Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst. 3) i Hannover. E. August - Ernst. 4) i Hessen. E., landtgrefve af Hessen-Kassel - Ernst. 5) i Köln. E., hertig af Bajern, kurfurste af Köln - Ernst. 6) i Nassau. E. Kasimir, grefve af Nassau - Ernst. 7) i Sachsen. a) E., kurfurste af Sachsen - Ernst. 7) b) E. I, den fromme, hertig af Sachsen-Gotha och Altenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missförhållande bosatte han sig i Berlin, der han
under den då rådande reaktionen tillegnade
sig en mycket ensidig uppfattning af de tyska
förhållandena. Han återvände till England (1829)
för att bekämpa lagförslaget om katolikernas
emancipation och försvara den engelska högkyrkans
företrädesrättigheter. När efter Vilhelm IV:s död
(1837) engelska kronan öfvergick på qvinnolinien
af hannoverska huset, blef E. konung af Hannover,
som då skildes från England. Han vägrade att erkänna
Hannovers frisinnade konstitution af 1833 och upphäfde
den egenmäktigt d. 1 Nov. 1837. Han afsatte sju
professorer i Göttingen (Dahlmann, Albrecht, Jakob
Grimm, Wilhelm Grimin, Gervinus, Ewald och Weber),
hvilka protesterat mot denna våldsbragd. Den då i
Tyskland herskande reaktionen mot alla politiska
frihetssträfvanden möjliggjorde hans framgång. En
stor mängd hannoveranska kommuner klagade hos
förbundsdagen öfver författningsbrottet. Förbundsdagen
vidtog dock inga verksamma åtgärder, utan inskränkte
sig till den förklaringen att den väntade, att
hannoveranska regeringen skulle "med det första
ingå en uppgörelse med ständerna, hvilken äfven
för dessa vore tillfredsställande". E. besvarade
denna uppmaning med att af egen maktfullkomlighet
utfärda en konstitution (1840). Denna parodi på en
fri författning var ej egnad att stilla det inom
landet jäsande missnöjet. E. ville dock ej höra
talas om någon förändring i den af honom följda
politiken. På en petition om offentlighet vid
kamrarnas förhandlingar svarade han: "aldrig". Några
månader derefter (1848) måste han, för att rädda sin
tron, beqväma sig till vida större eftergifter, än
dem han dittills så envist afböjt. Han måste utnämna
en frisinnad ministér och antaga en konstitution
(s. å.), som var mera liberal än den han förut
upphäft. Under den reaktion mot 1848 års folkrörelser,
som sedermera inträdde, efterkom konungen icke
det feodala partiets yrkande på konstitutionens
upphäfvande. Men å andra sidan gjorde han icke häller
någonting för genomförandet af de administrativa
reformer, som blifvit yrkade af representationen och
som skulle sätta kronan på författningsverket. 1849
ingick E. med konungarna af Preussen och Sachsen det
s. k. trekonungaförbundet, men sedermera drog han sig
tillbaka från detsamma och anslöt sig till Österrikes
afgjordt konservativa politik. Han dog i Hannover
d. 18 Nov. 1851. Han var farfader till Ernst August,
hertig af Cumberland. Se Cumberland, E. A.
4) i H essen. E., landtgrefve af Hessen-Kassel,
stiftare af den hessen-rhenpfalziska linien, yngste
son af landtgrefven Moritz, f. 1623, tjenade på den
svensk-franska sidan i trettioåriga kriget, förband
sig sedan med kejsaren, för att med dennes tillhjelp
genomdrifva en för sig gynsammare successionsordning,
och öfvergick till katolska läran, men bibehöll sina
filosofiska åsigter och brefvexlade med Leibniz.
Död 1693.
5) i Köln. E., hertig af Bajern, kurfurste af
Köln, f. 1554, var son af hertig Albert V af Bajern.
1566 valdes han till biskop af Preising, 1573
till biskop af Hildesheim och
bestämdes 1577 af det jesuitiska partiet till
kurfurste och ärkebiskop af Köln, men fick ej
pluralitet vid valet. Först 1583 erhöll han dessa
värdigheter. Emellertid kunde han endast med
tillhjelp af spanska trupper sätta sig i besittning
af stiftet, som var nära att gå förloradt för
katolska kyrkan derigenom att det protestantiska
partiet derstädes understöddes af Nederländerna. 1581
valdes E. till biskop af Liége och 1584 jämväl till
biskop af Münster. I alla sina stift förföljde han
protestanterna, gynnade jesuiterna samt undertryckte
skolorna och bokhandeln. Med staden Köln låg han
ständigt i strid. Död 1612.
6) i Nassau. E. Kasimir, grefve af Nassau, stiftare
af Diez-linien, femte son af grefve Johan
den äldre af Nassau, föddes 1573, gick i nederländsk
krigstjenst, tillfångatogs af spaniorerna 1595
och måste köpa sig fri med 10,000 gulden. Under
Moritz af Nassau tog han sedermera del i fälttåget
mot Spanien, blef 1606 nederländsk fältmarskalk,
1610 ståthållare i Utrecht, 1620 i Vest-Friesland
samt 1625 äfven i Groningen och Drenthe. Efter
vapenstilleståndets slut, 1621, kämpade han å nyo
mot spaniorerna, eröfrade 1622 Bergen op Zoom
och Steenbergen, försvarade 1623 Emden mot Tilly och
stupade vid Roermonde d. 5 Juni 1632.
7) i Sachsen. a) E., kurfurste af Sachsen, Fredrik den
saktmodiges äldste son, föddes 1441. En gång i sin
barndom blef han jämte sin broder Albrekt bortröfvad
(1455). Efter sin faders död (1464) blef han
kurfurste och regerade gemensamt med sin nyssnämnde
broder öfver Meissen, med hvilket 1485 äfven
förenades Thüringen. De bägge bröderna företogo
s. å. en delning, genom hvilken E. erhöll Thüringen
med dithörande besittningar, som han förenade med
hertigdömet Sachsen. Sålunda blef han stiftare af
den kurfurstliga ernestinska linien. Albrekt erhöll
Meissen med tillhörande besittningar och blef stiftare
af den hertigliga albertinska linien. Död 1486.
Såsom kurfurste efterträddes han af sin son Fredrik
den vise. – b) E. I, den fromme, hertig af
Sachsen-Gotha och Altenburg, son af hertig Johan
af Weimar, föddes 1601. Under Gustaf II Adolf och
sedan under sin yngre broder Bernhard af Weimar deltog
han i trettioåriga kriget, i hvilket han utmärkte sig
vid Lech (1632), vid Lützen (s. å.) och i flere andra
slag. 1635 biträdde han freden i Prag, af hvilken
anledning hans land brandskattades af svenskarna.
Efter delningen af huset Gothas besittningar mellan
honom och hans bröder, Albrekt och Vilhelm (1640),
hade han sitt residens i Gotha. Genom Albrekts
död (1644) tillföll honom hälften af furstendömet
Eisenach och genom hertig Vilhelms af Altenburg död
(1672) större delen af Koburg-Altenburgska området.
Han öfverlemnade regeringen åt sin son Fredrik
1674. Död 1675. E. var en duglig och god
regent, som sökte höja sitt lands välstånd och odling
samt afhjelpa de olyckor kriget medfört. Han anlade
spanmålsmagasin, främjade åkerbruket, arbetade
för skolundervisningens höjande, lät utarbeta
läroböcker samt det bekanta weimarska bibelvcrket.
Han åtnjöt både inom och utom Tyskland ett stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
