Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 5. E. Magnusson, son af Magnus Ladulås och drottning Helvig - Erik. 6. E., konung Albrekts son - Erik, norska konungar. 1. E. Haraldsson, vanligen kallad Erik Blodyx - Erik. 2. E. Magnusson, vanligen kallad Erik Presthatare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig s. å. med norske konungen Håkan V:s ettåriga
dotter Ingeborg. Den af naturen rikt utrustade, kloke,
kraftfulle, i alla ridderliga idrotter framstående
E. var vida öfverlägsen sin endast medelmåttigt
begåfvade, äldre broder, konung Birger. Han var
derjämte djerf och högtflygande i sina planer,
ärelysten, ränkfull och föga nogräknad i fråga om
medlen. Genom sitt behagliga väsen vann han lätt för
sina syften dem, med hvilka han kom i beröring. Hans
yngre broder, Valdemar, hertig af Finland, slöt sig
helt och hållet till E. och bistod denne i alla hans
förehafvanden. Birger, som fruktade sina bröders,
i synnerhet E:s. äregirighet, tvang dem 1304 att
underskrifva en försäkran, afsedd att helt och hållet
binda deras händer. Omedelbart derefter lemnade de
riket och flydde till Norge, men 1305 förlikte de
sig med konungen och återfingo sina hertigdömen, som
efter deras flykt indragits till kronan. E. innehade,
utom sitt hertigdöme, Konghäll, som han under sin
landsflykt fått i förläning af den norske konungen,
och norra Halland, hvilket han innehade såsom län
af konungen i Danmark. E. förstod inom kort störta
Birgers marsk, Tyrgils Knutsson, som stod i vägen för
hans ärelystna planer. Han lyckades draga presterna
på sin sida, hvilka stodo i fiendskap med marsken,
och förmådde den svage Birger, som gaf efter för det
tryck Tyrgils’ fiender utöfvade på honom, att afrätta
denne sin trogne rådgifvare (1306). Föga mer än ett
halft år efter Tyrgils’ afrättning fängslades Birger
förrädiskt af sina bröder (Sept. 1306), hvarefter
desse togo riket i besittning. Birgers svåger –
den danske konungen Erik Menved – uppträdde med
härsmakt till hans förmån. Den norske konungen,
Håkan, stod deremot på hertigarnas sida. 1308 måste
desse, som bragtes i trångmål af Erik Menved, frigifva
Birger, men på för honom förödmjukande vilkor. Väl
fri sökte Birger hjelp i Danmark, och striden mellan
bröderna började genast på nytt. Händelserna togo en
för E. ogynsam vändning. Genom sin dubbla politik
och särskildt genom att tvärt emot sitt aftal med
Håkan och utan dennes vetskap afsluta stillestånd med
Danmark förlorade E. denne konungs förtroende. Håkan
återfordrade Konghäll, men E. vägrade. Krig uppstod
dem emellan (1308). Konungarna i Danmark och Norge
slöto fred (1309) med hvarandra och förbundo sig mot
hertigarna. Genom sin härförareskicklighet samt genom
klokhet och list lyckades E. afvända stormen. Han
afvärjde de ända till Nyköping framträngande danskarnas
angrepp (1309). Mot Norge gick han anfallsvis tillväga
och återeröfrade det af konung Håkan intagna Konghäll
(1310). Slutligen afslöts en fred i Helsingborg
(s. å.), genom hvilken Sverige delades mellan Birger
och hans bröder. Erik fick Vestergötland, Dal och
Värmland, Kalmar län samt derjämte norra Halland
såsom län af den danske konungen, men förband sig att
återlemna Konghäll till konung Håkan. Ehuru E. icke
återlemnade Konghäll och dessutom brutit nästan alla
sina öfverenskommelser med Håkan, lyckades han dock
återvinna denne konungs ynnest och blef 1312 förmäld
med hans
då elfvaåriga dotter Ingeborg, som 1316 födde
honom sonen Magnus (sedermera konung Magnus
Eriksson). E. tycktes nu vara nära målet för sin
ärelystnad: han hade kommit i besittning af ett välde,
bestående af delar af de tre nordiska rikena, hade
en son, som var tronföljare i Norge, och sjelf var
han den verklige herskaren i Sverige. Men plötsligen
afbröts hans bana och förkortades hans lif genom
en förrädisk handling af hans broder, namnkonungen
Birger. Vid ett besök hos denne i Nyköping blef han
jämte sin broder Valdemar natten mellan d. 10 och 11
Dec. 1317 fängslad och slagen i bojor. Om de bägge
brödernas sista öden råder ovisshet. De synas hafva
dött i fängelset på sommaren 1318 antingen af hunger
eller genom yttre våld. E:s och Valdemars sorgliga
slut väckte i hela Norden det djupaste deltagande samt
hade till följd att deras fel glömdes och att endast
deras dygder fortlefde i minnet. Men E:s äregirighet
hade för Sverige medfört stort elände. Den tid, under
hvilken striden mellan honom och Birger försiggick,
var ett af de olyckligaste skedena i Sveriges
historia. E:s lefnad har af en hans beundrare
utförligt skildrats i Erikskrönikan.
6) E., konung Albrekts son, tillfångatogs jämte fadern
i slaget vid Falköping (1389) och hölls i fångenskap
till 1395. Död på Gotland 1397.
Erik, norska konungar:
1) E. Haraldsson, vanligen kallad Erik
Blodyx, var son af Harald Hårfager.
Då denne delade riket mellan sina söner, gaf
han E. namn och värdighet af öfverkonung,
och som sådan herskade denne äfven efter faderns
död (933). Han var gift med Gunhild, som
blifvit uppfostrad hos finnarna och skildras
såsom mycket förfaren i trolldom. Sjelf var
han en vild krigare, som mördade flere
af sina bröder, bl. a. Björn Farmand (se Björn
Haraldsson). Då Harald Hårfagers yngste
son, Håkan, kom till Norge (935) och der blef
välvilligt mottagen, lemnade E. landet samt begaf sig
till England, hvarest han fick län i Northumberland
och slutligen stupade i en strid (omkr. 950).
Y. N.
2) E. Magnusson, vanligen kallad Erik
Presthatare, f. 1268. var son af Magnus
Lagaböte och besteg tronen vid dennes
död (1280). Stora delar af riket (Oplandene,
Oslotrakten och Rygfylke) öfverlemnades
dock till hans yngre broder, hertig Håkan.
Under brödernas minderårighet började deras
förmyndare en strid mot de andlige och fingo,
såsom aristokratiens ledare, öfvertaget öfver dem.
Äfven sedan E. kommit till myndig ålder, fortfor
han att stå under inflytande af sin moder och
rikets stormän. Sjelf tyckes han hafva
varit mycket svag, och namnet "Presthatare",
som man i senare tider gifvit honom, är alldeles
obefogadt. I sitt första äktenskap, med den skotska
konungadottern Margareta, hade han en dotter, som
bar sin moders namn och blef arfvinge till Skotlands
tron ("Flickan från Norge"), men dog redan 1290.
Hans regering var mycket krigisk. Lyckligast utföllo
hans strider med Danmark. Kriget mot de vendiska
städerna slutades genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
