Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfornekros, med., en vid kronisk fosforförgiftning uppträndande brand eller nekros i käkbenen - Fosforos, Lat. Phosphorus, "ljusbringare" - Fosforoskop, fys., apparat för studiet af fosforescens - Fosforoxiklorid. Se Aciklorid - Fosfor-salt, kem. - Fosfor-syra. Se Fosfor - Fosfortändstickor. Se Elddon - Fosgen-gas, en af Davy upptäckt gas - Fosie, socken i Malmöhus län - Foss (fordom Fors), socken i Göteborgs och Bohus län - Foss, Henrik Herman - Fossalta, by i närheten af Modena i Italien - Fossano, stad i den italienska prov. Cuneo (Piemont) - Fossano, Amrbozio, vanligen kallad Borgognone - Fossati, Giovanni Antonio Lorenzo - Fossesholm, gammal sätesgård i Buskeruds amt i Norge - Fossil, geol. 1. Adj. - Fossil. 2. Subst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana arbetare, som hafva karierade och felande
tänder. På senare tider har sjukdomen blifvit
sällsyntare, sedan man, såsom redan är anmärkt, börjat
använda mindre fosfor i tändmassan samt dessutom
sörjt för bättre ventilering af fabrikslokalerna
och till arbetare valt personer med friska och
felfria käkar och tänder. – Jfr k. förordn, d. 18
Febr. 1870. F. B.
Fosforos, Lat. Phosphorus (af Grek. fos, ljus,
och foros, förare), "ljusbringare", en hos
forngrekiska skalder förekommande benämning
dels på morgonstjernan (Venus), stundom tillika
betecknad såsom solgudens körsven, dels för vissa
qvinliga gudomligheter, t. ex. Eos och Artemis (Diana
lucifera), hvilka framställdes såsom fackelbärerskor
eller ljusbringerskor. A. M. A.
Fosforoskop (af fosfor och Grek. skopein, se, skåda),
fys., apparat för studiet af fosforescens.
Fosforoxiklorid. Se Aciklorid.
Fosfor-salt, kem., ett i färglösa kristaller
anskjutande dubbelsalt, natrium-ammonium-ortofosfat
(Na . H . NH4) O3 PO + 4H2O, hvilket vid
glödgning sönderdelas i vatten, ammoniak
och natrium-metafosfat. Det senare löser i
glödgningshetta de flesta metalloxider och ger
med dem oftast färgade glas, hvarigenom en mängd
metaller lätt kunna igenkännas. Af denna anledning
har fosfor-salt stor användning vid blåsrörsförsök.
P. T. C.
Fosfor-syra. Se Fosfor.
Fosfortändstickor. Se Elddon.
Fosgen-gas (af Grek. fos, ljus, och genein, födas),
en af Davy upptäckt gas, som bildas genom förening
af lika volymer koloxid och klor under inverkan
af solljus (hvaraf namnet härrör). Denna gas,
som för öfrigt kan framställas på många andra
sätt, kallas numera vanligen koloxiklorid. Dess
kemiska formel är CO Cl2. Den är färglös,
har qväfvande lukt och angriper ögonen,
är vid pass 3 1/2 gånger tyngre än luften och
sönderdelas af vatten i kolsyra och klorväte.
S. J-n.
Fosie, socken i Malmöhus län, Oxie härad. Arealen
1,350 har. 1,379 innev. (1880). Tillsammans med
Lockarp utgör F. ett regalt pastorat af 2:dra kl.,
Lunds stift, Oxie kontrakt.
Foss (fordom Fors), socken i Göteborgs och Bohus
län, Tunge härad. Arealen 9,490,6 har. 3,230
innev. (1880). F. bildar med Håby och Svarteborg
ett regalt pastorat af 1:sta kl., Göteborgs stift,
Vikornas södra kontrakt.
Foss, Henrik Herman, norsk politiker, född i Bergen
d. 17 Sept. 1790, blef artilleriofficer 1809 och
avancerade efter hand till öfverstelöjtnant. Från
1827 till 1845 var han medlem af alla storting och
från 1833 president i odelstinget samt utmärkte
sig i denna ställning genom frisinnade åsigter och
stor duglighet. 1845 blef han statsråd och chef för
marindepartementet, från hvilken befattning han
tog afsked 1848. Död d. 21 Sept. 1853. – 1817–21 utgaf
F., tillsammans med K. M. Falsen och J. Rein, "Den
norske tilskuer" och 1824, tillsammans med. L. Sagen,
Bergens beskrivelse samt 1826 en lyckad öfversättning
af Tegnérs "Frithiofs saga".
1835 skref han den polemiska dikten Tidsnornerne.
Y. N.
Fossalta, by i närheten af Modena i Italien, vid
floden Scultenna, Slag d. 26 Maj 1249, i hvilket
konung Enzio, kejsar Fredrik II:s son, blef
tillfångatagen af bolognesarna.
Fossano, stad i den italienska prov. Cuneo
(Piemont), vid floden Stura. Omkr. 7,300
innev. Biskopssäte. Silkesodling. Sidenväfverier och
garfverier. Staden var residens för Emanuel Filibert
af Savoyen (1553–80) och flere af hans efterföljare.
Fossano, Ambrozio, vanligen kallad Borgognone
[-gånjåne], lombardisk arkitekt och målare, Lionardo
da Vincis samtida, död omkr. 1535. Efter hans
ritningar (af år 1473) utfördes den berömda fasaden
till la Certosa vid Pavia, i hvilken kyrka han äfven
prydde flere kapell med fresker. Såsom målare hänger
han ännu qvar vid det äldre målningssättet. Hans
figurer äro magra och utan synnerlig kraft, men hans
hufvud utmärka sig deremot för ovanlig innerlighet
och oskuldsfullt behag. F:s arbeten träffas sällan
utanför Lombardiet.
Fossati, Giovanni Antonio Lorenzo, italiensk
frenolog, f. 1786, studerade i Pavia och blef der,
1807, doktor i kirurgi. 1822 bosatte han sig i
Paris och började der 1825 hålla föreläsningar
öfver frenologi. 1830 upprättade han "La société de
phrénologie", hvars arbeten han ledde till 1852. Till
följd af sina politiska åsigter blef han under
ett besök i Rom 1851 häktad och sedermera tvungen
att lemna Kyrkostaten. F. utgaf flere arbeten inom
frenologien, bl. a. Manuel pratique de la phrénologie
ou physiologie du cerveau (1845), och skref dessutom
uppsatser i samma ämne i franska, engelska och spanska
tidskrifter. Död i Paris 1874.
Fossesholm, gammal sätesgård i Buskeruds amt, i Norge,
vid sjön Ekern, nära Vestfossen.
Fossil (af Lat. fossilis, uppgräfd), geol. 1. Adj.,
som, tillhörande forntidens djur- eller växtverld,
finnes i berg- eller jordlagren eller blifvit
derifrån uppgräfd. 2. Subst. (plur. fossilier
eller, numera vanligast, lika med singularis),
en i berg- eller jordlagren förekommande eller
derifrån uppgräfd lemning af ett djur eller en
växt från fornverlden; äfven ett i dylika lager
förekommande spår efter forntida djur eller
växter. – I några ytterst sällsynta fall hafva
djurlemningar från förgångna tider, nästan utan
att undergå någon förändring, bevarats ända till
våra dagar. Så har man i Sibirien funnit utdöda
elefant- och noshörningartade djur infrusna uti
is och derigenom konserverade, så att till och med
köttet ej undergått förvandling. Äfven de insekter
från tertiärtiden, hvilka ligga inbäddade i bernsten,
äro så godt som helt och hållet oförändrade. I regeln
blifva emellertid djurkroppens lösa delar efter döden
fullständigt förstörda genom förruttnelseprocessen,
och endast de fasta, mer eller mindre mineraliska
delarna, såsom ryggradsdjurens skelett och fjäll-
eller plåt-artade hudbetäckningar, kräftdjurens,
blötdjurens och tagghudingarnas skal samt korallernas
kalkstommar, äro egnade att bevaras. Äfven ur dessa
fasta delar utlösas de organiska ämnena – brosk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
