Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi, konsten att genom ljusets inverkan frambringa afbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kemiska verkan ljuset utöfvar på åtskilliga kroppar
har föranledt uppfinningen af fotografien. Det
är företrädesvis silfrets föreningar, som visat
sig känsliga för denna verkan. Redan 1500-talets
alkemister iakttogo, att klorsilfver svärtas af
ljuset. Den svenske kemisten Scheele (d. 1786)
var den förste, som vetenskapligt undersökte
denna företeelse. Han fann, att färgförändringen
beror på kroppens sönderdelning, och upptäckte,
att denna hastigast eger rum i spektrums violetta
strålar. Dessa undersökningar synas ej hafva ådragit
sig den uppmärksamhet de fortjenade; de betraktades
mera såsom en märkvärdighet än såsom något, hvaraf en
praktisk tillämpning kunde göras. Först i början af
1800-talet kom man på den tanken att medelst ljuset
frambringa bilder. Engelsmännen Wedgewood och H.
Davy gjorde 1802 de första försöken, i det de indränkte
papper med en lösning af salpetersyrad silfveroxid,
betäckte detsamma med något ogenomskinligt föremål
samt utsatte det för solstrålarna. De ställen,
som voro skyddade, förblefvo då hvita, hvaremot de
öfriga färgades bruna. Tyvärr hade dessa bilder ingen
varaktighet; något medel att fixera dem var ännu ej
funnet, hvarför de hvita delarna snart svärtades, och
hela bilden derigenom försvann. En varaktig ljusbild
framställdes först af fransmannen Nicéphore Niepce,
hvilken derför betraktas såsom fotografiens egentlige
uppfinnare. Wedgewoods och Davys metod hade äfven den
olägenheten att endast flata föremål, sammanpressade
med det ljuskänsliga papperet, kunde afbildas. Genom
att begagna den af fysikern Baptista Porta uppfunna
"camera obscura" lyckades Niepce erhålla bilder
af hvad föremål som hälst. Han använde emellertid
ej silfversalt, utan ett annat ljuskänsligt ämne:
asfalt. Detta framställningssätt kröntes likväl ej med
någon synnerlig framgång; det var nämligen, till följd
af asfaltens ringa känslighet, alltför omständligt. –
År 1829 förenade Niepce sig med en målare Daguerre för
att gemensamt med honom sträfva för samma mål. Då han
några år derefter dog, lemnade han denne senare såsom
arfvinge till alla sina idéer. Daguerre lyckades lösa
uppgiften att framställa varaktiga ljusbilder på ett
lätt utförbart sätt. Han uppnådde detta på en helt
annan väg, än den hans föregångare hade beträdt. Såsom
ljuskänsligt ämne använde han nämligen jodsilfver,
hvilket han erhöll genom att låta jodångor inverka
på en blankpolerad silfverplåt. En kort exposition
i kameran frambragte en verkan, som ej var
förnimbar för ögat, men som visade sig, så snart
plåten utsattes för qvicksilfverångor. Denna metod
offentliggjordes 1839 och kallades efter uppfinnaren
daguerreotypi (se d. o.). – Sedan Herschel upptäckt
undersvafvelsyrligt natrons förmåga att lösa silfrets
haloidsalter, lyckades engelsmannen Fox Talbot att
på papper framställa varaktiga bilder. Hans försök
liknade till en början Davys; han nyttjade dock med
koksalt och silfverlösning beredt papper, i hvilket
således klorsilfver var det verksamma ämnet. Sedan
daguerreotypien blifvit bekant, sökte Talbot att i
kameran framställa
pappersbilder. Dessa erhöllo dock till följd af
papperets tradiga textur ett groft utseende. Denna
olägenhet undanröddes genom införandet af den
s. k. kollodium-metoden på glasplåtar, hvilken är den
ännu i dag mest brukliga. Under 1860- och 1870-talet
har fotografien gjort oerhörda framsteg och räknas
nu för en af århundradets vigtigaste uppfinningar.
Fotografiens enklaste form är den
s. k. ljuspausprocessen, hvilken liknar Talbots
första försök. Ett med koksalt prepareradt papper
öfverpenslas med en lösning af salpetersyrad
silfveroxid och utsättes för ljusets inverkan
under t. ex. en ritning, som skall kopieras. De af
teckningens svarta streck skyddade delarna af det
ljuskänsliga papperet förblifva då hvita, under det
att de öfriga svärtas. Sålunda erhålles en hvit
teckning på svart botten, en s. k. negativ bild,
hvilken måste fixeras i ett bad af undersvafvelsyrligt
natron, för att den ej vidare skall lida någon
förändring af ljuset. Belyses sedan ett ljuskänsligt
papper under denna negativa teckning, erhålles en
positiv sådan, hvilken fullkomligt öfverensstämmer med
originalet. – Såsom redan är nämndt, kan en dylik
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
