Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engeström, Johan von - Engeström, Lars von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt till A. von Fersen, och hade ofta ordet
i debatterna, ehuru han, enligt hvad han sjelf
upplyser, icke hade tillträde till de finaste
öfverläggningarna". Några ännu bevarade bref
från honom, skrifna under de oroliga åren 1788–89,
måla lifligt "patrioternas" förbittring öfver ryska
kriget och konungens åtgärder vid riksdagen. Vid
öfverläggningarna under riksdagen 1789 gaf E. icke
mindre tydligt luft åt sitt missnöje och var en af
de riddarhusmedlemmar, om hvilkas personer konungen,
för att genomdrifva "Förenings- och säkerhetsakten",
ansåg nödigt att försäkra sig. (I likhet med de
öfrige statsfångarna frigafs E. efter riksdagens
slut.) Hans val till riksgäldsfullmäktig 1792 –
oaktadt han icke bevistade riksdagen i Gefle
s. å. – var ett bevis på det anseende han åtnjöt
inom riddarhuset och på samma gång möjligen
en yttring af det rådande missnöjet med konungen,
som, enligt en samtida anteckning, ansåg E. "såsom
sin personlige fiende". – Liksom brodern Jakob,
ehuru med mindre skäl, blef E. inblandad
i ransakningen om Gustaf III:s mord. Hans
personliga bekantskaper, i förening med hans
politiska åsigter och ofta hänsynslösa uppträdande,
gjorde honom från början misstänkt. Emellertid hade
han försigtigt undvikit att mottaga förtroenden
om de sammansvurnes planer, och derför kunde han
fällas endast till ett års suspension från sin
protokollssekreteraretjenst. Öfver tilldragelserna
i Stockholm Mars–Maj 1792 har han efterlemnat en
berättelse, som innehåller karakteristiska bidrag
till historien om ransakningen och hvilken är i hög grad betecknande för mannens sinnesart och åsigter.
Efter Gustaf III:s död lefde E. ett fredligare
lif. Flere efterlemnade uppsatser och
memorial (nu i Kongl. Biblioteket i Stockholm)
erinra om det oförtrutna nit han visade såsom
riksgäldsfullmäktig. Vid 1800 års korta, men stormiga
riksdag tillhörde han icke oppositionen. Under sina
sista år hade han i allmänhet närmat sig regeringen
och väntade sig mycket af Gustaf IV Adolfs rättrådiga
karakter. Vid 1800 års riksdag blef han icke omvald
till riksgäldsfullmäktig, och under sina sista år
vistades han, skild från det offentliga lifvet, på sin
landtegendom Lina. – Genom sina efterlemnade,
förut omnämnda historiska anteckningar (utgifna af
E. V. Montan 1877, med tillägg af åtskilliga bref
och en utförlig historisk inledning, som redogör
för E:s politiska verksamhet) och genom sitt offentliga
uppträdande är E. i många afseenden en kännetecknande
typ för det tidehvarf, i hvilket han fick sin
bildning. Partiman var och förblef han under sin
kraftigare ålder. Om sig sjelf har han antecknat många
drag af klok beräkning och fintlighet, hvilka visa,
att intrigens hemliga spel icke var honom främmande,
ehuru han mest torde hafva användts såsom en alltid
stridsfärdig kämpe. Det ständiga åberopande af skrifna
lagar och författningar, som utmärkte frihetstiden,
tillhörde äfven E:s egendomligheter, men synes hos
honom hafva sammanhängt med en orubblig vördnad för
lagens bud, sådana de af honom med varm öfvertygelse
uppfattades. Personligt mod egde han i ovanlig grad:
"oräddare än han
har jag icke känt någon", säger brodern L. v. E. om
honom. Egennytta och vinstbegär fläcka icke hans,
såsom många samtidas minne. T.
5. Engeström, Lars von, den föregåendes broder,
grefve, diplomat, utrikes statsminister, föddes d. 24
Dec. 1751 i Stockholm. 1757 blef han student i Lund,
inträdde 1770 i Kansliet, till hvilket Riksarkivet
då hörde, och tjenstgjorde i sistnädmna verk till
1773, då han förflyttades till Presidentskontoret
(kabinettet för utrikes brefvexlingen), hvars
närmaste chef då var hans broder Jakob v. E. 1776
befordrades han till byråchef i Presidentskontoret,
der han fortfor att tjenstgöra till 1782. Hans
arbetsifver äfvensom hans fördelaktiga utseende
och älskvärda väsende fäste konung Gustaf III:s
uppmärksamhet på honom. 1782 blef han chargé d’affaires
vid hofvet i Wien, hvarest han var anställd
till 1787, då han erhöll befallning att afgå till
Polen – till en början utan officielt uppdrag –
för att inhemta kännedom om förhållandena derstädes
samt söka verka för Polens anslutning till Sverige
mot Ryssland under det påtänkta kriget. 1788 blef
han ministerresident och 1790 envoyé vid hofvet
i Varsjav. E:s verksamhet i Polen är måhända det
vackraste bladet i hans historia. Outtröttligt
verkade han för Sveriges bästa under kriget mot
Ryssland, inberättade flitigt politiska nyheter,
utgaf broschyrer mot Ryssland och underhöll en
vidsträckt brefvexling i politiska ämnen. På samma
gång motverkade han ifrigt det ryska inflytandet i
Varsjav – han förblef hela sitt lif igenom en ifrig
rysshatare – och hade icke ringa inflytande vid
polska riksdagen. I afslutandet af förbundet mellan
Preussen och Polen 1790, hvarigenom Sverige kunde
hoppas på mäktiga bundsförvandter mot Ryssland,
hade E. betydlig del. Genom sitt giftermål med en
polsk grefvinna Chlapowska fästes han ytterligare vid
Polen, erhöll infödingsrätt såsom polsk adelsman och
deltog med intresse i Polens politiska lif samt var
högt uppburen af de polska patrioterna. – Gustaf III
förstod att uppskatta hans nit och duglighet samt var
nog högsinnad att icke låta de äldre bröderna v. E:s
förhållande inverka på sina tänkesätt om honom. Såsom
fosterlandsvän ogillade E. visserligen på det
bestämdaste Anjala-förbundet och adelns stämplingar,
men sade dock stundom i sina skrifvelser konungen
dristiga sanningar. Så afrådde han uttryckligen Gustaf
III:s hemliga planer på Polens krona.
Konungamordet 1792 kallade E. till fäderneslandet,
der han sökte utverka lindring i sina bröders
öde. Förmyndareregeringen anförtrodde honom 1792
den ansvarsfulla hofkanslerssysslan, hvilket ansågs
innebära ett omslag i Sveriges yttre politik till
Franska republikens förmån och derför med missnöje
förnams af Ryssland. Emellertid tröttnade han snart
vid den Reuterholmska styrelsen och afgick 1793 såsom
envoyé till London. Der vistades han 1794 och större
delen af 1795, ifrigt sysselsatt att bevaka Sveriges
rättigheter såsom neutral makt under Englands krig
med Frankrike. 1795 utnämndes han till minister vid
österrikiska hofvet och begaf sig s. å. öfver Paris
på väg till Wien, men möttes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
