Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florens (Firenze, Florentia) - Historia - Florentinflaska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de andra öfvermäktig, framkallade detta en
sammansvärjning mellan familjen Pazzi och
några af Sixtus IV:s anförvandter i ändamål att
mörda Lorenzo och hans broder Giuliano i sjelfva
katedralen midt under gudstjensten, söndagen d. 26
April 1478. Giuliano föll, men Lorenzo undkom
i sakristian. Folket reste sig till förmån för
Mediceerna och massakrerade mördarna, hvarpå Lorenzo
stod högre i anseende än förr. Efter detta råkade
F. i en högst brydsam ställning, då den uppretade
påfven bannlyste staden och bildade en liga till
dess förderf; men F. räddades genom Lorenzos
rådighet och ädelmod, och dess anseende stod nu
högre än någonsin. Kejsare och konungar sökte
stadens vänskap, vetenskap och konst blomstrade
der. Men med den stigande blomstringen växte också
alltmera folkets lust för verldslighet, och mot denna
protesterade munken i klostret S. Marco Savonarola,
verldslighetens och Mediceernas omutlige motståndare,
i sina snillrika predikningar. Då Lorenzo dog,
1492, efterträddes han af sin son Piero (d. 1503),
som saknade sin faders måtta och klokhet. Under
Savonarolas profetiska straffpredikningar vardt
han för sin feghet gentemot de till Neapel tågande
fransmännen under ett uppror fördrifven, och
Savonarola upphöjdes till F:s styresman. Han gaf
staden en ny författning efter Venezias förebild,
och till konung i F. utropades Jesus Kristus. Detta
hände 1495. Den tid, som närmast följde, är måhända
den egendomligaste perioden i F:s historia. De
lättrörlige florentinarna blefvo entusiaster för
allt ädelt och godt, de lefde heligt och sjöngo
psalmer, och vid karnevalen 1497 anställdes
ofantliga processioner genom staden, hvarvid alla
slags verldsliga föremål ("vanità"), såsom taflor,
konstverk, kläder, böcker, främst Boccaccios,
offentligen brändes på piazzan. Men snart reste sig
motpartiet, Arrabiati, med stöd af påfven Alexander VI
(Borgia), hvars enskilda och offentliga lif Savonarola
bränmärkt. Munken lystes i bann och förlorade under
striderna allt mera folkets förtroende. En natt
stormades S. Marco, hvarpå Savonarola fängslades
och dömdes samt stryptes och brändes på samma
piazza, Kristi himmelsfärdsdag 1498. F. styrdes
sedan af gonfalonieren Pietro Soderini till 1512,
då Mediceerna återkommo. Med Alessandro de’ Medici
(d. 1537) var republiken förbi. Väl gjordes 1527
uppror mot Mediceerna, och staden försvarade sig i
elfva månader mot dem och en till deras hjelp afsänd
kejserlig här, hvarvid Michelangelo tjenstgjorde
som krigsingeniör; men kampen slutade dermed att
F. förlorade sin frihet, d. 8 Aug. 1530, sedan dess
siste tappre försvarare, Francesco Ferrucci,
några dagar förut stupat. Alessandro utropades
till ärftlig hertig af F. (1530) under kejserlig
öfverhöghet; hans efterföljare Cosimo I eröfrade 1555
Siena och grundlade, genom F:s och Sienas förening,
staten Toscana samt antog 1569 titeln storhertig
(Ital. granduca). Sedan Mediceernas ätt utslocknat
(1737), med Giovanni Gaston, tillföll Toscana, enligt
beslut vid freden i Wien 1735, Frans af Lothringen
(sedermera kejsar Frans I) och var
derefter förenadt med det österrikiska huset, som under
skiftande öden utgjorde den regerande dynastien
i Florens till 1859, då under det italienska
frihetskriget storhertigen måste abdikera. Den 22
Mars 1860 införlifvades Toscana med Italien. 1865
–71 var F. Italiens hufvudstad. C. R. N.
I F. hölls 1439–42 ett ryktbart kyrkomöte. Det var
en fortsättning af det ekumeniska mötet i Ferrara
(1438–39) och sammankalladt af påfven Eugenius IV
för att motverka konciliet i Basel (1431–43). Det
är märkvärdigt i synnerhet genom det försök, som
der gjordes att åstadkomma en förening mellan den
österländska och den vesterländska kyrkan. Detta
försök utgick från Eugenius, som genom att utsträcka
sin supremati äfven till den österländska kyrkan
ville höja påfvemaktens anseende, och från grekiska
kejsaren Johannes VIII Palaeologus, som genom en
sådan förening hoppades få vesterlandets hjelp mot
turkarna. Unionen mellan de båda kyrkorna afslöts
d. 6 Juli 1439. Olikheter i de bägge kyrkornas ritual
skulle i vissa fall fördragas, och de dogmatiska
skiljaktigheterna förklarades bero på missförstånd.
I de vigtigaste punkterna gåfvo grekerna efter. De
erkände t. ex. den Helige andes utgående af Sonen
och påfvens primat. Öfverensstämmelsen berodde
emellertid till en del på tvetydiga förklaringar. Så
t. ex. förekommo de ord, som tillerkände påfven
primatet öfver hela jordkretsen, endast i den
latinska texten, men saknades i den grekiska. Den
förnämste grekiske teologen på den tiden,
ärkebiskop Eugenicus i Efesus, undertecknade icke
unionsfördraget. Föreningen mötte starkt motstånd
inom grekiska kyrkan och upplöstes redan 1443. På
samma kyrkomöte genomfördes äfven en union mellan
de armeniske, etiopiske och kaldeiske kristna samt
maroniterna och romerska kyrkan. Hela kristenheten var
sålunda förenad under påfven – till skenet. Kyrkomötet
flyttades 1442 från F. till Rom.
Äfven 1787 hölls i F. ett kyrkomöte, men afsedt endast
för toskanska kyrkan. Det är märkvärdigt genom de
omfattande kyrkliga reformförslag, som framlades för
detsamma af dåv. toskanske storhertigen Leopold I
(sedermera tysk kejsare, Leopold II, 1790–92). I
öfverensstämmelse med stiftsmötets i Pistoja
(1786) beslut föreslog han nämligen antagandet af
gallikanska kyrkans artiklar samt ett uttalande emot
ekumeniska konciliers rätt att dekretera nya dogmer,
emot påfvemaktens inblandning i verldsliga ärenden
och emot allt användande af tvång i religiösa
angelägenheter. Dessa förslag lyckades ej vinna
majoritet på mötet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
