uppspänd på en trästock,
tryckplåten; den senare metoden är en med syror
etsad fotozinkografi.
Sin vidsträcktaste användning finner fotografien
vid framställandet af porträtt. Icke endast en
långt drifven skicklighet i det tekniska är för
porträtt-fotografen nödvändig, en passande belysning
och uppställning af modellen äro äfven vilkoret
för erhållandet af ett godt resultat. Vid bildens
inställning synas vanligen blott de föremål, som ligga
i samma vertikalplan, samtidigt skarpa. Framsträckta
kroppsdelar blifva derför mer eller mindre "oskarpa",
om hufvudet blifvit skarpt instäldt. Detta vållar,
att ett direkt afbildande af personer i kroppsstorlek
är förenadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
