Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fonetik - Fonetisk - Fonetiska bokstäfver - Fonnesbech, Kristen Andreas - Fonograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iakttagelser, gjorda i samband med frågan om
rättstafningen, C. J. Sundevall den förste, som
gjort språkljuden till föremål för mera omfattande
studier. Hans afhandling "Om phonetiska bokstäfver"
(i Vet. ak:s handl., Ny f. I, 2, 1862) är för sin
tid förträfflig. Äfven J. A. Auréns tidigare arbeten
äro värda erkännande. Senare hafva L. F. Leffler,
A. G. Noreen, C. J. Blomberg, J. A. Lundell,
A. Kock i utgifna skrifter visat sig väl förtrogna
med fonetikens närvarande ståndpunkt och delvis
lemnat sjelfständiga bidrag till lösningen af dess
spörsmål (se Fonetiska bokstäfver). Som inledning
är C. F. E. Björlings "Klangfärger och språkljud"
(1880) ganska användbar. Norge har en synnerligen
framstående fonetiker i J. Storm. I Danmark äro
Jessen och Hoffory kända genom noggranna fonetiska
iakttagelser. Om det ock bör villigt erkännas, att
fonetiken har naturforskare att tacka för flere af
sina vigtigaste upptäckter, är dess betydelse dock
egentligen lingvistisk: för akustik och fysiologi
hafva språkljuden föga vigt, för grammatiken är
insigten om deras natur ett lifsintresse. Stödd
på en sådan insigt, och sedan analogibildningarna
blifvit afskilda som beroende på psykiska faktorer,
kan den yngre skolan af språkforskare gifva sin
behandling af ljudläran en förut okänd säkerhet och
rationel prägel. Lll.
Fonetisk (se Fonetik), hvad som afser ljud,
särskildt språkljud. – Fonetisk skrift. Se Fonetiska
bokstäfver. – Fonetisk stafning, ljudenlig
rättstafning. Se Rättstafning.
Fonetiska bokstäfver (se Fonetik) kallas sådana
skriftecken, hvilkas ändamål är att åstadkomma en
verklig ljudskrift, en så trogen bild af det talade
språket som möjligt, och hvilka således återgifva
språkljuden vida noggrannare än de vanliga, oftast
mycket ofullkomliga alfabeten. I ett fonetiskt alfabet
böra alla de enkla ljuden i ett språk, hvilka, jämte
det att de bildas olika, också af örat fattas som
skilda språkljud, motsvaras af hvar sitt särskilda
skriftecken. Många försök att uppställa fonetiska
alfabet hafva blifvit gjorda. Man har dervid dels
utgått från det vanliga europeiska (latinska)
alfabetet, dels bildat fullständigt nya tecken. På
sistnämda sätt hafva bl. a. tysken E.W. Brücke och
engelsmannen M. A. Bell förfarit, den förre i sin
"phonetische transscription" den senare i sitt i
hög grad fullkomliga alfabet "visible speech",
i hvilka tecknen hafva symbolisk betydelse, så
att af de element, af hvilka en bokstaf är bildad,
motsvarande ljuds fysiologiska karakter angifves (se
Brücke, E. W.). Bland fonetiska alfabet, som utgå
från det latinska såsom grundval, kunna nämnas de af
engelsmannen Ellis, tyskarna Max Müller och Lepsius
samt svensken C. J. Sundevall uppfunna. Ellis har
dels för vetenskapligt ändamål bildat ett fonetiskt
alfabet af vanliga latinska typer med tillhjelp af
olika stilsorter, omvända bokstäfver m. m., hvilket
alfabet kallas det paleotypiska (emedan endast de
gamla, vanliga typerna nyttjas), och hvartill bland
andra H. Sweet anslutit sig; dels har Ellis i förening
med Pitman till praktiskt bruk
och särskildt för det engelska språket uppfunnit ett
fonetiskt alfabet om 40 bokstäfver genom ökande af
det latinska alfabetets 22 tecken (k, q, x förkastas)
med 18 nya, bildade i analogi med de förra. Med
detta alfabet hafva böcker blifvit tryckta i England
allt sedan 1840-talet, bl. a, bibeln, delar af
Shakspeare m. fl. mycket spridda verk. 1873 ändrades
detta alfabet något af Pitman. En fonetisk tidskrift
("The phonetic journal") verkar sedan 1842 för detta
fonetiska alfabets spridning i England. M. Müller
har, hufvudsakligen enligt samma principer, som
ligga till grund för Ellis’ paleotypiska skrift,
bildat ett "missionsalfabet". Lepsius begagnar
sig i sitt "standard alphabet" af den utvägen att
jämte användandet af några grekiska typer bilda nya
bokstäfver af de vanliga latinska medelst en mängd
tillsatta tecken, liksom då i olika språk nya bokstaf
ver bildas af c, d, e (jfr dessa art.) m. fl. genom
s. k. diakritiska tecken. Lepsius’ alfabet har vunnit
en vidsträckt användning och gjort mycket gagn vid det
af missionärer företagna upptecknandet af nya språk,
särskildt vid bibelns öfversättande till dessa,
men det kan i vetenskaplig skärpa och noggrannhet
icke mäta sig med de af Bell och Ellis uppfunna
alfabeten. Sundevall har i afhandlingen "Om phonetiska
bokstäfver" (i Vet. ak:s handl., ny f. I. 2, 1862)
framställt ett alfabet om 78 bokstäfver, i hvilket
de nybildade tecknen äro mer eller mindre betydliga
ombildningar af de vanliga latinska tecknen för
de närmast beslägtade ljuden. Med anslutning till
detta hafva de svenska landsmålsföreningarna i
Upsala genom J. A. Lundell uppställt ett lika
praktiskt brukbart som teoretiskt välgrundadt
fonetiskt alfabet, hufvudsakligen utgörande ett
fullständigande och beriktigande af Sundevalls. Det
Svenska landsmåls-alfabetet nyttjas i tidskriften
"Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen
och svenskt folklif", af hvilken band I utkommit (1879–
1881). Fr. L-r.
Fonnesbech, Kristen Andreas, dansk statsman, född
i Köpenhamn d. 7 Juli 1817, blef juridisk kandidat
1840 och köpte 1843 Vesterbygård, åt hvilken egendom
han egnade den omsorgsfullaste skötsel. 1848 blef
han medlem af Holbäks amtsråd och var 1858–72
medlem af folketinget, i hvilket han spelade en
vigtig rol som finansutskottets "ordförer" (närmast
motsvarande det svenska "utskottssekreterare") och vid
diskuterandet af en mängd lagförslag (vid riksdagen
1860–61 var han ordförer i tolf utskott). 1860 var
F. en af upphofsmännen till det första centerpartiet
("de uafhängige") och valdes samma år till medlem
af riksrådet. 1864 blef han medlem af riksrådets
landsting och i Nov. 1865 finansminister, i Maj 1870
inrikesminister, i Juli 1874 konseljpresident och
s. å. landstingsman. 1866–72 var han å nyo medlem af
folketinget. I Juni 1875 utträdde han ur regeringen,
der han visat stor duglighet samt mycken ifver
för utvecklingen af telegraf- och jernbanenäten,
liksom äfven för "fästets" upphörande. 1876 blef han
geheimekonferensråd. Död d. 17 Maj 1880. E. Ebg.
Fonograf (af Grek. fone, ljud, stämma, och grafein,
skrifva), fys., en apparat, medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
