Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epitafios - Epitel - Epitet - Epithalamium - Epithelium. Se Epitel. - Epitheton, Grek., biord. Se Epitet. - Epitome - Epître. Se Epistel. - Epitrit - Epizeuxis - Epizoer - Epizooti - Epodos - Epok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Lysias, Isokrates, Demosthenes) hafva författat
sådana tal, hvilka det med tiden blef brukligt
att hålla äfven utan offentligt uppdrag och till
enskilda personers minne (motsv. romarnes laudatio
funebris). – Enligt nyare språkbruk betecknar epitaf
eller epitaphium. den på grafvården anbragta
inskriften. A. M. A.
Epitel l. Epithelium (af Grek. thälä,
bröstvårta), histol., väfnad af celler
(epitelceller), hvilken antingen i form af ett
enkelt cell-lager (enlagrigt E.) eller af ett
flerdubbelt sådant (flerlagrigt E.) bekläder kroppens
slemhinnor, utgörande deras öfre eller ytlager,
dels ock betäcker kroppens yttre yta, i hvilket
fall den benämnes epidermis. Epitelväfnadens celler
ligga i allmänhet helt tätt invid hvarandra och
förete flere olika former, såsom cylinderceller,
flimmerceller, skifceller, polygonala celler,
bägarceller m. m. I sammanhang dermed benämnas
äfven epitelväfnadens olika former cylinderepitel,
flimmerepitel, skifepitel o. s. v. I hudens och
slemhinnornas djupare epitellager äro cellerna, som
der mestadels äro polygonala, tätt besatta med fina
taggar (taggceller), medelst hvilka de äro sinsemellan
förenade, under det att de små mellanrummen mellan
taggarna utgöra väfnadens saftbanor. Epitelväfnaden
utmärker sig för öfrigt derigenom att den icke alstrar
någon verklig mellansubstans mellan cellerna samt
genom saknad af blodkärl. Nerver (sinnesnerver)
deremot tränga mångenstädes ut genom epitelet för
att vid eller i närheten af dettas yta sluta med
egendomligt formade epitelceller (nervepitelceller),
t. ex. i hornhinnan, luktslemhinnan, innerörat,
epidermis o. s. v. G. B.
Epitet (Grek. epitheton, af epi, bredvid, och thetds,
ställd), gramm., adjektivt biord, hvilket ställes
bredvid ett substantivt begrepp (hufvudord) för
att angifva en detta tillhörande egenskap (jfr
Attribut). Från logisk synpunkt skiljer man mellan
det för begreppsbestämningen nödvändiga epitetet,
epitheton necessarium, och det blott prydande eller
utsmyckande, ep. ornans. Det sistnämnda tjenar att
för fantasien lefvande framhålla någon viss sida
eller egenskap hos det i fråga varande föremålet,
ehuru dettas begrepp äfven utan ett sådant tillägg
är tillräckligt begränsadt (t. ex. brusande böljor,
tindrande stjernor). Till sistnämnda slag hör äfven
det, företrädesvis i den episka dikten brukliga,
"stående epitetet", ep. perpetuum, hvilket alltid
tillägges något visst föremål, så ofta detta nämnes,
t. ex. hos Homerus uttrycket "den snabbfotade
Achilles", i Runebergs "Elgskyttar" "den förståndige
Petrus". A. M. A.
Epithalamium, Lat. (af Grek. epi, vid, och thalamos,
brudgemak), hos grekerna ursprungligen den sång,
hvilken en chör af ynglingar och flickor uppstämde
utanför ett nygift pars brudgemak; sedermera hvarje
med anledning af en brölloppshögtidlighet författadt
qväde. Ofta behandlades i ett epithalamium äfven
mytologiska ämnen, såsom i Catulli, sannolikt efter
alexandrinskt mönster författade, "Epithalamium Pelei
et Thetidos", d. T. s. qväde öfver Peleus’ och Thetis’
bröllop. A. M. A.
Epithelium. Se Epitel.
Epitheton, Grek., biord. Se Epitet.
Epitome (Grek. epitome, afskärning, förkortning),
kortfattadt sammandrag af ett större verk.
Under den grekisk-romerska klassicitetens senare
tidehvarf gjordes en mängd sådana sammandrag af
äldre författares skrifter. Många af dessa finnas
ännu i behåll och äro af stor literaturhistorisk
vigt genom den kunskap de meddela om innehållet
i arbeten, som i sin helhet gått förlorade.
A. M. A.
Epître. Se Epistel.
Epitrit (Grek. epitritos, Lat. epitritus), metr.,
kallas en versfot, som är sammansatt af en kort och
tre långa stafvelser. Allt efter den olika plats,
som den korta starvelaen intager, brukar man skilja
mellan fyra olika former af epitriter, s. k. 1:sta,
2:dra, 3:dje och 4:de epitrit. Praktisk betydelse
hafva endast den andra och tredje epitriten
(- v - -, - - v -). Namnet E. har sin grund deri att de
båda delar (arsis och thesis), i hvilka hvarje versfot
kan uppdelas, med afseende på tidslängd (qvantitet)
till hvarandra stå i förhållandet 3 : 4, hvilket
just uttryckes genom det grekiska ordet epitritos.
A. M. A.
Epizeuxis, Grek. (af epiezeugnynai, vidfoga),
retor., talfigur, bestående deri att samma ord för
eftertryckets skull upprepas, antingen omedelbart
eller med kort mellanrum.
Epizoer (af Grek. epi, på, och zan, lefva),
zool., djur, hvilka lefva som parasiter på andra
djur. Sådana äro flere insekter (t. ex. representanter
af familjerna Acarida och Pediculina), äfvensom
åtskilliga krustacéer o. s. v.
Epizooti (af Grek. zoon, djur), farsot som
erhållit en vidsträckt utbredning bland ett
eller flere husdjursslag inom ett land eller en
verldsdel. Såsom epizootier förekomma inom Sverige
understundom mjeltbrand bland alla slags husdjur,
lungröta bland hästar och rabies bland hundar.
C. A. L.
Epodos, Grek. o. Lat., "efterqväde". 1. Slutqväde,
som i en lyrisk dikt följer efter strof och motstrof,
t. ex. i Sophokles’ "Oedipus i Kolonos", v. 1239
ff., och "Trachiniaï", v. 517 ff. – 2. Omqväde,
som återkommer efter vissa versrader, såsom i
Virgilii 8:de eklog och Theokritos’ 1:sta idyll. –
3. En lyrisk diktart, i hvilken längre och kortare
versrader (dock ej hexameter och pentameter)
omvexla. Horatius har diktat en bok epoder (17
st.), hufvudsakligen bildade efter Archilochos.
R. Tdh.
Epok (Fr. epoque, Grek. epoche, rastställe,
af epechein, hålla tillbaka). 1. Hållpunkt i
tidräkningen; tidpunkt, från hvilken ett nytt
tidehvarf tager sin början. (Man säger derför om
framstående personligheter och vigtiga tilldragelser,
att de "göra epok".) – 2. Astron., den tidpunkt,
för hvilken vissa astronomiska uppgifter äro gifna,
nämligen uppgifter för sådana qvantiteter, som
förändra sig med tiden. Så är t. ex. en stjernkatalog
upprättad för en viss epok, ty stjernorna ändra
småningom sina platser. För en planet är epoken
antingen den tidpunkt, då planeten passerar en viss
punkt af sin bana, t. ex. perihelium, eller ock
planetens medellängd i banan vid någon viss jämn
tidpunkt, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
