Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etyd - Etyl - Etyl-alkohol, kem. Se Alkohol. - Etylen - Etyl-eter. Se Eter. - Etymologi - Etymologicum magnum - Etymon - Etzdorf (Ezdorf), Johann Christian Michael, tysk landskapsmålare - Etzel. Se Atilla. - Etzel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musikaliskt värde och användas till konsertstycken
(konsertetyd). A. L.
Etyl, kem., en sammansatt radikal, C2 H5, som antages
förekomma i alkohol, eter m. m. P. T. C.
Etyl-alkohol, kem. Se Alkohol.
Etylen, kem., en sammansatt, i fritt tillstånd
bekant, tvåatomig radikal, C2 H4. E., som äfven
kallas oljebildande gas och elaylgas uppstår jämte
andra kolväten vid torr destillation af organiska
ämnen och förekommer derför i ringa mängd uti
vanlig lysgas. I rent tillstånd erhålles gasen
genom inverkan af koncentrerad svafvelsyra på
alkohol, C2 H6 O, som dervid sönderdelas i vatten,
H2 O, och etylengas. Det är en färglös gas, som
endast genom stark afkylning kan formås att öfvergå
till vätska. Den brinner i luften med lysande och
sotande låga. Om E. får sammanträffa med klorgas,
uppstår en tung oljelik förening, C2 H4 Cl2,
etylenklorid, som gifvit anledning till namnet
oljebildande gas. E. förenas med vätesyror och
äfven, ehuru med stor svårighet, med svafvelsyra,
i hvilket senare fall etersvafvelsyra,
C2 H5 . O . S02 . OH, eller surt etylsulfat uppkommer.
P. T. C.
Etyl-eter. Se Eter.
Etymologi (af Grek. etymon, det sanna, verkliga,
äkta, och logos, lära), den del af språkvetenskapen,
hvilken sysselsätter sig med att förklara ordens
ursprung, härledning och dermed sammanhängande
grundbetydelser. Äfven talar man ofta om ett särskildt
ords etymologi, hvarmed förstås ordets från nyssnämnda
synpunkt gifna förklaring. Intresset för etymologiska
frågor var redan under forntiden ganska allmänt. Bland
andra har Plato egnat en af sina dialoger, Kratylos,
åt undersökningar af detta slag. Många af de i denna
dialog framställda ordförklaringarna äro emellertid
af den beskaffenhet, att man satt i fråga huruvida
de äro fullt allvarligt menade. Ett mer eller mindre
tvifvelaktigt värde hafva till stor del äfven de
etymologiska försök, hvilka följande tiders lärde
anställde. Så länge nämligen etymologien icke hade
någon annan ledning än tillfällig ljudlikhet, kunde
den endast tillfälligtvis träffa det rätta. Först
i vårt århundrade har den intagit en verkligt
vetenskaplig ställning på grundvalen af de för de
särskilda språken egendomliga ljudlagar, hvilka
det lyckats den s. k. jämförande eller historiska
språkforskningen att uppvisa. För att rätt härleda ett
ord fordras att noga urskilja dess beståndsdelar. I
de mera utbildade språken finnas nämligen i de flesta
ord förutom roten, eller den ursprungliga del af
ordet, vid hvilken betydelsen är fäst, äfven andra
efter hand tillkomna beståndsdelar, såsom prefix,
stambildnings- och böjningssuffix (t. ex. i det
svenska ordet "betänkliga", der till roten tänk sluter
sig prefixet be-, stambildningssuffixet -lig och
böjningsändelsen -a). Det är emellertid icke alltid
förhållandet att dessa beståndsdelar kunna urskiljas
så lätt och omedelbart som i detta exempel. Mången
gång har, genom den i språket alltjämt fortgående
sammansmältnings- och afnötningsprocessen, en eller
flere af ordets beståndsdelar mer eller
mindre fullständigt utplånats, men dock i ordets
form qvarlemnat spår, hvilka göra det möjligt för
etymologen att genom jämförelse med beslägtade
språk och med ledning af det ifrågavarande språkets
egna ljud- och ordbildningslagar uppvisa dessa
beståndsdelars tillvaro i ordets äldre, ofta helt och
hållet förlorade, utvecklingsformer. Etymologiens
studium har i senare tider bedrifvits med
stor ifver, särdeles på den indoeuropeiska
språkstammens vidsträckta område, och den har
frambragt en rikhaltig literatur. Bland dit hörande
vetenskapliga verk af mera omfattande betydelse må
nämnas: A. F. Pott, "Etymologische forschungen"
(2:dra uppl. 1859–74); A. Fick, "Vergleichendes
wörterbuch der indogermanischen sprachen" (3:dje
uppl. 1874–76) och G. Curtius, "Grundzüge
der griechischen etymologie" (4:de uppl. 1873;
uti inledningen till detta arbete finnes äfven en
kortfattad historisk öfversigt af det etymologiska
studiets utveckling). – Etymolog, språkforskare,
en som idkar etymologiska studier. – Etymologisera,
söka utforska ordens härledning och ursprungliga
betydelse. – Etymologisk, som hör till etymologien.
A. M. A.
Etymologicum magnum, Lat., en grekisk ordbok af
okänd författare, ej äldre än från 10:de årh. Den
behandlar företrädesvis formläran, men är äfven rik
på vigtiga grammatiska, lexikaliska och sakliga
upplysningar. Äfven belysande ställen ur numera
förlorade författare anföras. Arbetets innehåll
är en kompilation ur de bäste alexandrinske
grammatikernas (Aristarchus, Apollonius och
Herodianus m. fl.) verk. Den första tryckta upplagan
utkom 1499, i Venezia; den senaste utgafs 1849.
Etymon, Grek. (af etymos, sann), det sanna, den
verkliga, ursprungliga roten och grundbetydelsen till
ett ord. Jfr Etymologi.
Etzdorf (Ezdorf), Johann Christian Michael,
tysk landskapsmålare, f. 1801, d. 1851, fick sin
konstnärliga utbildning i München. Han framställde
företrädesvis det dystra och ödsliga i naturen och tog
dervid Ruysdael och Everdingen till förebilder. Denna
smakriktning förde honom till Norge och Sverige,
hvilka lands natur han grundligt studerade under
1820-talet. E. vistades länge i Stockholm (af hvars
konstakademi han var medlem) och blef derigenom
icke utan inflytande på de svenske målarna, hvilka
af honom lärde en mera natursann och stämningsfull
behandling af landskapet. Hans bästa arbete anses vara
Svensk stångjernshammare vid vattenfall i regnväder
(Münchens Pinakotek). Stockholms Nationalmuseum eger
af honom två små landskap. – E:s broder, Christian
Friedrich E., f. 1807, d. 1858, var landskapsmålare
i den förutnämndes manér. R-n.
Etzel. Se Attila.
Etzel. 1. Franz August von E., tysk ingeniör och
geograf, f. 1783, deltog 1813–15 i fälttågen mot
Napoleon, ledde derefter Tysklands triangel- och
längdgradsmätning från Rhen till Riesengebirge,
blef 1820 lärare vid krigsskolan i Berlin, adlades
1842 samt utnämndes 1847 till generalmajor. Död
1850. Skrifter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
