Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eneroth, Per Olof Emanuel, skriftställare, pomolog - Enervera - En face - En famille - Enfant - Enfantin, Barthélemy Prosner, en af saintsimonismens förnämste apostlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ledamot af Landtbruksakademien och 1868 af
Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. E:s
lärospån på skriftställarebanan var den episka dikten
Hake sjökonung, som 1846 prisbelöntes af Svenska
akademien (1858 erhöll han ett nytt pris af samma
akademi). Sedermera har han såsom skald framträdt
med åtskilliga i tidningar och tidskrifter införda
skaldestycken äfvensom med en samling Sånger och
visor för hemmet och skolan (1871). Som estetisk
författare har han utgifvit en serie studier under
titeln Literatur och konst (1860 och 1876), och på
det kulturhistoriska fältet har han författat Holland,
några drag till en kulturbild (1860) samt texten till
planschverket Herregårdar och slott uti Södermanland
(1864–69). Varmt intresserad för skolväsendets
utveckling och förbättrande, har han sökt främja sina
syften i detta hänseende genom åtskilliga skrifter,
bland hvilka må nämnas Om folkskolan i Sverige
(en serie broschyrer, 1863–69) och Om det gamla
skolsystemets faror (i "Svensk månadsskrift för fri
forskning och allmän bildning", 1864). I diskussionen
om qvinnans sociala och fosterländska verksamhet
har han, i frisinnad anda, deltagit genom flere
afhandlingar: Qvinnan och "jordbrukets betryck" (i
"Tidskrift för hemmet", 1867), Qvinnan och folkskolan
(ibid., s. å.), Om qvinnans mensklighet och den
så kallade humanistiska bildningen (ibid., s. å.),
Qvinnan och fosterlandets försvar (ibid., 1868) samt
Qvinnan och skolvården (i "Framtiden", 1869). Åt
trädgårdsodlingen och naturförsköningskonsten
har han, i reformerande riktning, egnat en mängd
skrifter, af hvilka åtskilliga – Trädgårdsbok för
allmogen (1857; 3:dje uppl. 1866), Trädgårdsodling
och naturförsköningskonst (1857–63), Om Sveriges
fruktträdsodling etc. (1862), Om skolträdgårdar
och seminariiträdgårdar (1864) och det stora, med
färglagda afbildningar försedda arbetet Handbok i
svensk pomologi (1864–66; ett bihang, Bidrag till
Europas Pomona vid dess nordgräns etc., utkom 1880)
– utöfvat ett väsentligt inflytande.
Enervera (Lat. enervare, af e, från, och
nervus, kraft), göra kraftlös, försvaga, utmergla.
En face [ang fas], Fr., framtill, framifrån, midt
för. Jfr En profile.
En famille [ang famij], Fr., bland de sina, i kretsen
af sina närmaste anförvandter; förtroligt.
Enfant [angfang], Fr. (Lat. infans, af fari, tala;
egentl. barn, som ej ännu lärt att tala), barn. –
Enfant terrible [-riböl], Fr., "förskräckligt
barn", ett sådant, som genom att berätta
hvad det hört eller sett sätter sina anhöriga i
förlägenhet. Uttrycket "enfant terrible" lär härstamma
från karrikaturtecknaren Gavarni.
Enfantin [angfangtäng], Barthélemy Prosper, vanligen
kallad Père E., en af saint-simonismens förnämste
apostlar, föddes d. 8 Febr. 1796 i Paris, studerade
vid polytekniska skolan derstädes och egnade sig
sedermera åt affärslifvet. 1823 blef han kassör vid
hypoteksbanken i Paris, slöt sig till carbonari och
knöt ett innerligt vänskapsband med Olinde Rodriguez,
Saint-Simons förtrognaste lärjunge, samt fick
derigenom tillträde till mästaren, hvilkens läror
han omfattade med stor värme. Då Saint-Simon
(1825) afled, mottogo E. och Rodriguez hans sista
befallningar samt fingo i uppdrag att verka för
spridandet af hans åsigter. I detta syfte utgåfvo
de 1825–26 tidningen "Le producteur". Derigenom
blef E. känd, och inom kort hörde flere af det
liberala partiets mest framstående medlemmar,
Blanqui, Bazard, Auguste Comte, Michel Chevalier,
Pierre Leroux m. fl., till hans anhängare. Före
slutet af 1828 höllo saint-simonisterna offentliga
sammankomster ej blott i Paris, utan äfven i
många provinsstäder. Juli-revolutionen (1830)
gaf ytterligare fart åt deras sträfvanden. En
proklamation utfärdades, som påyrkade
egendomsgemenskap, arfslagarnas upphäfvande och
qvinnans emancipation. Föredrag höllos, filialer
bildades, och Paris-afdelningens lokal flyttades från
några trånga kyffen vid en bakgata till en rymlig
våning vid Boulevard des Italiens. E. afsade sig sin
plats i hypoteksbanken. Han och Bazard utropades
till det saint-simonistiska samfundets "pères
suprêmes". Men olika voro de vägar, på hvilka dessa
bägge män sökte uppfylla mästarens afsigter. Bazard
hade blicken nästan uteslutande riktad på politiska
reformer, E. deremot intresserade sig endast för
sociala "förbättringar". Vid flere tillfällen yppade
sig meningsskiljaktigheter, och dessa utbröto
i full låga, då E. började förkunna sina läror
om förhållandet mellan de bägge könen och ville
sätta "den fria kärleken" i "äktenskapstyranniets"
ställe. Bazard skilde sig från "köttets apostel", och
med honom följde alla de saint-simonister, hvilkas
hufvudintresse var politiskt. E. var numera ensam
"père"; hans predikanter kallade honom "den lefvande
lagen"; sjelf förklarade han sig vara af Gud utkorad
och lät öfver hela landet verkställa spaningar efter
"en qvinlig Messias". Antalet af hans anhängare växte
i alla delar af Europa (i Frankrike beräknades de till
40,000), men regeringen fann den allmänna sedligheten
sväfva i fara, stängde samlingssalarna och kallade
E. inför domstol. Som rättegångsbiträden begärde han
att få anlita tvänne qvinnor, "emedan det i grund
och botten gällde en qvinnofråga". Detta blef honom
emellertid förvägradt. Domen blef fällande samt lydde
på ett års fängelse och en mindre bötessumma. Efter
några månader frigafs E. och begaf sig till
Egypten, hvarest han arbetade som ingeniör till
1835, då han återvände till Frankrike och erhöll en
postmästaresyssla i trakten af Lyon. 1841 insattes
han som medlem af en vetenskaplig kommission,
som hade uppdrag att afgifva betänkande angående
Algers kolonisation. Efter 1848 års revolution var
han, tillsammans med Ch. Duveyrier, redaktör för
en daglig tidning, "Le crédit public", som i många
afseenden visade saint-simonistiska tendenser, men
af ekonomiska skäl snart måste nedläggas (1850). E.,
som sedermera blef anställd vid Lyon-jernvägen, dog
i Paris d. 1 Sept. 1864. – Han var en man af ädel
hållning, med fina, uttrycksfulla anletsdrag samt
ett vänligt och tillmötesgående sätt. Hans föredrag
andades den fullaste öfvertygelse och den varmaste
entusiasm. Sina idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
