Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrées. 5. Victor Marie d'E. - Estrées. 6. Louis César Letellier d'E. - Estrella, Serra da, bergskedja i portugisiska prov. Beira - Estremadura. 1. Fordom provins i Portugal - Estremadura. 2. Landskap i Spanien - Estremadura-superfosfat. Se Gödningsämnen - Estremoz, befäst stad i portugisiska provinsen Alemtejo - Estrid, svenska drottningar - Estrid, dansk prinsessa - Estridska ätten, dansk konungaätt - 1. Estrup, Hektor Frederik Janson - 2. Estrup, Jakob Brönnum Scavenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
titlar. Af hertigen af Orléans upphöjdes han 1717
till statsminister, men drog sig, då franska marinen
under kardinal Fleury’s tid hastigt råkade i förfall,
tillbaka till det enskilda lifvet. Under sin ovanligt
verksamma krigarebana fann E., som 1715 blef medlem
af Franska akademien, alltid tid att tillfredsställa
sin smak för filosofiska och språkliga studier och
för samlande af antiqviteter. Han dog 1737, och med
honom utgick ätten på manslinien. – 6. Louis César
Letellier d’E., hertig, krigare, vanligen kallad
"Chevalier de Louvois", den föregåendes systerson,
f. 1695, utmärkte sig vid Fontenoy (1745) och
Rocoux (1746), blef 1756 marskalk af Frankrike
och den franska härens anförare i sjuåriga kriget
(1756–63). Han segrade vid Hastenbeck (1757),
men måste till följd af hofkabaler lemna sitt
kommando. Sedan de franska vapnen lidit det ena
nederlaget efter det andra, återfick E. (1762)
befälet, vid sidan af Soubise. Han blef hertig 1763
och dog, barnlös. 1771, den siste, som bar namnet E.
4. o. 5. O. E. G. N.
Estrella, Serra da (Lat. Mons Herminius), bergskedja
i portugisiska prov. Beira, mellan floderna Mondego
och Zezere. Den utgör en vestlig fortsättning af det
kastilianska höglandet och sammanhänger genom Serra de
las Mesas med Sierra de Gata i Spanien. Högsta toppen
är Cantaro Delgado l. Malhao de Serra, omkr. 2,000
m. (6,700 f.).
Estremadura. 1. Fordom provins i Portugal,
omgifven af Beira, Alemtejo och Atlantiska
oceanen. Arealen 17,958 qvkm. (326,1 qv.-mil). 951,545
innev. (1878). Provinsen delas af floden Tejo i tvänne
nästan lika stora hälfter, af hvilka den norra är
ett bergland, södra delen deremot i allmänhet ett
slättland, som höjer sig mot gränsen till Alemtejo,
hvarifrån en bergskedja stryker fram mot v., förbi
Setubal, och slutar, under namnet Serra da Arrabida,
i Cabo Espichel, vid Atlantiska oceanen. Af floderna
utmynna i Tejo: Zezere, Sorraya och Canha samt i
Atlantiska oceanen: Sizandro, Liz och Sadao. Klimatet
är sundt och angenämt, men landet hemsökes ofta
af jordbäfningar. Jordmånen är på det hela taget
fruktbar, men åkerbruket står lågt, och knappt
hälften af jorden är odlad. Utom sädesslag odlas
bland annat oliver, kastanjer och vin, hvilket
till en del är af utmärkt beskaffenhet. Fabriker
finnas blott i hufvudstaden. Provinsen består
af distrikten Leiria, Lissabon och Santarem. –
2. Landskap i Spanien. Det består, sedan 1833, af
provinserna Badajoz och Caceres samt gränsar i v. till
Portugal, i n. till Leon, i ö. till Nya Kastilien och
i s. till Andalusien. Arealen 43,254 qvkm. (785,7
qv.-mil). 739,403 innev. (1877). Landet är en
högslätt, som delas af floderna Tajo och Guadiana i
tre delar, och på hvilken flere sammanhängande eller
isolerade bergmassor höja sig. Norr om Tajo sträcker
sig den kastilianska vattendelaren Sierra de Gredos,
Tras la sierra och Sierra de Gata. Mellan Tajo och
Guadiana utbreder sig E:s bergsystem, en platå, som
består af ett stort antal mer eller mindre isolerade
berg: Sierras de Guadelupe, de Montanchez, de San
Pedro, de San
Mamede m. fl. Landet s. om Guadiana mot Sierra Morena
är dels föga kuperadt, dels slätt. De vigtigaste
floderna, utom de nämnda hufvudströmmarna, äro
Tietar, Alagon, Almonte, Salor och Sever, hvilka
flyta till Tajo, samt Ruecas, Gevora, Zujar, Ortigas,
Guadamez, Matachel och Guadajira, hvilka mynna ut i
Guadiana. Klimatet är hett. Somrarna äro regnfattiga,
men under nätterna, som äro kalla, faller ymnig
dagg. Vintrarna äro mildare än på Kastiliens och
Leons högslätter, hvarför stora fårhjordar från dessa
trakter drifvas till E. på vinterbete. Jordmånen är
mycket fruktbar, men stora sträckor begagnas endast
till fårbete, till följd hvaraf ock landskapet hör
till de fattigaste trakterna i konungariket. Svinafvel
idkas i stor skala. På vissa trakter finnas ansenliga
skogar af ek (mest korkek) och bok. Bergen äro rika på
mineral – bly, silfver, jern och koppar –, men såväl
bergsbruk som industri och handel äro obetydliga.
Estremadura-superfosfat. Se Gödningsämnen.
Estremoz, befäst stad i portugisiska
provinsen Alemtejo, distriktet Evora. 7,575
innev. (1878). Staden är bekant för sina marmorbrott
och för de porösa lerkärl, som i stor mängd tillverkas
af en der förekommande röd lera.
Estrid, svenska drottningar. 1. E., Olof Skötkonungs
gemål, skall hafva tillhört en förnäm irländsk ätt
och var moder till Anund Jakob och Ingegärd, som blef
gift med storfursten Jaroslav. – 2. E., Emund Gammals
gemål, var Nials dotter från Halogaland i Norge.
Estrid, dansk prinsessa, Sven Tveskäggs och Sigrid
Storrådas dotter, d. 1027, var först gift med Ulf jarl
och hade med honom sonen Sven. Genom denne, som 1047
valdes till dansk konung, blef hon stammoder för den
efter henne uppkallade Estridska ätten. Efter Ulfs
död gifte E. om sig med hertig Robert af Normandie.
Estridska ätten, dansk konungaätt, härstammade
från Sven Tveskäggs dotter Estrid, hvilkens son
med Ulf jarl, Sven Estridsson, 1047 blef konung i
Danmark. Ätten regerade från 1047 till 1375, då den
utslocknade på svärdsidan med konung Valdemar Atterdag
och hertig Henrik af Sönderjylland (en ättling af
konung Abel).
1. Estrup, Hektor Frederik Janson, dansk historiker,
f. i Randers d. 5 Jan. 1794, blef 1822 lektor i
historia och geografi samt 1830 direktor vid Sorö
akademi, hvilken befattning han frånträdde 1837.
Död d. 29 Dec. 1846. E. författade Lärebog
i den almindelige verdenshistorie (1826;
"Lärobok uti allmänna verldshistorien", 1832
och 1837) samt flere ypperliga, dels historiska,
dels statsrättsliga afhandlingar, bl. a.
Om träldom i Norden (1823; prisbelönt),
Absalon, som helt, statsmand og biskop (1826), Om
livsfäste i Danmark (1842) och De danske majorater
(1845). Hans samlade skrifter utgåfvos 1851.
E. Ebg.
2. Estrup, Jakob Brönnum Scavenius, dansk statsman,
den föregåendes son, född i Sorö d. 16 April 1825,
var 1854 folketingsman, invaldes 1864 i rigsrådets
landsthing, der han såsom ordförande för godsegarna
hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
