Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underlättades samt ett allmänt välstånd utbredde sig)
o. s. v. Skaldekonsten påverkades dels af den
grekisk-romerska forntiden, hvars författare flitigt
studerades äfven af damer, och dels af italienarna,
företrädesvis Petrarca och Boccaccio, hvilka lästes
öfverallt i landet. Till en början var den nya
poesien kaotisk; de fleste bland dess idkare förmådde
i konsten lika litet som i lifvet att beherska den
kraft, som fyllde dem. Alla slags poetiska former
upptogos, och alla språkets medel uppsöktes. Den anda,
som göts i dessa former, egde likväl till en början
ej tillräcklig kraft att genomtränga dem helt och
hållet. På gränsen till denna period stod J. Skelton
(d. 1529), som i sina allvarliga dikter var en lärd
latiniserande pedant, men i sina satirer (bl. a. öfver
den allsmäktige Wolsey) ådagalade en högst ovanlig
qvickhet och skärpa. Den nya riktningens förste
representanter voro Thomas Wyatt (1503–42) och Henry
Howard, grefve af Surrey (halshuggen 1547), typen
för en galant och känslofull kavaljer. Den sistnämnde
eger en särskild betydelse derigenom att han använde
den femfotade jamben, hvilken sedan dess spelat en
stor rol i den engelska literaturen. Den sydeuropeiska
herderomanen blef under ifrågavarande period införd af
Ph. Sidney (1554–86), hofvets och folkets älskling,
hvars herdedikt "Arcadia", som för öfrigt är
skrifven på ett klart och behagligt språk, innehåller
en mängd prof på de affekterade, men snillrika
antiteser, hvilka på denne författares tid voro så
moderna i hans fosterland. Sidney, som jämväl skref
eleganta sonetter, fick på herdediktningens område en
efterföljare i Edmund Spenser (1553–99) genom dennes
"Shepherd’s calendar", en samling idylliska dialoger,
som afhandla moraliska och politiska frågor. Spenser,
en af Englands störste skalder, blef dock ryktbarast
genom sin romantisk-allegoriska hjeltedikt "The faerie
queene", ett storartadt fragment, som, oaktadt sina nu
obegripliga häntydningar på dåtida förhållanden och
personer, intresserar genom ett i hög grad lefvande
och glänsande framställningssätt. Han begagnade
i denna dikt ett af honom sjelf uppfunnet versslag
(bestående af nio versrader – den sista en alexandrin
– med trenne rim), hvilket sedan ofta blifvit användt
af engelska poeter. Spensers manér fortsattes af den
produktive M. Drayton (1563–1631), som utmärkte sig
företrädesvis i den beskrifvande dikten. Bland den
stora mängd episka och lyriska skalder, som tillhörde
senare hälften af 1500-talet ("the Elizabethan age"),
äro dessutom att märka: Thomas Sackville, grefve
af Dorset och Buckhurst (1536–1608), en högt ansedd
politiker, hvars "Mirrour for magistrates" innehåller
en serie från Englands historia hemtade exempel på
lyckans vexlingar; dennes efterföljare W. Warner
(1558–1609) och S. Daniel (1562–1619); den äfven
som historieskrifvare bekante vissångaren W. Raleigh
(1552–1618) och satirikern T. Nash (1564–1601). Det
lärda maskineri, som vanställer nästan alla de till
denna period hörande författarnas arbeten, drefs till
sin största ytterlighet i John Lylys (1554–1600)
"Euphues", som utgör en profkarta på den
vid denna tid rådande smaken för mytologiskt
krimskrams och språklig tillgjordhet. (Om dramat
se nedan.) – Med 17:de årh. började den energi och
kraft, som under den föregående tiden hade skänkt lif
åt den tillkrystade formen, att afmattas. I stället
för det sköna trädde det vackra, och företrädesvis
obetydligheter gjordes till ämne för diktens
behandling. R. Herrick (1591–1674), J. Suckling
(1609–41) och R. Lovelace (1618–58) samt den elegante
tillfällighetsdiktaren E. Waller (1605–87) och
den moraliserande landskapsskildraren J. Denham
(1615–68) voro de förnämste representanterna för den
börjande afmattningen. Samtidigt med dessa skref dock
A. Cowley (1618–67) tankerika oder och elegier på ett
kraftfullt språk. Öfver alla sina samtida höjde sig
John Milton (1608–74), en stark och frihetsälskande
natur, kämpande mot konungavälde och prestvälde, på
ålderdomen fattig, ensam och blind. Hans "Paradise
lost", ett protestantiskt epos, hvaraf första
upplagan utkom 1667, är ett uttryck för den sublima
och tragiska sidan af den engelska revolutionen,
och hufvudfiguren i detta storslagna verk, nämligen
satan, fick ett afgörande inflytande på den moderna
poesien. Ungefär samtidigt utgaf Samuel Butler
(1612–80) sin komiska hjeltedikt "Hudibras",
som med "Don Quijote" till förebild gisslar det
puritanska fromleriet på ett mästerligt sätt. Till
denna period höra jämväl de utmärkte satirikerna
J. Donne (1573–1631) och J. Hall, som bägge innehade
höga andliga ämbeten, den humoristiske folkskalden
John Taylor (1580–1654) och den märklige predikanten
John Bunyan (1628–88), hvars storartade allegori
"The pilgrim progress" ännu i dag utgår i den ena
upplagan efter den andra.
Såväl epiken som lyriken blefvo likväl under
ifrågavarande period öfverglänsta af dramatiken. I
England började man redan i 12:te årh. sysselsätta
sig med dramatiska upptåg och valde dervid, liksom i
andra europeiska land, sina ämnen från bibeln. Först
var det presterna, som uppförde dessa s. k. "miracles"
l. "miracle plays" (motsvarande de s. k. mysterierna),
men sedermera företogo sig äfven lekmän att uppföra
sådana. Före 1338 skrefvos dessa upptåg på latin
eller franska, men sistnämnda år gaf påfven tillåtelse
att skrifva dem på engelska. Miraklerna utbildades i
midten af 15:de årh. till s. k. moraliteter ("moral
plays"), med personifierade dygder och laster,
och i moraliteterna fick allegorien småningom vika
för det rent menskliga (så i "Magnificence", af
Skelton, och "Hycke-Scorner",från början af 16:de
årh.). Under Henrik VIII uppträdde J. Heywood
(d. 1565) med sina s. k. "interludes", ett slags
skämtsamma dramatiska framställningar, liknande
fastlagsspelen i Tyskland, och ur dessa "mellanspel"
utvecklade sig det moderna lustspelet, delvis under
inflytande af antika förebilder. Utom Heywood voro
N. Udall (d. 1557, "Ralph Royster Doyster") och
J. Still utmärkta författare af interludes. Påverkan
af antika mönster röjer sig äfven i den af Sackville
och T. Norton författade "Tragedie of Gorboduc",
eller "The tragedie of Ferrex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
