Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erinyer l. Erinnyer, Grek. mytol. - Eriodendrom DC., bot., ett med Bombax närbefryndadt slägte - Eriometer, tekn., ullmätare - Eriomys, Ull-mus-slägtet, zool. - Eriophorum, Ängsull, bot., växtslägte af halfgräsens familj - Eriphyle. Se Erifyle - Eris, Grek. mytol., tvedrägtens gudinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jägarinnor, hvilka med skarpt öga och aldrig
tröttnande fot förfölja sitt byte, sjungande sin
fasansfulla sång, hvilken på den olycklige verkar
sinnesförvirrande och förlamande och sålunda
omöjliggör hans flykt. Dock förekomma Erinyerna
stundom äfven i en mildare skepnad, näml. såsom
välvilliga och skyddande jordgudomligheter. Denna
dubbla typ har gifvit den mytbildande poesien
anledning att framställa en, vid särskilda
tilldragelser fäst, öfvergång och förändring af
deras väsen. På ett synnerligen gripande sätt,
och med särskild hänsyn till Erinyernas i
Athen af ålder befintliga helgedom och dyrkan,
är detta tema genomfördt af Aeschylus i dramat
"Eumeniderna". Orestes har mördat sin moder
Clytaemnestra och är således hemfallen åt Erinyerna,
hvilka såsom blindt verkande naturmakter ej beakta,
att Orestes handlat på de olympiske gudarnas egen
befallning och utöfvat en straffande rättvisa mot den
skändliga, som på det trolösaste sätt besvikit och
lönnmördat sin ädle make, den gudalike Agamemnon. De
se allenast på modermordets faktum, såsom den djupaste
kränkning af naturens egen lag, och störta sig med
oemotståndlig kraft efter den flyende modermördaren
för att vampyrlikt suga hans blod och hetsa honom till
döds. Mot dessa blodshämdens dunkla och oförsonliga
naturmakter uppträder den ljuse Apollo, representanten
för en genom de olympiske gudarna grundad högre
verldsordning, inom hvilken ej mordhandlingen i
och för sig, utan ett förnuftigt öfvervägande af
dess anledning och berättigande, är det, som afgör
mördarens fällande eller frikännande. Åt den till
förtviflan och vansinne drifne Orestes gifver han
en fristad vid sitt altare i Delfi och förer honom,
efter verkstäldt reningsoffer, till Athen för att
ställa honom till rätta inför Areopagens heliga
domstol under gudinnan Athenes eget presidium. Der
infinna sig äfven Erinyerna för att med allt
eftertryck fullfölja sin talan. Deras påståenden
och bevisningsgrunder falla tungt i vågskålen,
och domstolens ledamöter äro af olika mening,
så att vid omröstningen Orestes frikännes endast
genom gudinnans utslagsröst. Då utbrista Erinyerna i
högljudd klagan öfver att de, som tillhöra den gamla
gudastammen, blifvit i sin rätt kränkta af de nye
gudarna och hota att med borgerligt krig, missväxt
och ofruktsamhet hemsöka det land, inom hvilket
denna orätt vederfarits dem. Gudinnans milda, men
allvarliga föreställningar bringa dem dock slutligen
till besinning och förmå dem att nöja sig med hvad
som skett samt att icke blott återtaga sina hotelser,
utan äfven, såsom stränga men välvilliga skyddarinnor
af lag och rätt, bosätta sig i landet, der Athene
tillförsäkrar dem, att de under all framtid skola
åtnjuta en vördnadsfull dyrkan. Med anledning deraf
grundades deras helgedom vid foten af borgklippan,
i en af Areopagens bergsklyftor, och från denna
stund nämnas de ej mera med det skräckinjagande
namnet Erinyer, utan heta Eumenider (välviljarinnor)
eller Semnai (de vördnadsvärda). Under dessa senare
namn dyrkades de äfven i en åt dem helgad lund vid
det utanför Athen belägna Kolonos. – Konsten
har på olika sätt framställt Erinyernas
bild. Aeschylus lät dem uppträda på scenen med
en om gorgoner och harpyior påminnande utstyrsel,
såsom åldriga qvinnor med fasaväckande utseende,
med blodsprängda ögon, ormhår, hängande tunga, svarta
drägter med röda gördlar. Euripides framställde dem
under gestalterna af unga bevingade jägarinnor, med
facklor och ormar i händerna; och denna typ har den
bildande konsten företrädesvis bibehållit. Emellertid
berättar Pausanias, att deras i Athen uppställda
bildstoder (ett verk af Kalamis och Skopas) alls
icke hade någonting skräckingifvande. – I romarnas
poetiska mytologi upptogos Erinyerna under namnet
Furiae (Furier). A. M. A.
Eriodendron DC., bot., ett med Bombax (se
d. o.) närbefryndadt slägte, som innefattar ett
fåtal tropiska träd. Dessa hafva fruktväggens
insida klädd med en ull, hvilken hos vissa
arter (t. ex. E. anfractuosum DC.) är
sådan, att den, i likhet med åtskilliga
Bombax-arters, kan nyttjas till stoppning.
Ldt.
Eriometer (af Grek. erion, ull, och metrein,
mäta), tekn., ullmätare, redskap (förstoringsglas
med mikrometer) att mäta ullens finhet. Den bästa
eriometern är konstruerad af engelsmannen Dollond.
Eriomys, Ull-mus-slägtet, zool., hörande till
harmössens (Chinchillidae) familj bland gnagarna,
igenkännes på de stora, afrundade, håriga öronen,
den långa, yfviga svansen, de med fem tår försedda
framfötterna o. s. v. De äro nattliga djur, som
uppehålla sig i Chiles och Perus bergstrakter samt
med sina hålor icke sällan undergräfva vidsträckta
trakter. Deras täta och fina pels användes på
åtskilliga sätt. – En dithörande allmänt känd art
är den lilla ull-musen, E. lanigera, äfven kallad
mindre chinchillan, som är omkr. 0,2 m. (7 t.) lång,
har en ungefär hälften så lång svans och är silfvergrå
till färgen. Hon förekommer allmänt i Chile samt Peru
och lemnar ett utomordentligt mjukt och fint pelsverk,
hvilket i tusentals skinn årligen öfverföres till
Europa. – Om den större chinchillan se Chinchillan.
J. G. T.
Eriophorum, Ängsull, bot., växtslägte af halfgräsens
(Cyperaceae) familj, kl. Triandria L., är allmänt
bekant för sina ax, hvilka vid tiden för fruktens
mognad äro försedda med en lång ludd, som liknar
bomull. Denna ludd utgöres af kalkborsten (den till
borst reducerade blomkalken), hvilka efter blomningen
starkt förlänga sig och sålunda tjena till att med
vindens hjelp sprida de små nötterna. "Ullen" har förr
af fattigt folk allmänt begagnats till stoppning i
sängkläder o. d. Man har äfven försökt göra den till
ett surrogat för bomull, men den är för detta ändamål
för skör. S. A.
Eriphyle. Se Erifyle.
Eris (Grek. eris, tvist), Grek. mytol., tvedrägtens
gudinna, enligt Hesiodus dotter af Natten och
moder till strid, mord, vedermöda, hunger, lögn,
mened o. s. v. Hon är, säger Homerus, i början helt
liten, men växer hastigt, så att hon med hufvudet
når upp till himlen. Såsom krigsguden Ares’ trogna
följeslagarinna dväljes hon gerna i slagtningens
vimmel, der hon har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
