Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eqvationsteori - Eqvator - Eqvatoreal - Eqvatorealström - Eqvatorial. Se Diamagnetism. - Eqvatorshöjd - Eqviglacialer - Eqvilibrist - Eqvinoktiallinie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper och metoderna för deras
lösning. Eqvatioasteorien i dess äldre
betydelse sysselsatte sig nästan uteslutande
med lösningen af algebraiska eqvationer, med en
obekant storhet. Lösningen af första och andra
gradens eqvationer var känd redan af Diofantos
(i 3:dje l. 4:de årh. e. Kr.). Tredje och fjerde
gradens eqvationer åter löstes först i 16:de årh. af
Scipione Ferro och Ludovico Ferrari. Deremot trotsade
de högre eqvationerna fortfarande alla försök till
lösning. Slutligen bevisade norrmannen Abel i början
af 1800-talet omöjligheten att rent algebraiskt
finna lösningen af den allmänna eqvationen af högre
gradtal än fyra. Sedermera har man lyckats att
på annan väg (medelst elliptiska funktioner) lösa
eqvationer äfven af femte graden. – Ehuru således
den exakta lösningen af en eqvation i allmänhet är
omöjlig, finnas dock för numeriska eqvationer metoder
att approximativt bestämma rötterna med hvilken
grad af noggrannhet som hälst. För öfrigt finnas
för speciela slag af eqvationer särskilda metoder,
t. ex, utveckling i konvergenta serier, geometrisk
konstruktion, o. s. v. – De nyare undersökningarna
inom eqvationsteorien sysselsätta sig företarädesvis
med algebraiska eqvationers egenskaper, sättet
att transformera dem, genom införande af nya
obekanta, och liknande frågor; såsom en utbruten
del af eqvationsteorien kan man räkna teorien för
determinanter. G. E.
Eqvator (af Lat. aequare, göra lika). 1. Jordeqvator,
den storcirkel, utefter hvilken ett genom jordens
medelpunkt vinkelrätt mot jordaxeln lagdt
plan skär jordytan; stundom äfven sjelfva detta
skärande plan (som delar jordklotet i tvänne
lika stora delar). Jordeqvatorn benämnes äfven
dagjämningslinjen (af sjömän i dagligt tal
"linien"), emedan på alla orter belägna på
densamma solen är öfver horisonten 12 timmar och
under densamma 12 timmar, och således dag och
natt äro lika långa.– En orts läge på jordytan
bestämmes i förhållande till eqvatorn genom
ortens longitud (längd) och latitud l. polhöjd
(bredd). – 2. Yerlds- l. Himmelseqvator, den
storcirkel, utefter hvilken jordeqvatorns plan, tänkt
utdraget åt alla håll, skär himlahvalfvet. En stjernas
läge på himlahvalfvet bestämmes i förhållande
till himmelseqvatorn genom hennes rektascension
och deklination. På grund af precessionen och
nutationen förändras oupphörligt eqvatorns läge
i rymden. Man skiljer derför mellan medeleqvatorn
och sanna eqvatorn. Medeleqvatorns läge vid en
viss tid är beroende endast af precessionen,
sanna eqvatorns deremot äfven af nutationen.
A. L-n.
Eqvatoreal, ett astronomiskt instrument, som
fått sitt namn deraf att eqvatorn så att säga
är detsammas grundplan. Dess inrättning är i
hufvudsak följande. Kring en vridbar axel, som
är riktad mot verldspolen och kallas tim-axel,
är, vinkelrätt mot densamma, fäst en graderad
cirkel, timcirkeln, som följaktligen ligger i
himmelseqvatorns plan. Vinkelrätt mot denna axel och
orörligt förbunden med densamma utgår en annan axel,
den s. k. deklinationsaxeln. Kring denna axel och
vinkelrätt mot densamma sitter
likaledes en graderad cirkel, declinationscirkeln,
hvilkens plan således är vinkelrätt mot timcirkelns
och följaktligen äfven mot himmelseqvatorns plan. Vid
deklinationsaxelns ände och vinkelrätt mot densamma,
d. v. s. parallelt med deklinationscirkeln, sitter
slutligen tuben fäst så, att den kan vridas kring
samma axel. Genom att instrumentet vrides kring
tim-axeln kan det inställas på hvilken timvinkel
som hälst; och genom att sedan vrida tuben kring
deklinationsaxeln kan man rikta den mot hvilken
deklination man behagar. Instrumentets uppställning
möjliggör således tubens inriktning mot hvarje
godtycklig punkt på himmelen. Om nu timcirkelns
nollpunkt och tubens optiska axel samtidigt
äro riktade mot söder och deklinationscirkelns
nollpunkt ligger i himmelseqvatorns plan, så är
det klart att, om man riktar tuben mot en stjerna,
cirklarna direkt angifva densammas timvinkel
och deklination. – Som emellertid instrumentets
uppställning ej är symmetrisk med afseende på
tyngdens inverkan, kan man ej så säkert lita på dess
orubblighet, att man på nyss nämnda sätt nyttjar det
till absoluta bestämningar. Till relativa bestämningar
deremot, d. v. s. till utrönande af en himlakropps
läge i förhållande till någon närbelägen förut
bestämd stjerna, är eqvatorealet särdeles lämpligt
och beqvämt. De flesta planet- och komet-observationer
bruka göras med sådana instrument. Jfr Mikrometer och
Refraktor. A. L-n.
Eqvatorealström, meteor., en från jordens eqvatoreala
trakter mot högre latituder flytande luftström,
som, emedan den består af jämförelsevis varmare
och fuktigare luft, framgår hufvudsakligast i
atmosferens öfre lager (den från polartrakterna
kommande kallare och tyngre luftströmmen,
polarströmmen, intager de lägre lagren). Till
följd af jordens rotation, fördelningen af land
och haf o. s. v. undergå såväl eqvatoreal- som
polarströmmarna väsentliga modifikationer. Det
är ock hufvudsakligen i de äldre, synnerligast af
Dove grundade teorierna öfver luftströmmarna, som
polar- och eqvatorealströmmarna spela en ingripande
rol. Den moderna meteorologien söker deremot att
i lufttryckets fördelning öfver jordytan finna
nyckeln till förklaringen af luftströmmarna.
L. A. F.
Eqvatorial. Se. Diamagnetism.
Eqvatorshöjd, astron., eqvatorns höjd öfver horisonten
på en viss ort, d. v. s. vinkeln mellan eqvatorn
och ortens horisont, eller, hvilket är detsamma,
vinkeln mellan jordaxeln och ortens zenital- eller
lodlinie. Denna vinkel är komplement till polhöjden,
så att summan af polhöjden och eqvatorshöjden utgör
en rät vinkel. Stockholms polhöjd är 59° 20’ 33".o,
eqvatorshöjden derstädes således 30° 39’ 27".o.
A. L-n.
Eqviglacialer (af Lat. aequus, lika, och glacies,
is), meteor., de på en geografisk karta uppdragna
linier, som tjena till att åskådliggöra tiden, under
hvilken sjöarna i olika trakter äro isbelagda.
Eqvilibrist (af Lat. aequilibrium, jämnvigt), en
som kan balansera, lindansare.
Eqvinoktiallinie, en linie, som sammanbinder
dagjämningspunkterna. Se Dagjämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
