Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk-ugriska språk - Finsmide - Finspång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bopp uppställde den förmodan att ändelserna
vore rester af fullständiga ord samt angaf
forskningens metod såsom historisk, oberoende af
det på de klassiska språkens grammatik grundade
betraktelsesättet. Blott ringa afbräck led den
vetenskapliga forskningen genom F. Verseghys
till följd af nationella fördomar gjorda försök
att förneka ungerskans slägtskap med finskan. Redan
1819 hade Rask lemnat en fullständig gruppering
af denna språkfamilj, och alla forskare på detta
område hafva sedermera dels i jämförande, dels
i enskilda undersökningar lemnat bidrag i denna
riktning. Här må nämnas Castrén, Sjögren, Lönnrot,
Ahlqvist (af allmännare intresse är dennes arbete:
"De vestfinska språkens kulturord", 1871; tysk
uppl. 1877), Wiedemann, Donner, Blomstedt, Genetz,
Riedl, Ballagi (Bloch), Szarvas, Toldy, Hunfalvy
och Budenz. Man torde äfven kunna hoppas, att den
finsk-ugriska språkforskningen skall skörda fördel
af det intresse, som i Finland – mest kanske af
politiska skäl – under senare tider blifvit egnadt
åt det ungerska språkets studium.
Liksom inom andra språkfamiljer hafva äfven
inom den finsk-ugriska i äldre tider jämförelser
utan större betydelse blifvit gjorda med helt och
hållet främmande språk, t. ex. mellan hebreiskan och
finskan, af Svenonius (1662), Cajanus (1697), Olof
Rudbeck d. y. (1701), som äfven berörde lapskan, och
Juslenius (1712); mellan hebreiskan och ungerskan,
af Erdösi (1536), Oertelius (1746), Beregszászi
(1796), som indrog flere orientaliska språk i
frågan, och Révai; mellan grekiskan och finskan,
af Idman (1774); mellan baskiskan och finskan, af
prins Louis Lucien Bonaparte (1862) och samtidigt af
H. de Charencey, samt mellan grönländskan och finska
språket, af Rask och Daa. På senaste tiden har
man framställt antaganden om slägtskap mellan å ena
sidan de finsk-ugriska eller de ural-altaiska språken,
å andra sidan kilskriften äfvensom estruskiskan. En
vetenskaplig jämförelse med de indoeuropeiska språken
har slutligen verkställts af N. Anderson, och
med långt större djerfhet har Europaeus utsträckt sina
jämförelser till vidt aflägsna språkfamiljer. Större
vigt bör deremot tillmätas betraktelsen öfver
låneord i de finsk-ugriska språken. Så har Miklosich
(1871) behandlat de slaviska elementen i ungerskan,
och utom Ahlqvist har V. Thomsen (1869) skildrat
de germaniska språkens inflytande på de finska
språken. En bibliografisk och resonnerande "Öfversikt
af den finsk-ugriska språkforskningens historia"
har utgifvits af O. Donner såsom akademisk afhandling
1872. F. G.
Finsmide kallades fordom det föremål af
smidt jern eller stål, hvilket var filadt,
slipadt eller poleradt, d. v. s. hade en
blank yta, till skilnad från svartsmide,
hos hvilket en sådan yta icke var regel.
L. R.
Finspång, landt- och bruksegendom samt Sveriges
förnämsta kanongjuteri, i Risinge socken af Finspånga
läns härad, är beläget vid sjön Bönerns utlopp,
Finspångsån, i sjön Dofvern. – Godset består af
Finspång, 2 mantal frälse säteri, med 1 mantal
ladugård, samt
underlydande Finspångs bruk och kanongjuteri, Stens bruk,
Lotorps bruk samt Börgöls bruk, tillsammans öfver
75 mantal, belägna inom Finspånga läns, Bråbo och
Memmings härad, med en egovidd af omkr. 39,640 har,
hvaraf omkr. 32,088 har skog (Östergötlands största
enskilda skog). Nyodlingar å egendomen hafva under de
senaste åren företagits i stor skala, och åkerjorden
har under de senaste tjugo åren ökats med öfver
740 har. Till godset höra gård och upplagstomter i
Norrköping, hemman i Sköldinge socken, hela Kantorps
grufvor och delar i Förola och Gillinge jerngrufvor i
Södermanlands län, delar i flere jerngrufvefält i Nora socken af
Örebro län, delar i jerngrufvor i Norbergs socken
af Vestmanlands län och delar i jerngrufvor i
Ukna socken i Kalmar län. I det på en holme
i Finspångsån belägna slottet (grundlagdt 1668 af
Louis De Geer d. y., fullbordad t af dennes sonson
öfverintendenten Louis De Geer 1742) förvaras
ett stort bibliotek och en utmärkt tafvelsamling.
I en flygel finnes ett kapell, der gudstjenst
hålles alla sön- och helgdagar af brukspredikanten.
Slottet omgifves af en särdeles vacker park, som
prydes af orangerihus med alfrescomålningar,
tempel, holmar, förenade med parken genom broar,
samt vattenkonster och monument. Vid gården finnes
en bruks- och folkskola, som lär vara en af
de bästa i Sverige och innehåller ej mindre än 8
skolsalar, i hvilka 190 barn undervisas; dessutom
finnas hospital för orkeslösa och fattiga,
sjukhus, värdshus, apotek, postexpedition,
telegrafstation, sparbank, handelsbod m. m.
Vid gården ligga Finspångs jernvägsstation, vid
Finspång–Pålsboda-banan, och en ångbåtsbrygga,
från hvilken förbindelse med Eksunds station å Östra
stambanan underhålles. F:s bruk omfattar 1 masugn
med tillhörande rostugn vid Stens bruk,
2 masugnar och 2 rostugnar vid Finspång,
10 Lancashire-smälthärdar vid Lotorps bruk, 1
vid Finspång, der dessutom finnas 3 vällugnar,
valsverk för gröfre och finare stångjern med 2
träner, kanongjuteri med 5 reverberugnar, mekanisk
verkstad med jern- och metallgjuteri och kemiskt
laboratorium. Derjämte finnas mjölkvarnar, sågar,
gasverk och åtskilliga andra mindre verkstäder.
År 1873 tillverkades tackjern 7,849,943, diverse
gjutgods 589,326, kanoner 617,204, projektiler
197,103, stångjern och smältstycken 3,815,293
samt manufaktursmide 103,125, allt kg. År 1874
tillverkades der kanoner för de svenska, danska,
ryska, holländska och egyptiska regeringarnas räkning.
F. nämnes i 1573 års bergslagsräkenskaper. Ett
litet bruk var der då anlagdt, som först drefs
för kronans räkning, men 1587 bortarrenderades
till W. de Wijk, hvilken tyckes hafva innehaft
det till 1599, då det återgick till kronan.
På uppdrag af Louis De Geer (se De Geer 1), svenska
jernförädlingens grundläggare, sökte Welam Gilliusson
De Besche att med De Geer såsom förlagsman få af
svenska kronan arrendera F. med dess bruk och
län, och affären skulle i början drifvas i De Besches
namn. Derpå följde ett k. bref d. 16 Juli 1618,
hvari ofvan nämnda gods öfverläts till De Besche
såsom pant för en De Geers fordran hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
