Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornnordiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgrening. "Valans spådom" meddelar en i stora drag
affattad öfversigt af hela den fornskandiska
lifsåskådningen. Till de mytiska qvädena
böra äfven räknas "Grottesången" (se d. o.), om
trälinnorna Fenja och Menja, samt på visst sätt
de af natursymbolik uppfyllda äfventyrsdikterna
"Grogalder" och "Fjölsvinnsmål" (se d. o.). – En
särskild ställning intager "Den Höges sång" (Hávamál),
med hufvudsakligen gnomiskt innehåll och framställande
hufvudsumman af de gamles lefnadsvisdom. – Eddans
hjeltesånger tillhöra alla (med undantag af
"Valunds-qvädet") en sammanhängande sångcykel om
Valsungar, Niflungar och Gjukungar, till hvilken
sedermera anknutits ett par dikter, tillhörande
Järmunrekssagan. – Fragment af den gamla heroiska
folkdiktningen finnas äfven inströdda i åtskilliga
sagor. Sådana äro "Bjarkamål", "Hervararkvida"
m. fl. sånger i Hervararsagan och åtskilliga dikter
i Halfs saga, Norna Gästs saga, m. fl. En sen, men
fulltonig efterklang af hjeltediktningcn finnes i
den bekanta "Lodbrokarkvida" eller "Krákumál". –
Alla dessa folkdikter utmärka sig genom en fornartad,
hög enkelhet och friskhet i framställningen. Uttrycket
är skarpt tecknande, tankedigert och sammanträngdt
samt har äfven i berättande sånger en lyrisk
prägel med stark lutning åt det dramatiska. Sjelfva
versbyggnaden, med sina korta rader, förhindrar all
onödig episk omständlighet. De i all fornnordisk
skaldskap använda omskrifningarna förekomma
visserligen äfven i dessa äldre dikter, men de äro der
icke på långt när så mörka och tillkonstlade eller
så talrika som i de namngifne skaldernas qväden. –
Mycket häntyder på att alla ofvan nämnda qväden eller
sångfragment endast äro jämförelsevis obetydliga
lemningar af en rik och blomstrande, öfver hela norden
utbredd folkpoesi. Liksom man mycket tvistat om tiden
för dessa dikters tillkomst, så äro äfven vidt skilda
åsigter framställda om den literära eganderätten
till nämnde skaldskap. Säkert synes vara, att en
stor del af både guda- och hjeltesagans väsentliga
innehåll är eller varit gemensamt för skandinaver
och tyskar (jfr t. ex. eddans hjeltesånger och
"Nibelungen lied"), men lika otvifvelaktigt är,
att båda folkgrenarna med full frihet och efter
hvar sitt egendomliga lynne utbildat den diktkonst,
som förvarat de urgamla traditionerna. Hvad de
rent nordiska guda- och hjeltesägnerna beträffar,
är man af många skäl berättigad till det antagandet
att de i heden tid under poesiens form varit lika
allmänt kända och omtyckta i Danmark och Sverige som
någonsin i Norge och på Island. Runristningarna
med sina versformer och poetiska omskrifningar,
teckningarna på Ramsundsberget, Saxo Grammaticus,
en senare tids folkvisor och åtskilliga andra
omständigheter gifva vid handen, att både de gamla
sångernas innehåll och den fornnordiska poetikens
läror icke voro främmande för svear och daner. Möjligt
och troligt är, att den forndanska och fornsvenska
folkdiktningen på något egendomligt sätt skilde sig
från den norröna poesien, men skiljaktigheten var
säkerligen icke väsentlig. Derom kan man emellertid
endast gissningsvis döma, enär man
endast från Island har i behåll forntida uppteckningar
af dessa dikter, hvilka i den form, hvari de nu
befinnas öfverlemnade, närmast måste anses tillhöra
norrmännen och dessas kolonister, isländarna, samt
således räknas till den norröna literaturen. –
Ur ofvan nämnda folkdiktning utvecklade sig vid
den historiska tidens början en konstpoesi,
som så småningom både till innehåll och form
antog en egendomlig karakter. Myten och den gamla
hjeltesagan utgjorde då sällan diktens ämne, och
ehuru tillfälliga känslostämningar, såsom glädje
och sorg, kärlek och hat, visserligen äfven under
denna tiden fingo ett uttryck i skaldens sång,
bestodo likväl de namngifne skaldernas alster till
öfvervägande del af äredikter, afsedda att förhärliga
någon storman och ofta af skalden sjelf framsagda
inför sångens föremål. Derigenom få dessa dikter
mången gång ett historiskt värde, som icke sällan
öfverväger det poetiska. Äfven i stil och rytm
inträder en märkbar förändring. Omskrifningarna
blifva mera invecklade, och slutligen borttager
förkonstlingen all uttryckets ädla enkelhet. Genom
flere öfvergångsled utvecklar sig derjämte
versbyggnaden från det gamla konstlösa fornyrdalaget
till de s. k. drottqvädna rytmerna (i hvilka icke
blott ordens betoning, utan äfven deras qvantitet
tages i betraktande), och till alliterationen
(se d. o.) eller bokstafsrimmet kommer ett nytt
moment i assonansen (se d. o.) eller stafvelserimmet
(Isl. hending). En annan utveckling af fornyrdalaget
är runhenda (se d. o.), som med alliterationen förenar
slutrim i modern mening och äfvenledes är byggd på
ordens qvantitetsförhållanden. Om än öfverlägsna
skaldenaturer röra sig ganska obesväradt i dessa
omskrifningarnas och rytmernas konstmässiga teknik,
finner man dock, att det öfverdrifna formväsendet
ofta verkat hämmande på tankarnas högre lyftning. Af
det rätt betydliga, antalet dithörande dikter
återstå hufvudsakligen endast fragment, inströdda
här och hvar i sagorna eller i andra prosaskrifter,
och ganska få skaldesånger hafva i sin helhet blifvit
bevarade åt efterverlden. Utom i de större äredikterna
användes det drottqvädna versmålet vanligen äfven i de
enstaka, epigrammatiska strofer (Isl. lausavisur),
som förekomma öfverallt i sagorna och tyckas förråda
en allmänt utbredd färdighet i att på stående fot
kläda tankarna i versform.
På gränsen mellan sagoperioden och den historiska
tiden möta oss de halft mytiska skaldenamnen
Starkad och Brage den gamle, hvilken senare
man bl. a. tillskrifver några fragment af en
s. k. "sköld-dråpa", d. v. s. ett qväde om bilderna
på en åt skalden förärad sköld. De första historiskt
kände diktarna finna vi bland Harald Hårfagres
hirdskalder, af hvilka Tjodulf från Hvin och Torbjörn
Hornklofve äro de märkligaste. Från den förre
härröra det bekanta ätteqvädet "Ynglingatal", som
ligger till grund för Sturlassons Ynglingasaga, samt
stycken af en sköld-dråpa, benämnd "Haustlöng", med
mytiskt innehåll. Torbjörn Hornklofve har efterlemnat
stycken af "Glymdråpa" och af ett annat qväde i
enklare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
