Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fetischism - Fetknopp - Fetlar - Fetpölsa - Fett - Fettbildare - Fettceller - Fettdegeneration l. Fettmetamorfos - Fettfena - Fettfogeln l. Guacharon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år bibehållit sig och fått en allsidigare och
mera följdriktig tillämpning än af De Brosses
sjelf, hos hvilken den ännu var förenad med
några kristligt teologiska förutsättningar om en
uruppenbarelse, som blifvit bortglömd, om en särskild
uppenbarelse för judarna m. m. Men i våra dagar har
hela teorien rönt gensägelse hos och förkastats
af de mest framstående religionsvetenskapliga
forskare. Max Müller framhåller, att fetischismen
icke, så vidt man vet, utgör något folks hela
religion. T. o. m. negerstammarna i Afrika hafva
föreställningar om ett högsta väsende, som skapat allt
och är alla goda gåfvors gifvare. Men detta väsende
styr verlden genom förmedling af lägre andar (wongs),
som uppfylla luften och utföra dess befallningar på
jorden. Dessa wongs representeras af fetischerna,
hvilka äro deras yttre tecken. Réville anser,
att mensklighetens äldsta religionsform varit en
dyrkan af naturen i hennes enskilda företeelser,
utan att någon skilnad gjordes mellan andligt och
materielt. Sedan skilde man mellan naturtinget och
den deruti inneboende anden. Slutligen trodde man,
att anden kunde efter behag förflytta sig från ett
föremål till ett annat, och att han t. o. m. kunde
taga sin bostad i de mest oansenliga eller mest
bisarra yttre ting. Dessa andarnas förklädnader
äro fetischerna. Långt ifrån att vara den äldsta
religionen förutsätter sålunda fetischismen flere
föregående utvecklingsskeden af det religiösa
medvetandet. Den är snarare ett urartande af eller
en utväxt på åtskilliga religioner än en sjelfständig
religionsform.
Fetknopp, bot. Se Sedum.
Fetlar, en ö bland Shetlandsöarna.
Fetpölsa en benämning på larven af
ollonborr-slägtet. Se Melolontha.
J. G. T.
Fett, kem., kallas i växt- och djurriket förekommande,
i vatten olösliga, men i eter, kolsvafla och till
mindre grad i alkohol lösliga, i rent tillstånd
färg- och luktlösa ämnen. I kemiskt hänseende
äro de eterarter af glycerin (glycerider) och
feta syror eller andra en-basiska, men omättade
syror, t. ex. oljsyra, linoljsyra, ricinoljsyra
m. fl. De glycerider, som utgöra hufvudmassan af
vanliga fettarter, äro stearin, palmitin och olein,
eller stearinsyrans, palmitinsyrans och oljsyrans
glycerider. Genom inverkan af åtskilliga ämnen
sönderdelas fettarterna under upptagande af vatten,
hvarvid å ena sidan feta syror, oljsyra o. d. samt å
andra sidan glycerin uppstå. Denna sönderdelning,
som benämnes saponifiering, inträffar, då fett
upphettas med vatten och baser, kalk, kali och natron
(såsom vid beredning af såpa och tvål), blyoxid (vid
plåstertillverkning), eller koncentrerad svafvelsyra
(t. ex. vid stearinljusfabrikerna), eller till och
med endast vatten vid hög temperatur. De naturliga
fettarterna förekomma i växt- eller djurkropparna
inneslutna i celler eller hinnor och erhållas,
sedan cellmembranen och hinnorna blifvit förstörda
eller sönderslitna, genom pressning, utkokning eller
extraktion med kolsvafla o. d. Allt efter konsistensen
indelas fettarterna i fasta fettarter och oljor. De
förra innehålla i öfvervägande
mängd palmitin och stearin, de senare olein och andra
flytande glycerider. De fasta fettarterna förekomma
hufvudsakligen i djurriket, men stundom äfven i
växtriket, t. ex. palmolja, kakaosmör, kokosolja,
muskotsmör. Hårda och fasta fettarter kallas talg,
mjuka ister och smör. Oljor indelas på grund af det
olika förhållande, som de visa i luften, uti torkande
och icke torkande oljor. De förra uppsupa ur luften
syre och oxideras under afgifvande af kolsyra till
amorfa fernissartade massor, de senare behålla sin
flytande konsistens. Torkande oljor äro lin-, hamp-,
nöt-, ricin- och vallmoolja; icke torkande oliv-
eller bomolja, rof-, mandel- och sesamolja. Oljor ur
djurriket äro tran-sorterna af fiskar och hvaldjur.
P. T. C.
Fettbildare har man företrädesvis kallat de
af kol, väte och syre sammansatta kolhydraten,
t. ex. stärkelse, socker o. d., på grund af deras
förmåga att, intagna som födoämnen, i organismen
bilda fett. Dock har man på senare tiden funnit,
att äfven de qväfvehaltiga proteinämnena i
viss mån kunna bidraga till fettbildningen.
F. B.
Fetteeller, histol., ett slags ganska stora, i
bindväfven (se Fettväfnad) förekommande celler
af sferisk eller oval form, hvilka mestadels äro
samlade i större eller mindre grupper och omspunna
af ett fint blodkärlsnät. De bestå i sitt outvecklade
tillstånd af kornig protoplasma, en kärne samt smärre
eller större klara, runda fettdroppar. Dessa senare
tillväxa alltmer, och i cellens utvecklade tillstånd
har protoplasmat nästan försvunnit, fettdropparna
hafva sammanflutit till en enda stor, glänsande
fettkula, hvilken, tätt omsluten af en tunn hinna,
på hvars insida den lilla cellkärnen befinner sig,
utgör fettcellen. I dessa fettceller är större delen
af kroppens fett förvaradt; ju fetare en individ är,
dess flere sådana fettceller finnas i dess kropp.
G. R.
Fettdegeneration l. Fettmetamorfos.
Se Degeneration.
Fettfena. Se Fena.
Fettfogeln l. Guacharon (Steatornis
caripennis), zool., medlem af ett slägte, hörande
till nattskärrfoglarnas familj (Caprimulgidae) och
utmärkt genom en tand, som finnes vid näbbspetsen,
de långa vingarna och stjerten o. s. v. Sitt namn
har han fått af det betydliga fettlager, som
utvecklas under huden och säges vara användbart
till matlagning. Fogeln tillhör Central-Amerika,
der han vistas i hålor och grottor. Särskildt
namnkunnig är den s. k. Guacharo-hålan, hemvisten
för oräkneliga fettfoglar. A. v. Humboldt lemnar
en liflig skildring af dessa foglars lefnadssätt,
särskildt i ofvannämnda håla. Der ljuset börjar
försvinna inuti hålan, får man höra det hesa,
gälla skriet af fettfoglarna. Svårligen kan man
göra sig en verklig föreställning om det förfärliga
larm, som der åstadkommes af tusentals foglar och
ger eko inifrån hålan. Det skulle i någon mån kunna
jämföras med skriket af en stor samling kråkor. Deras
bon ligga i en otalig mängd fördjupningar i hålans
tak. Mot nattens inbrott, i synnerhet vid månsken,
lemnar guacharon hålan. Hårda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
