Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feuk, Lars - Feuquières, slägt - Feuquières, 1. Manassès de Pas - Feuquières, 2. Isaac de Pas - Feuquières, 3. Antoine de Pas - Feurs - Féval, Paul Henri Corentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reglor för svensk rättstavning (1837; 3:dje
uppl. 1859), Handledning vid pastoralvården inom
Lunds stift jämte vidfogad pastoralkalender (1844),
Biografiska skizzer och anekdoter frän Villands härad
(1858; under pseudonymen Larifari), Bidrag till Lunds
stifts herdaminne för år 1865 (1866), Skriföfningar
i sagoform (1868).
Feuquières [fökiär], fransk adlig, från Artois
härstammande slägt, som utmärkte sig redan på
korstågens tid och utgick på manslinien 1741.
– 1. Manassès de Pas, marquis de F., krigare,
diplomat, f. 1590, blef 1625 generalmajor och
utmärkte sig i striderna mot hugenotterna såväl vid
La Rochelle (1628) som i Languedoc. 1633–35 var
han utomordentligt sändebud i Tyskland, der han
(vid kongresserna i Frankfurt, Heilbronn och Worms)
hade till uppgift att lifva svenskarna samt de
tyska protestantiska makterna till fortsatt
strid mot huset Habsburg. Det var egentligen
F:s förtjenst att hertig Bernhard af Weimar vanns för
Frankrikes intresse. 1635 blef F. generallöjtnant.
Vid Thionvilles belägring blef han sårad och
fången samt afled i nämnda stad d. 13 Mars 1640. –
F. författade Lettres et négociations (utg. 1753).
– 2. Isaac de Pas, marquis de F., krigare, diplomat,
den förres son, f. omkr. 1620, uppfostrades jämte
sina syskon i protestantiska läran, men öfvergick
sedermera till den katolska. Han trädde helt
ung i krigstjenst och gjorde sig bemärkt vid Yvoy
och Damvilliers. Efter faderns död (1640) blef
han dennes efterträdare såsom guvernör i Verdun
och utnämndes till generallöjtnant, medlem af
statsrådet samt 1660 till vicekonung öfver franska
kolonierna i Amerika. 1672 utförde han åtskilliga
underhandlingar i Tyskland och utnämndes s. å. till
ambassadör i Sverige med hufvudsaklig uppgift att
förmå den svenska regeringen öfverföra en krigsmakt
till Tyskland för att, enligt det svensk-franska
förbundet af d. 3 April 1672, bistå Ludvig XIV
i hans krig mot Holland och dess bundsförvandter.
Ledd af sin mödernefrände, dåvarande franske
utrikesministern A. de Pomponnes råd, utvecklade
F. en rastlös verksamhet, hvarvid han icke försmådde
att, enl. F. F. Carlsons uttryck, "begagna äfven
sådana medel, som lågo utom det offentliga intressets
område", och lyckades nå sitt mål. Han snärjde den
i penningebehof stadda svenska regeringen genom så
listigt affattade subsidiebestämmelser, att denna
nödgades kasta sig i det ödesdigra krig, som invigdes
med svenska vapenärans förlust vid Fehrbellin
(1675) och väsentligen bidrog till den svenska
folkfrihetens förlust genom Karl XI:s envälde.
Motgångarna i kriget och Frankrikes myndiga ton
gjorde icke den franske ambassadören synnerligen
behaglig i Karl XI:s ögon; F:s närgångna beteende var
ej egnadt att förtaga detta intryck. Så t. ex. ville
F., tvärt emot Karl XI:s önskan, truga sig till att
bevista konungens biläger och "inlät sig i en underlig
tvekamp om rättigheten att objuden öfvervara hans
förmälningsakt". För att undgå den efterhängsne
ambassadören nödgades konungen låta vigseln i all
hemlighet före den utsatta tiden försiggå på
Skottorp i Halland (d. 6 Maj 1680). Missnöjd med Karl
XI:s franskfientliga politik, hans enkla ceremoniel
och sparsamhet – F. fann en afskedsgåfva på 100
"schipons" (skeppund) koppar vara mer än tillbörligt
liten – lemnade F. Stockholm d. 30 Juli 1682. Efter
tre års vistelse i Frankrike utan statstjenst afgick
han 1685 såsom ambassadör till Madrid, der han afled
d. 6 Mars 1688. – Hans i franska utrikesministeriets
arkiv förvarade depescher (15 vol.) innehålla mycket
af synnerlig vigt för Sveriges historia. En liten del
af hans ministeriella korrespondens finnes tryckt
i den samling af familjen F:s papper, som utgifvits
af Étienne Gallois under titeln "Lettres inédites
des Feuquières" (1845–46). – 3. Antoine de Pas,
marquis de F., den föregåendes son, krigare, f. 1648,
deltog med utmärkelse i Ludvig XIV:s krig i Tyskland,
men med mindre framgång i fälttågen i Italien 1690
–91. Efter slaget vid Neenvinden, 1693, föll han genom
intriger i onåd och dog 1711. Tjugo år efter hans
död utkommo hans Mémoires et maximes militaires.
1. 2. J. Th. W. 3. C. O. N.
Feurs [för] (Lat. Forum segusiariorum), stad i franska
depart. Loire, vid Loire. Omkr. 3,000 innev. I trakten
har man funnit en mängd fornlemningar. I F. slöts
1452 fred mellan Karl VII och hertigen af Savojen.
Féval, Paul Henri Corentin, fransk romanförfattare,
född i Rennes d. 27 Sept. 1817, studerade juridik,
blef advokat – och förlorade sin första rättegång. Han
tog då (1838) anställning hos en bankir, men lemnade
snart denna plats för att i stället egna sig åt "ett
fritt literatörlif". Sedan han som korrekturläsare
en tid verkat i literaturens lägre regioner, började
han spänna sin andes vingar till en högre flykt
och lyckades genom romanerna Le club des Phoques
(1841) och Les chevaliers du firmament (s. å.) vinna
ett namn. Från denna tid började han "per rad"
skrifva för tidningarnas följetongsafdelning. När
mystèr-romanen genom Eugène Sue kommit på modet,
kastade han sig öfver denna specialitet och skapade
i Les mystères de Londres (1844; utgifven under den
engelskt ljudande pseudonymen Francis Trollope;
"Londons mysterier", 1850) ett af 11 volymer
bestående skräckalster, hvilket, fördunklande alla
en menlösare tids röfvareromaner, i tjugo upplagor
konsumerades i Frankrike och i öfversättningar
spriddes till alla andra civiliserade land. En
rask afsättning rönte äfven åtskilliga af hans
öfriga romaner från 1840-talet, t. ex. Les amours
de Paris (1845–61), La quittance de minuit (1846;
"Midnattsvedergällningen", 1848), Le fils du diable
(1847). Efter Februarirevolutionen (1848) slog han
sig på att uppsätta tidningar, men började, då dessa
spekulationer misslyckades, åter författa romaner,
t. ex. Alizia Pauli (1849), Le capitaine Simon (1853),
Le paradis des femmes (1854). S. å. utgaf han Histoire
des tribunaux secrets och bebådade vid denna tid
andra historiska verk, hvilka emellertid ännu icke
utkommit. I stället fortsatte han med outtröttlig
ifver sin romanfabrikation, bland hvars alster,
i hans vanliga manér, må nämnas: Madame Gil Blas
(1857), Le bossu (1858), Le capitaine Fantôme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
