Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filenius, Petrus - Filet - Filetairos (Philetærus) - Filetas - Filfras - Filharmonisk - Filhellen - Filia - Filial - Filiation - Filibe - Filibedjik - Filibert, Emanuel - Filicaja, Vincenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver till teologiska fakulteten. Under kriget med
Ryssland 1742 nödgades F. flykta till Sverige och
utnämndes s. å. till professor i österländska språk
i Lund, men stannade der ej längre än till 1744, då
han blef domprost i Linköping. Slutligen utnämndes
han 1761 till biskop derstädes. F. bevistade många af
den senare frihetstidens riksdagar, var talman under
en del af året 1761, under nästan hela 1765 samt vid
1771 års riksdag. Död i Linköping d. 2 Juni 1780. –
F. var en verksam och nitisk biskop samt berömmes
äfven för välgörenhet. Han var ledamot af flere
utländska lärda sällskap och utgaf en mängd tryckta
skrifter, mest akademiska disputationer och program
samt tal och predikningar.
Filet [-le], Fr. (dimin. af file, tråd), egentl. fin
tråd; med kafvel och knytnål tillverkadt nät
(filett-arbete); det långa, smala köttstycke, som
ligger inuti kreaturet, på rostbiffens inre sida.
Filetairos (Lat. Philetaerus). 1. Grundläggare af det
pergameniska riket, tjenade såsom ung hos macedoniern
Dokimos, men anslöt sig sedermera till Lysimachos,
Traciens beherskare, hvilken anförtrodde honom
borgen i Pergamum och de der förvarade skatterna
(302 f. Kr.). F. var länge sin herre trogen,
men afföll slutligen (284) och lyckades genom ett
smidigt väsende och hvarjehanda tjenstbevisningar
mot de maktegande bevara sin sjelfständighet till
sin död (262). Hans rike ärfdes af hans brorson
Eumenes. – 2. Grekisk lustspelsförfattare i Athen
under senare hälften af det 4:de årh. f. Kr. Han
stod på gränsen mellan den s. k. "mellersta" och
"nyare attiska komedien". Några bibehållna fragment
röja en öfvervägande epikureisk lifsåskådning.
A. M. A.
Filetas (Lat. Phil-), grekisk skald och
grammatiker från Kos (eller Rhodos) under senare
delen af 4:de årh. f. Kr., lärare åt Ptolemaeus
Philadelphus, Zenodotus och Theocritus. Han diktade
företrädesvis elegier af erotiskt innehåll, hvilka
skola hafva utmärkt sig genom en djup känsla och
okonstlad form. Endast ringa fragment återstå.
A. M. A.
Filfras (T. vielfrass). Se Järf.
Filharmonisk (af Grek. filos, vän, och harmonia,
samklang), musikälskande. Filharmoniska sällskap,
musikföreningar. A. L.
Filhellen (af Grek. filos, vän, och hellen, grek),
"grekvän", kallades hvar och en, som genom personlig
krigstjenst eller på annat sätt understödde grekerna
i deras frihetskamp (1821–30). Filhellenföreningar
bildades, och en filhellenkår, sammansatt af
frihetskämpar från alla civiliserade land, tog
en ärofull del i grekernas strider, men sprängdes
fullständigt i det olyckliga slaget vid Peta (d. 16
Juli 1826).
Filia, Lat. dotter. Jfr Filius.
Filial (af Lat. filius, son), egentl. sonlig
l. dotterlig; härstammande från. Ordet begagnas,
både i sammansättningar och ensamt, om inrättningar,
som äro underafdelningar under andra af samma slag,
t. ex. filialkontor, i motsats till huvudkontor,
filialkyrka (äfven dotterkyrka), i motsats till
moderkyrka o. s. v. –
Filialapotek. Se Apoteksprivilegium. – Filialbank. Se
Bank.
Filiation (se Filial), härstamning; barns förhållande
till eller beroende af sina föräldrar; en dotterkyrkas
förhållande till moderkyrkan.
Filibe, turkiskt namn på Filippopel.
Filibedjik, turkisk by på samma plats som det forna
Filippoi.
Filibert, Emanuel, med tillnamnet "jernhufvudet",
hertig af Savoyen, f. 1528, tillträdde 1553 regeringen
efter sin fader, Karl III, vann såsom spansk fältherre
i kriget mot Frankrike stor berömmelse, särdeles
genom segern vid St. Quentin, 1557, och lyckades genom
frederna i Château-Cambresis 1559 och Lausanne 1564
att återfå största delen af sina fädernebesittningar,
som fransmännen förut innehaft. Han var på sin tid
en framstående furste och bragte genom rättvisa
och klokhet upp sitt lilla land till välstånd och
lycka. Han dog 1580.
Filicaja, Vincenzo, italiensk skald, född d. 30
Dec. 1642 i Florens, förvärfvade sig ett berömdt namn
genom sina canzoni, skrifna 1683 med anledning
af Wiens belägring af turkarna samt slutliga
befrielse genom polske konungen Sobieski. Efter
att länge hafva lefvat i en obemärkt fattigdom
blef han genom nämnda canzoner föremål för den
mest smickrande uppmärksamhet såväl inom som utom
Italien. Uppmärksammad af drottning Kristina af
Sverige och af henne upptagen till ledamot i det af
henne bildade literära sällskap, som efter hennes
död omgestaltades till "Accademia degli Arcadi",
erhöll han af toskanske storhertigen Cosmo III
senatorsvärdighet samt utnämndes till guvernör först
i Volterra (1696) och sedan i Pisa (1700). Han dog
i Florens d. 24 Sept. 1707. – F. var en rättskaffens
och fredlig florentinare, som stod väl med alla samt
var fromt undergifven kyrkans läror och den furste,
hvilken han hade att tacka för sin befordran. I
de otrognas anlopp mot det heliga romerska rikets
politiska hufvudstad såg han, i likhet med sin
omgifning, en våda för hela kristenheten, ej minst
för Italien. Efterverldens beundran har kanske
företrädesvis egnats hans fosterländska sonetter,
framför allt den verldsbekanta All Italia. – För
vår tid synas de en gång så prisade canzonerna
föga motsvara sitt rykte. Den omanliga resignation,
som uttalar sig i den första af dem, Per l’assedio
di Vienna, fatto dai Turchi nel 1683, gör nästan
intryck af feghet, och den visserligen fantasirika,
men pompöst retoriska stilen med sitt genomgående
mytologiska bildspråk är i full öfverensstämmelse
med den snarare uppskrufvade än sant och djupt
kända patriotiska stämningen. Hans språk röjer för
öfrigt hans samtids benägenhet för en skäligen stillös
bildståt. Fosterlandskänslan var för F:s samtida lika
ytlig som den religiösa känslan, och Italien var för
dem ett tema för canzoner och sonetter på samma sätt
som vinskördsfesterna och lofprisandet af drottning
Kristina. Man beundrade den patriotiska sonettens
eldiga lyrik på samma sätt som en vältalig predikan,
hvilken det ej kom i fråga att efterlefva. Skalden och
hans samtid förstodo emellertid hvarandra. F:s dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
