Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af landets centrum upptages af yngre
granitbildningar, hufvudsakligen porfyrgranit samt delvis
syenitgranit. Ett betydligt porfyrgranitområde,
utmärkande sig genom den karakteristiska
s. k. rapakivigraniten ("sjelf-frätsten"), utgör
vestra delen af Viborgs län. En liknande bergart
förekommer på flere ställen äfven i Satakunta
och på Åland. De till den primitiva formationen
hörande kristalliniska skifferarterna uppträda mycket
underordnade. De förekomma dels i mellersta och södra
Tavastland (mellan sjöarna Päijänne och Näsijärvi),
der de stryka fram ungefär från ö. till v., dels i
Karelen, hvarest de, i nord-nord-vestlig riktning,
sträcka sig från norra delen af Ladoga ända till Uleå
träsk i östra Österbotten, och dels i nordligaste F. –
I gneisen förekommer ganska allmänt kristallinisk
kalksten inlagrad. I de nordliga delarna af landet
är denna mer eller mindre dolomitartad. Malmer,
t. ex. jern-, koppar-, tenn- och zinkmalmer,
förekomma mycket sparsamt, men hafva dock på några
orter i södra F. blifvit föremål för bearbetning. –
Till allra största delen är den fasta berggrunden
betäckt med yngre, post-tertiära bildningar, som lemna
otvetydiga bevis att de för sin uppkomst hafva att
tacka mäktig inlandsis samt vatten. Krosstensgrus
och detsamma åtföljande glacial-lera utbreda sig
öfver hela landet, ända till flere hundra fot öfver
hafvet. Rullstensgrus och sand bilda till stor del
de karakteristiska åsar, hvilka, enligt hvad längre
fram skall visas, genomdraga landet. Derjämte intaga
mo-sand samt öfriga yngre lösa jordlager mer eller
mindre vidsträckta områden. Sjö- och flodstränderna
äro betäckta med alluviala bildningar och äro de
tidigast kultiverade områdena i landet. Torfmossar
intaga äfven betydliga områden, i synnerhet i norra
och mellersta delarna. Med afseende på ytförhållandena
i öfrigt gäller följande. Landet är högländt endast
i de nordliga, till den skandinaviska bergsryggen
gränsande regionerna, der naturen delvis närmar sig
till en verklig fjällnatur. Bland bergstoppar i
denna del af landet må nämnas: Haldefjäll (Lappska:
Haldisjok), i nordvestligaste hörnet af F., invid
norska gränsen, 1,258 m., Pallastunturi, 858 m.,
Ounastunturi och Peldoaivi. Söder om polcirkeln
sänker sig landet småningom. Emellertid förblir det
inre landet jämförelsevis högländt (omkr. 100 m. öfver
hafvet), medan kuststräckan ligger vida lägre och i
vester (Österbotten) utgör ett vidsträckt slättland,
som småningom sluttar mot hafvet. De sammanhängande
höjdsträckningarna, hvilka i landets norra och
nordöstra del hafva en höjd af 300 m. och derutöfver,
sänka sig under sin sträckning mot söder till
90–120 m. De äro än smala och branta, än utplattade
i hedar och moar, på vissa ställen skogbevuxna,
stundom afbrutna och fortlöpande endast i en rad
af kullar. Hufvudstommen för F:s höjdsträckningar
är Maanselkä (landtryggen), som i Lappland skiljer sig
från norska fjällryggen och under namn af Suolaselkä
sträcker sig genom detta landskap till ryska gränsen,
hvarefter den böjer sig mot söder och sedan åtföljer
gränsen mot Ryssland till 64° n. br., der den delar
sig. En
vestlig hufvudarm, som bär namn af Suomenselkä
(Finlands bergsrygg), sträcker sig i vestlig och
sydvestlig riktning genom mellersta F. till Sideby
udde i södra Österbotten. Från Suomenselkä utgå trenne
mera betydande åsar, Savonselkä, Hämeenselkä och
Satakunnanselkä, hvilka sträcka sig söderut och
dela det inre F:s vattendrag i trenne vidsträckta
vattenområden, i s. begränsade af Salpausselkä,
en bergsrygg, som, löpande från Maanselkä vid
63° n. br. mot s. ö. och s. till Ladogas nordvestra
hörn, sedan i vestlig riktning sträcker
sig genom hela södra F. Dessa trenne vattenområden
äro 1. Saima-vattensystemet i öster, bestående af
omkr. 120 större och tusentals mindre sjöar, hvilka
genom det praktfulla vattenfallet Imatra och floden
Vuoksi utmynna i Ladoga, 2. Päijänne-vattensystemet
i landets centrum, benämndt efter den långa och smala
sjön Päijänne, i hvilken vattenmassan norrifrån samlas
för att genom Kymmene elf ledas till Finska viken,
och 3. det sydvestra vattensystemet, hvars sjöar genom
sjön Pyhäjärvi, invid Tammerfors, och Kumo elf utfalla
i Bottniska viken. Bland öfriga sjöar och vattensystem
må nämnas Uleå-vattensystemet, n. om Suomenselkä,
i hvilket centralsjön utgöres af Uleå-träsk, som
genom Uleå elf utfaller i norra delen af Bottniska
viken. Ännu nordligare ligga Kemi elfs vidsträckta
vattensystem och Enare sjö i Lappland (n. om
Suolaselkä), hvilken genom Patsjoki elf har utlopp i
Ishafvet. F. har blifvit kalladt de "tusen sjöarnas
land", men denna benämning gifver endast en svag
föreställning om landets rikedom på sjöar. Elfvarna,
af hvilka större delen utfaller i Bottniska viken,
äro uppfyllda af ofta svåra forsar, hvilket har till
följd att deras betydelse såsom kommunikationsleder
till en viss grad förminskas. Vid vestra kusten,
t. ex. vid Bottniska vikens smalaste del, Qvarken,
förekomma skärbildningar på vissa sträckor. Södra
kusten är af inträngande hafsvikar sönderskuren
i en mängd landtungor och berguddar samt försedd
med en vidlyftig skärgård. Bland öarna längs denna
kust må nämnas Hogland i Finska viken samt Kimito,
Pargas, Kuustö, Rimito, Nagu och Korpo. Dessutom
ligger i s. v. Ålands skärgård, bestående af ön
Åland, kallad "fasta Åland", och omkr. 80 holmar,
klippor och skär. – Klimatet är, i förhållande
till det nordliga läget, mildt. Medeltemperaturen
är i Åbo + 4,61° C., i Helsingfors + 4,11° och i
landet öfver hufvud + 2°. Kölden är om vintern ofta
ytterst sträng; i Helsingfors sjunker temperaturen
stundom till - 30° C. och i landets nordligare
delar betydligt lägre. Sommarvärmen är i allmänhet
icke tryckande. Derigenom att hafvet på olika sidor
omgifver landet och det inre är rikt på vidsträckta
sjöar är nederbörden riklig. Enligt iakttagelser,
gjorda i Helsingfors, regnar det i medeltal 162 dagar
om året. Den årliga nederbörden utgör i medeltal 5,08
dm. Luften är i allmänhet ren och sund. De allmännare
farsoter, som varit rådande, hafva merendels stått
i förening med missväxt och deraf föranledd brist på
tjenlig föda. – De allmännaste trädslagen äro tall,
gran och björk, som förekomma öfver hela landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
