Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrolys - Elektrolyt, fys., en kropp som sönderdelas medelst en elektrisk ström. Jfr Elektrolys - Elektromagnet - Elektromagnetiska kraftmaskiner, fys. Se Elektriska kraftmaskiner - Elektromagnetiska ur, fys. Se Ur - Elektromagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elektriska strömmens styrka. Elektrolysen af andra kroppar
tillgår på liknande sätt. Metalloxider och syresyror
sönderdelas så, att syret frigöres vid den positiva
elektroden och metallen eller radikalen vid den
negativa; vätesyror deremot så, att vätet går
till den negativa elektroden, men radikalen till
den positiva. Vid salters sönderdelning utfaller
metallen vid den negativa elektroden. Får en ström
samtidigt verka på flere elektrolyter, så bestämmes
styrkan af de särskilda elektrolyserna medelst
Faradays elektrolytiska lag: "de frigjorda ämnenas
vigter förhålla sig såsom deras atomvigter". Vid
elektrolyser inträffa ofta åtskilliga sekundära
verkningar: dels kemiska, bestående deri att
de frigjorda ämnena antingen ingå förening med
någondera elektroden eller förena sig inbördes
på annat sätt än förut eller ock med syret eller
vätet i vatten, som oftast finnes tillstädes, och
dels galvaniska, i det att, till följd af kontakten
mellan elektroden och det vid denna frigjorda ämnet,
en s. k. polarisationsström uppstår, hvilken verkar
i motsatt riktning mot den ursprungliga strömmen. Se
vidare Galvanoplastik. K. L.
Elektrolyt, fys., en kropp som sönderdelas medelst
en elektrisk ström. Jfr Elektrolys.
Elektromagnet (af elektron och magnet), fys.,
ett, vanligen i hästskoform, böjdt stycke mjukt
jern, kring hvilket en öfverspunnen koppartråd är
spiralformigt upplindad. När en elektrisk ström
ledes genom denna koppartråd, blir jernstycket
magnetiskt, men upphör att vara det, så snart
strömmen afbrytes. Elektromagnetens styrka,
d. v. s. förmåga att bära tyngder, är beroende på
den elektriska strömmens styrka, så att den växer
med denna till ett visst maximum; vidare beror den
på dimensionerna hos den tråd, som är upplindad på
elektromagneten. Vid ett stort motstånd i strömbanan,
såsom vid telegrafledningar, bör denna tråd vara
lång och fin, men vid ett mindre motstånd kort och
tjock. Slutligen blir elektromagneten starkare, ju
tjockare dess jernkärna är. Elektromagneter användas
i en mängd apparater och maskiner, der rörelse skall
åstadkommas medelst en elektrisk ström, t. ex. vid
elektriska telegrafer, urverk, ringledningar o. s. v.
K. L.
Elektromagnetiska kraftmaskiner, fys. Se Elektriska
kraftmaskiner.
Elektromagnetiska ur, fys. Se Ur.
Elektromagnetism (af elektron och magnetism),
fys. Vintern 1819 upptäckte H. K. Örsted, att
en elektrisk ström, som ledes i närheten af en
kompassnål, devierar denna ur den magnetiska
meridianen, och A. M. Ampère, som fortsatte
undersökningarna i detta ämne, fann, att, hurudan
strömmens och nålens inbördes ställning än är,
deviationsriktningen städse bestämmes enligt följande
minnesregel: "Tänker man sig, att en person simmar i
samma riktning som strömmen och betraktar magnetnålen,
så afviker magnetnålens nordpol alltid åt venster". Om
den tråd, genom hvilken strömmen går, böjes rundt
omkring kompassnålen i vertikalplanet, så verka alla
delarna af strömmen att vrida nålen åt samma håll,
och nålens afvikning ur meridianen blir i sådant fall
större. På detta förhållande grunda
sig galvanometern samt tangent- och sinusbussolerna. I
Örsteds ofvan nämnda experiment är magneten rörlig
och den elektriska strömmen fast. Låter man deremot,
med tillhjelp af Ampères bord, en stillastående
magnetstång verka på en rörlig elektrisk ström,
så vrides strömmen ur sitt läge och i sådan
riktning, att äfven i detta fall Ampères regel eger
giltighet. Till förklaring af nu nämnda företeelser
uppställde Ampère följande teori för magnetismen.
I hvarje kropp, som kan blifva magnetisk, t. ex,
jern eller stål, omkretsas molekylerna af elektriska
strömmar, hvilka, innan kroppen blifvit magnetisk,
äro riktade åt alla håll och derför icke utöfva någon
elektrodynamisk verkan utåt; men om af någon anledning
dessa molekylära strömmar ordnas så, att de alla komma
att gå åt samma håll, blir deras verkan utåt densamma,
som om kroppens yta vore omkretsad af en enda
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
