Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Feuerbach, Ludwig Andreas - 4. Feuerbach, Anselm - Feuillants - Feuillants-klubben, Club des Feuillants
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teologi i Heidelberg; men intagen af Hegels lära
reste han 1824 till Berlin för att höra honom och
vände efter ett år ryggen åt teologien, af hvilken
han ej mer kände sig tillfredsställd. 1828 blef han
privatdocent i Erlangen, men måste till följd af den
fientlighet, hvilken han såsom hegelian ådrog sig af
åtskilliga professorer, 1832 lemna denna plats. Han
drog sig då tillbaka till Ansbach, hvarifrån han
förgäfves sökte professurer i Frankrike, Schweiz,
Grekland och Berlin. 1837 gifte han sig och flyttade
till det några mil från Ansbach belägna slottet
Bruckberg, och i denna landtliga afskildhet skref
han sina flesta epokgörande skrifter. S. å. trädde
han i förbindelse med Arnold Ruge och "Hallesche
jahrbücher", i hvilka han fullbordade sin brytning
både med teologien och hegelianismen. 1848 mottog
han en inbjudning af studenter och arbetare att hålla
föreläsningar i Heidelberg, men ehuru hans populära
skrifter bidragit att sätta sinnena i en orolig
rörelse, var hans eget deltagande i kampen dock endast
ett rent teoretiskt, åskådande och åhörande. F. var
en den djerfva tankens man, men ingalunda den råa
handlingens, och filosofen fann derför den praktisk
vordna revolutionens handlande personer lika mycket
"under sitt mått", som den efterföljande reaktionens,
samt drog sig för den skull missnöjd tillbaka till
sin landtliga fristad. 1860 blef han emellertid
nödgad att sälja slottet Bruckberg och flyttade då
till Rechenberg, nära Nürnberg, der han dog d. 13
Sept. 1872. – Bland F:s skrifter märkas: Gedanken
über tod und unsterblichkeit (1830); Das wesen des
christenthums (1841); Thesen zur reform der philosophie
(1842); Grundsätze der philosophie der zukunft
(1843); Vorlesungen über das wesen der religion
(1851); Theogonie oder von dem ursprung der götter
nach den quellen des classischen, hebräischen und
christlichen alterthums (1857); Gottheit, freiheit
und unsterblichkeit von standpunkte der anthropologie
(1866). En samlad upplaga af hans verk utkom 1846–66,
och en ny uppl. 1876. – Såsom nämndt är, tillhörde
F. i början den hegelska skolan, men gick sedermera
så långt åt det håll, som betecknas såsom denna
skolas venstra sida, att han bröt med hegelianismen
och blef en af de förnämsta målsmännen för den
s. k. "Jung-hegelianismen". Sin största betydelse
eger F. som religionsfilosof. Religionen är, enligt
honom, blott ett uttryck för ett subjektivt behof
hos menniskan, som i de religiösa föreställningarna
objektiverar detta behof. I sin sanning fattad är
all teologi antropologi, ty någon Gud finnes ej,
utom i menniskan sjelf, i hennes behof och tankar. I
sitt arbete "Das wesen des christenthums" gifver han
i enlighet dermed en redogörelse för kristendomens
innehåll, under opposition mot hvarje försök att
referera de religiösa bestämningarna till ett verkligt
öfversinligt väsende. Kristendomens Gud är i sjelfva
verket ingenting annat än menniskan, men befriad
från de inskränkningar, som äro en följd af hennes
individualitet. Denna befrielse vinner menniskan i den
lidande, försakande kärleken, hvadan Guds uppenbarelse
såsom menniskoslägtets frälsare enligt
kristendomen är den menniskoblifne, lidande Guden. Den
menskliga personlighetens behof af en annan person,
hvilken hon med sin kärlek kan omfatta, är grunden
till den kristna treenighetsläran. Särskild vigt
lägges vidare på behofvet af ett qvinligt moment i
gudomligheten, hvilket den katolska kristendomen
genom sin Maria-kult sökt tillfredsställa.
L. H. Å.
4. Feuerbach [föjer-], Anselm, son af
F. 2., historiemålare, f. 1829 i Speyer, kom
1846 till Düsseldorf, der han fick sin första
undervisning af Schadow, och studerade sedermera i
München (1848–50) samt i Antwerpen och i Paris (1851,
hos Couture). 1854 begaf han sig till Venezia, der i
synnerhet Tizians verk utöfvade ett stort inflytande
på hans konstnärliga produktion. Derifrån flyttade
han 1856 till Rom och qvarstannade i denna stad
en längre tid. Resultaten af hans studier af Rafael
och Michelangelo visade sig först i hans Dante med
adelsdamer i Ravenna (1857, i Karlsruhe). På detta
arbete följde sedan Francesca da Rimini, en härlig
Pietà (1862, i Galleri Schack. München), Ariosto i
Ferrara, Petrarca och Laura m. fl. Sedermera öfvergick
F. till framställningen af antika ämnen och målade
bl. a. Platos gästabud (1869), Medea, Paris’ dom,
Amazonslaget och en Ifigenia (1872, i Stuttgart),
hvilken föranledde hans utnämning till professor i
historiemålning vid konstakademien i Wien. Denna
befattning tillträdde han 1873, men lemnade den
efter någon tid och bosatte sig i Venezia, der han
dog d. 4 Jan. 1880. Af de monumentala målningar, som
F. fick uppdrag att utföra för Wiens konstakademi,
efterlemnade han endast en takmålning, Titanstriden,
i fullbordadt skick. F. var en rikt begåfvad och
genialisk konstnär. Hafva också omdömena om hans
gestalter utfallit något olika, har likväl ingen
frånkänt honom ideal lyftning och ren, sträng
stil. Hans böjelse för en grå, kylig färgton gör
emellertid, att hans kolorit ofta verkar frånstötande.
Feuillants [föjang], feuillanter, en kongregation
af cisterciensorden, fick sitt namn af klostret
Feuillant (i närheten af Toulouse), der den 1577
stiftades af Jean de la Barrière för att motarbeta
den tilltagande slappheten i klostertukten. De nya,
strängare klosterreglerna rönte starkt motstånd, men
blefvo icke dess mindre af påfven Sixtus V stadfästa
(1586). Feuillanternas anseende växte mer och
mer. Af konung Henrik III byggdes åt dem ett präktigt
kloster vid Rue S:t Honoré i Paris. Deras beroende
af moderklostret i Citeaux upphäfdes af Klemens
VIII 1595, och kort efter det orden sålunda blifvit
sjelfständig egde den uti Frankrike och Italien
omkr. 60 kloster. Af påfven Urban VIII delades dessa
i tvänne särskilda kongregationer (1630), af hvilka
den franska benämndes "Congrégation de Notre Dame de
Feuillants" och den italienska "I riformati di San
Bernardo". 1588 bildades en kongregation af qvinliga
feuillanter. Orden upphäfdes 1790.
Feuillants-klubben, Fr. Club des
Feuillants [klyb dä föjang], fransk politisk klubb,
som 1790 bildades af det moderata partiet i
Jakobin-klubben. Den fick sitt namn deraf att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
