Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fogelberg, Bengt Erland - Fogel blå l. Blå fogel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förberedelser till framtida verk och, liksom åsarna,
långsamt mognande alster af F:s konstnärsskap. Under
återstoden af 1830-talet fulländades en följd af
från antiken hemtade ämnen, men med en klarare
teknik och en värdigare plastisk hållning än förr,
en Apollon kitharodos, en Venus med äpplet, Venus
stigande i badet, Amor och Psyche ("Första kyssen")
m. fl. arbeten, af hvilka åtskilliga kommo till
Sverige. I Stockholm hade han omsider (1832) kallats
till medlem af konstakademien, 1833 blifvit vice
professor och 1839 professor för teckningen.
Först 1841, efter tio års förlopp, återtog han arbetet
med de nordiske gudarna: Tor och Balder (hvilken
insattes i stället för Frej). De utgöra, hvar för sig,
förträffliga fortsättningar af det stora företag,
som begyntes med Odin. I Tor är kämpalifvet, i
Balder det milda, veka i det nordiska lynnet klart och
konstnärligt uttryckt. Tor utgör det hittills yppersta
af hvad i nordisk anda åstadkommits inom bildande
konst, på samma gång stoden, genom ett förträffligt
naturstudium och en kraftfull individuel
hållning, bildar ett allmänfattligt konstverk af
högt värde. I denna förmåga att göra de nordiska
mytgestalterna begripliga och klara står F. hittills
oupphunnen. Statyerna fullbordades i marmor 1844
och hemsändes 1845. Samtidigt besökte F., efter ett
fjerdedels sekels frånvaro, fäderneslandet. Hans
lif i Rom hade varit tyst och indraget, först af
behof, sedan af vana och en viss blyg försynthet,
som afskydde all ståt och allt personligt braskande
samt utgör ett af de vackraste dragen i F:s karakter
som menniska. Han umgicks länge med tre franska
konstnärer i Rom, Orsel, Roger och Périn, samt egnade
sig jämväl åt arkeologiska samlingar och studier (hans
vackra samling af grekiska och romerska medaljer
afstods sedermera åt en enträgen engelsman, hans
terracotta-saker åt konungen af Bajern). Som arkeolog
var han ledamot af Instituto archeologico i Rom och
af Institut de France i Paris samt efterlemnade till
och med en liten skrift: Osservazioni d’arte fatte su
i colossi di Monte Cavallo (Roma 1843). För öfrigt var
han en välvillig vän för unga konstnärer och landsmän,
som besökte Rom, om än hans slutenhet och blyghet
lade hinder i vägen för ett förtroligare umgänge.
Från F:s sistnämnda vistelse i hemlandet förskrifva
sig de uppdrag han erhöll af monumental art,
uppdrag, som bilda epok både i konstnärens lif och
i den svenska konstutvecklingen. Ty Birger Jarls och
Gustaf Adolfs stoder restes af de städer, som dessa
män sjelfva grundlagt, och endast Karl XIV Johans var
enskild beställning (af sonen Oskar I). Känslan af att
folket är konstens egentliga hägnare, fick först genom
dessa beställningar ett klart uttryck i Sverige. Dessa
stora arbeten utfördes under de följande åren i Rom,
och modellerna afgötos 1853–54 i München. Sistnämnda
år blefvo de öfverflyttade till Sverige samt uppsatta
och aftäckta (Karl Johan och Birger Jarl i Stockholm;
Gustaf Adolf i Göteborg). Det måste erkännas, att
F. i dessa skapelser står på höjden af sin utveckling,
att karakteristiken af dessa sins emellan så
olika hjeltegestalter genomförts med en kraft, som i
sanning är förvånande, och att de historiska studier,
som nedlagts i dem, gifvit dem en realistisk klarhet,
större än hos något äldre svenskt arbete af liknande
slag. – Konstnären åtföljde statyerna, och blef under
sin vistelse i fäderneslandet denna gång föremål
för en storartad hyllning. De många festligheter,
med hvilka F. derunder blef firad, började dock
snart trötta den enkle och blygsamme mannen, och han
längtade tillbaka till Italien, som blifvit hans andra
hemland. "Jag kan ej lefva mer i norden; Italiens
luft har skämt bort mig", yttrade han och anträdde med
gladt mod återfärden i slutet af Nov. 1854. I Triest
insjuknade han, men hemtade sig efter några dagar och
blef så återställd, att han med glädje talade om det
snara återseendet af Italien och om de nya planer han
hade för sin verksamhet. Men följande natt träffades
han af nervslag, och på morgonen d. 22 Dec. 1854 fann
man honom död i bädden. Hans lik begrofs i Triest, men
blef sedan fördt till Göteborg, å hvars nya kyrkogård
en vacker minnesvård är rest öfver hans graf.
Hufvuddragen af F:s personlighet som menniska
och konstnär äro ofvan i korthet antydda. Hans
beundrare hafva – måhända likväl med ett alltför
starkt framhållande af ljussidorna – i synnerhet
prisat hans blygsamhet, hans lugna jämnmått, hans
hat till allt charlataneri och puffande samt hans
bildade och fina väsende. Som konstnär saknar F. det
stora snillets säkraste kännetecken: omedelbarhet,
flödande lif, friskhet och alster-rikedom; men man kan
ej frånkänna honom klarhet och lugn, fasthet, kraft
i gestaltandet, fin känsla för detaljens betydelse,
god karakteristik samt inträngande blick för det
historiskt och folkligt egendomliga. Han var, med
ett ord, en storartad talang, med vissa drag af ett
verkligt snille.
Några af F:s förnämsta verk, bland dem de tre
gudastoderna samt Karl XIII, Apollo kitharodos
och Venus med äpplet, förvaras numera i Stockholms
Nationalmuseum, der man äfven finner den af staten
inköpta samlingen af hans modeller och utkast. – En
af hans franska vänner, C. Leconte, utgaf 1856 ett
praktverk, "L’oeuvre de Fogelberg", som innefattar
förträffligt graverade afbildningar af hans bästa
arbeten jämte lefnadsteckning. B. v. Beskow
(i Sv. akad:s handl. XXVIII, 1856) och A. Sohlman
(i Svenskt Biogr. Lex., ny följd, 4:de b., 1861–62;
afhandlingen särskildt tryckt 1862) hafva tecknat hans
lif och konstnärsskap. En utförlig, på omfattande
källstudier grundad monografi af J. Böttiger,
"Bengt Erland Fogelberg. Ett konsthistoriskt
biografiskt försök. I", (akadem. afh., 1880) stannar
med de första åren af konstnärens vistelse i Rom.
-rn.
Fogel blå l. Blå fogel, en folksaga från medeltiden
om en ung konung, som af ett troll förvandlades i
en blå fogel (papegoja) och i denna gestalt besökte
sin älskade, hvarvid han en gång nästan dödligt
sårades genom utsatta eggjern, men ändtligen efter
sju år återfick sin förra skapnad. I likhet med
andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
