Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenja och Menja, Nord. mytol., äro namnen på två jättinnor - Fenkål, bot. farmak. - Fenkålsolja. Se Fenkål - Fenneberg, Fenner v. Se Fenner von Fenneberg - Fennek, äfven kallad zerda l. öckenräf, zool. - Fenner von Fenneberg, Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken hade den egenskapen att det, hvarom de malande
sjöngo, frambragtes af qvarnen. Ingen hade förut
funnits nog stark att draga qvarnen, men Frode
lät föra sina trälinnor dit och befallde dem att
mala guld, fred och lycka åt konungen; dock unnade
han dem ej längre sömn än till första hanegället
eller längre hvila, än som behöfdes för att qväda en
sång. Det berättas då, att de sjöngo Grottesången
(se d. o.), men att de, innan de slutade qvädet, molo
en fiendehär mot Frode. Samma natt kom sjökonungen
Mysing och dräp Frode samt tog mycket byte och gjorde
slut på Frodefreden. Mysing bortförde på sina skepp
både qvarnen Grotte samt Fenja och Menja och befallde
dem att mala salt. De molo så länge tills skeppen
sjönko i hafvet; från den tiden blef hafsvattnet
salt, och en malström uppkom, der vattnet forsar
ut och in genom qvarnstensögat. – Namnet Fenja är
beslägtadt med fen, träsk, vatten; Menja med men,
halskedja, guldkedja. Enligt J. Grimm skulle Fenja
och Fanigold (se d. o.) häntyda på vinnandet af det
enligt folktron i träsk och floder förborgade guldet;
Menja och Manigold syfta än tydligare på guldets
förvärf. N. M. Petersen erinrar om att fornnord. men
äfven betyder en uppskuren grästorfva och finner
i myten en tanke om rikedomen och välsignelsen af
den odlade mossen och af den plöjda åkern. Myten
fortlefver, om än något förändrad, äfven i vår
tids folksägner. – Fenjas mjöl eller Menjas mjöl
är en i fornnordisk poesi vanlig benämning på guld.
Th. W.
Fenkål, bot., farmak., det svenska namnet (förvrängdt
af T. fenchel) på Foeniculum officinale All.,
var. vulgare Gaertn. (Anethum Foeniculum L.), en
i södra Europa å steniga ställen vild umbellifer,
af hvilken flere varieteter, dels fleråriga dels
ettåriga, odlas såväl der som i mellersta Europa
(sällan i Sverige). Stjelken är glatt, strimmig,
daggblå; bladen nedtill tre gånger, högre upp en eller
två gånger parbladigt delade i trådsmala flikar. De
dubbla svepelösa flockarnas gula fembladiga blommor
utvecklas under Juli och Augusti, och frukten, Fructus
foeniculi, som i Sverige är officinel, liksom i många
andra land, utgör i torkadt tillstånd den bekanta
drogen fenkål, som vanligen har fruktens båda
hälfter (delfrukterna) åtskilda. Fenkålen igenkännes
genom de 6–8 mm. långa delfrukternas kullriga rygg,
deras höga, tunna åsar, hvilka äro något blekare än
den gulbruna, något åt grönt dragande grundfärgen. Den
vanligast i Sverige förekommande fenkålen är af den
fleråriga varieteten. Den handelsväxt, som kallas
söt eller romersk fenkål, Fructus foeniculi romani,
fås af den ettåriga afarten F. officinale, var. dulce
DC., och består af centimeterlånga, krökta, gulaktiga
delfrukter, med smala, grönaktiga fåror ("åsdälder")
mellan nästan vingade åsar. Ur frukterna framställes
genom destillation med vatten den officinella
flyktiga fenkålsoljan, AEtheroleum foeniculi,
som är färglös eller svagt gulaktig och består af
en fast och en flytande anetol samt en s. k.
kamfén. Fenkålsoljan stelnar vid + 5° till + 10° C.
Fenkål innehåller äfven fet olja och socker. Den
nyttjas såsom ett värmande, väderfordrifvande,
digestionsförbättrande och äfven mjölk-ökande
medel. Den ingår sålunda i "Roséns ampulver"
(Pulv. magnesiae aromaticus). Fenkålsvatten gifves
ofta theskedsvis åt späda barn mot kolikplågor,
men missbrukas i detta fall ofta. O. T. S.
Fenkålsolja. Se Fenkål.
Fenneberg, Fenner v. Se Fenner von Fenneberg.
Fennek, äfven kallad zerda l. öckenräf (Canis
cerdo l. zerda), zool., hör till underslägtet
Megalotis, hundslägtet (Canis) och hunddjurens familj
(Canida). Han igenkännes bl. a. på det lilla räflika
hufvudet, med de mycket stora, breda, upprättstående
öronen, hvilka erinra om fladdermössens, de långa
borstlika morrhåren, de ovanligt stora ögonen,
den långa buskiga svansen o. s. v. Han har en höjd
af 21 cm. och en längd af 43 cm., den 25 cm. långa
svansen oberäknad. Den mjuka, silkeslena pelsen är
på de öfre kroppsdelarna brungul, på de undre hvit;
hufvudet är hvitaktigt, med en isabellfärgad fläck
på hvardera sidan, mellan ögat och mungipan. Han
tillhör Nord-Afrika, för hvars öcknar han är mera
karakteristisk än sjelfva gazellen. Det sluga och
illpariga i uttrycket erinrar om räfven och röjer,
liksom hela hans gestalt, vid första anblicken
en hög grad af liflighet i såväl yttre som inre
hänseende. Han är ett nattligt djur, hvilket,
liksom andra öcknens varelser, först efter solens
nedgång vaknar till nytt lif. I sällskap med hyenor
och schakaler får man då se fenneken sakta och
försigtigt smyga omkring i bergsklyftorna eller i
gräset på slätten, under det han lyssnar och vädrar
åt alla håll. Intet undgår hans uppmärksamhet,
vare sig gräshoppan, som surrande gör några språng,
eller ödlan, som sakta glider framåt. Bägge utgöra
läckerheter för fenneken. Hans hufvudsakliga
föda består dock af fogel, synnerligast stepphöns,
på hvilka öcknen erbjuder så riklig tillgång. Ett
sällsamt skådespel företer fenneken, då han, tack vare
sin skarpa hörsel och sitt fina väderkorn, upptäckt
en flock dylika höns i sin närhet. Ljudlöst och
krypande utefter marken närmar han sig försigtigt,
steg för steg, sitt mål. Hans ögon glänsa, då
han med en passionerad jägares eller läckergoms
hänförelse kastar sina blickar bort till de intet
ondt anande foglarna. Hela hans inre är idel lif,
och dock förefaller han till det yttre helt och
hållet lugn. I nästa ögonblick kastar han sig
med ett språng öfver sitt rof: ett kort flaxande
och stepphönan ligger död vid hans fötter.
J. G. T.
Fenner von Fenneberg, Daniel, österrikisk
revolutionsman, f. 1820, d. 1863, var officer i
österrikisk tjenst, men tog afsked 1843 och måste
för sin skrift Österreich und seine armée (1847)
lemna landet. Redan följande år vände han dock
tillbaka till Wien och blef en af ledarna för
Oktoberupproret (1848), men måste vid stadens
intagande af de kejserliga trupperna fly till
Pfalz, der han i Maj 1849 ställdes i spetsen för
den pfalziska folkhären. Efter ett misslyckadt
försök att öfverrumpla fästningen Landau blef han
afskedad. F. begaf sig derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
