Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Filip I, fransk prins - 2. Filip II regenten, fransk prins - Filip (Filippo), hertig af Parma - 1. Filip I, macedonisk konung - 2. Filip II, macedonisk konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afund öfver hans framgångar blifvit hemkallad,
egnade han sig uteslutande åt hoflifvets
förströelser. Död 1701. Han var förmäld först med
engelska prinsessan Henriette Anne och, sedan
med prinsessan Elisabet Charlotte af Pfalz. –
2. F. II regenten, hertig af Orléans, den
föregåendes son, föddes 1674. Hans naturgåfvor
voro stora och utbildades genom en omsorgsfull
uppfostran. Men en af hans lärare, abbé Dubois,
utöfvade på honom ett i moraliskt hänseende högst
olyckligt inflytande. Under fälttåget i Nederländerna
utmärkte han sig 1693 på ett sätt, som väckte
hans farbrors, Ludvig XIV:s, afund, hvarför han
af denne kallades från krigsskådeplatsen. Under den
ledighet, som han derefter erhöll, egnade han sig med
framgång åt naturvetenskapernas studium. I spanska
successionskriget (1701–14) hade han ofverbefälet
först i Italien, der han förlorade slaget vid Turin
(1706), sedan i Spanien (1707–08), der han eröfrade
provinserna Valencia och Aragonien, inträngde i
Katalonien, stormade Lerida och slutligen inryckte
i Madrid. Åsynen af Filip V:s svaghet kom honom på
den tanken att sätta sig i besittning af spanska
kronan, på hvilken han ansåg sig ega grundade
anspråk. Dessa planer väckte en sådan förbittring
hos Ludvig XIV, att han beslöt ställa F. under åtal
för högförräderi. Detta beslut kom visserligen ej
till utförande, men förhållandet mellan konungen och
F. förblef fortfarande kallt. Emellertid utnämnde
Ludvig honom i sitt testamente till president i det
regentskapsråd, som skulle föra styrelsen under
Ludvig XV:s minderårighet. Efter Ludvig XIV:s död
(1715) lät F. af parlamentet erkänna sig såsom ensam
regent med kunglig makt. Hans tillträde till styrelsen
medförde en fullständig systemförändring. Jesuiternas
inflytande upphörde; en del af hären (25,000 man)
afskedades; af den sväfvande statsskulden utplånades
en del (237 mill. francs) såsom "orättrådigt
tillkommen", och den öfriga förvandlades till fonderad
statsskuld; missbruk och underslef vid skatteuppbörden
och statsmedlens användning beifrades. Den våldsamhet,
med hvilken de finansiella reformerna genomfördes,
skadade statens kredit, och understödjandet af John
Laws svindelföretag ledde till en fruktansvärd oreda
i statens finanser samt störtade en mängd familjer
i elände. Den ytterliga osedlighet, åt hvilken både
F. och hans rådgifvare Dubois hejdlöst öfverlemnade
sig, förderfvade den allmänna moralen i landet och
beröfvade F. all aktning. En af spanska sändebudet
understödd hofkomplott, som afsåg att skilja F. från
styrelsen och öfverlemna regentskapet åt Filip V af
Spanien, omintetgjordes visserligen, men missnöjet
bland folket förmådde inga åtgärder dämpa. Af hat mot
Spanien förband sig F. med England mot förstnämnda
lands mot Italien riktade eröfringsplan. Äfven sedan
Ludvig XV (1723) sjelf tillträdt regeringen stod
F. i spetsen för ärendenas ledning. Emellertid dog
han kort derefter, d. 2 Dec. s. å. – F. var till sina
åsigter en afgjord fritänkare och skeptiker. Han egde
ett klart förstånd och var af naturen utrustad med
stor handlingskraft, men alla hans lysande egenskaper
fördunklades genom
hans njutningslystnad, oordentliga lefnadssätt och
brist på sedlig hållning.
Filip (Filippo), hertig af Parma, stamfader för den
parmesanska grenen af bourbonerna och son till konung
Filip V af Spanien samt hans gemål Elisabet af Parma,
föddes 1720. Genom freden i Aachen 1748 afträdde
Österrike till förmån för honom hertigdömena Parma,
Piacenza och Guastalla. F., som var starkt påverkad
af upplysningstidehvarfvets filosofi, sökte i samråd
med sin minister, fransmannen Dutillot, styra sina
stater i en dermed öfverensstämmande riktning. Han
inskränkte efter förmåga kyrkans makt och inflytande
samt fördref jesuiterna, hvarför han också blef
bannlyst af påfven. Han grundlade åtskilliga
inrättningar för vetenskap och konst samt främjade
industriens utveckling. F. dog 1765.
Filip (Filippos), macedoniska konungar:
1. F. I, Argaios’ son, af Temenidernas hus,
tillhörande det macedoniska rikets sagoperiod,
skall hafva regerat omkr. 640 f. Kr. –
2. F. II, son af konung Amyntas II, föddes 382
f. Kr. I sin ungdom lemnades han såsom gisslan
till illyrierna och från dem till thebanerna.
En treårig vistelse i Thebe gaf honom godt tillfälle
att förvärfva kännedom om grekiska förhållanden
och framför allt om den grekiska krigskonsten,
hvarvid i synnerhet Epaminondas skall hafva
varit hans förebild. Efter återkomsten till
Macedonien öfvertog F. (359), till en början såsom
förmyndare för sin minderårige brorson Amyntas
III, regeringen öfver det af yttre fiender angripna
och af långvariga tronföljdsstrider sönderslitna
riket. Inom kort lyckades han dock, ehuru med
stora ansträngningar, icke blott att trygga rikets
gränser mot de rofgiriga paionerna och illyrierna
samt återtaga de af dem inkräktade områdena, utan
äfven återställa lugnet i det inre och sjelf blifva
erkänd såsom konung. För att kunna fullfölja sin
eröfrings- och stormakts-politik vinnlade han sig
framför allt om upprättandet af en stark och delvis
efter grekiskt mönster organiserad krigsmakt, hvilken
genom en nyuppfunnen taktik, den s. k. macedoniska
falangen, erhöll en hög grad af öfverlägsenhet.
Eröfringen af Traciens sydvestra kuststräcka öppnade
rika hjelpkällor genom besittningen af guldgrufvorna
i berget Pangaios, i hvars närhet han anlade staden
Filippoi, och å andra sidan underlättades hans planer
väsentligen genom den i grannlanden och icke minst
i de grekiska staterna rådande inre splittringen,
hvilken åt F:s på en gång djerfva och hänsynslösa
politik lemnade det vidsträcktaste spelrum. I första
hand vände han sig mot de på den macedoniska och
traciska kuststräckan belägna grekiska städerna,
bland hvilka det vigtiga Amfipolis redan 357
och icke långt derefter äfven Potidaia och Methone
föllo i hans händer. Kallad till hjelp af de mäktiga
alevaderna i det tessaliska Larissa, led F. i början
två svåra nederlag mot de med tyrannerna i Ferai
förbundna fokierna och måste draga sig tillbaka till
Macedonien, men återvände inom kort med förstärkta
stridskrafter och lyckades vinna en lysande seger
öfver den fokiske fältherren Onomarchos (352),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
