Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk belysning - Elektrisk dockdans - Elektrisk drake - Elektrisk gnista - Elektrisk induktion och Elektrisk influens, fys. Se Elektricitet - Elektrisk kedja, fys. Se Galvaniskt batteri - Elektrisk kur, med. Se Elektroterapi - Elektrisk lukt - Elektrisk stapel, fys. Se Batteri och Galvanisk stapel - Elektrisk ström, fys. Se Galvanism och Urladdningsström - Elektriskt batteri, fys. Se Batteri. 3) - Elektriskt fluidum, fys. Se Dualistiska teorien och Elektricitet - Elektriskt ljus, fys. Se Elektrisk belysning - Elektrod - Elektrodynamik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårigheten att dela detsamma, d. v. s. att
med en och samma elektricitetskälla åstadkomma
tillräckligt många ljus, dels ock på de använda
regulatorernas brister och på det jämförelsevis
höga pris hvarje ljus betingat. I anseende
till de ständigt pågående förbättringarna och
förenklingarna, såväl i de elektriska kraftmaskinerna
som i lampornas konstruktion, är det dock för
närvarande ganska vanskligt att förutsäga utgången
af den strid mellan gas och elektricitet, som
nu pågår och som redan mer än en gång framkallat
ansenliga vexlingar i värdet af gasverksaktier.
L. A. F.
Elektrisk dockdans, fys., ett experiment, afsedt
att ådagalägga den statiska elektricitetens verkan
på lätta kroppar. Små figurer eller dockor, skurna
af kork, flädermärg eller något annat ytterst lätt
ämne, inneslutas i en upprättstående glascylinder,
hvars lock och botten utgöras af metallskifvor eller
af papp, öfverdraget med stanniol. Cylinderns lock
sättes i ledande förening med konduktorn på en
elektricitetsmaskin, och bottnen med jorden. Om
maskinen laddas, blir äfven locket laddadt, och
de lätta dockorna attraheras så starkt, att de
hoppa upp mot locket, mottaga der elektricitet och
repelleras till följd deraf tillbaka mot bottnen, der
de urladdas, attraheras sedan på nytt uppåt o. s. v.,
så att de på detta sätt oupphörligt hoppa upp och
ned. Vid detta experiment använder man vanligen små
kulor af flädermärg. L. A. F.
Elektrisk drake, fys., en ofta som leksak begagnad
fantastisk figur af papper, hvilken är fäst vid ett
snöre och så inrättad, att den af vinden kan lyftas
upp i luften. En sådan figur användes stundom vid
försök rörande atmosferens elektricitet. Kommer
den tillräckligt nära intill ett med elektricitet
laddadt moln, så uppstår en fördelning, hvarvid fri
elektricitet samlas på den del af snöret, som är
längst ifrån draken, eller bortgår till jorden, om
ledning finnes. Benjamin Franklin torde hafva varit
den förste, eller åtminstone en af de allra förste,
som gjorde detta försök (1752). Hans drake bestod
af en stor sidennäsduk, utspänd öfver ett kors af
trä. Vid korset var fäst ett snöre af hampa, med
en nyckel af jern fastknuten nertill. Nyckeln var
genom ett sidenband isolerad från handen. När denna
drake uppsläpptes under ett förbigående åskmoln,
erhöllos gnistor från nyckeln. Detta märkvärdiga
experiment, jämte andra af liknande art, väckte
hos Franklin tanken på åskledaren och utgör alltså
ett ganska vigtigt moment i fysikens historia.
L. A. F.
Elektrisk gnista, fys. Då tvänne tillräckligt stora
elektricitets-mängder af olika slag förena sig
genom luften, sker detta under ljusutveckling. Så
t. ex. erhålles en gnista, när två med motsatt
elektricitet laddade kroppar föras nog nära
intill hvarandra, eller när man närmar en
kropp, t. ex. ett finger, till konduktorn på en
elektricitetsmaskin. Gnistans form är beroende
på afståndet mellan de kroppar (poler), mellan
hvilka hon hoppar öfver. Är detta afstånd kort, så
är hon rätlinig; vid ett afstånd af 6–7 cm. blir
hon oregelbundet krokig, och vid stora afstånd
sicksackformig. Gnistans färg är beroende
dels af pol-ytornas beskaffenhet, dels ock af den
omgifvande gasens sammansättning. Med polytor af
kol erhållas gula, med sådana ytor af koppar gröna
gnistor. I syre är gnistan hvit, i väte röd, i qväfve
blå eller violett, o. s. v. Gnistans varaktighet
är ytterst kort (vanligen mindre än en milliondels
sekund), hvarför ett i rörelse befintligt föremål,
t. ex. en svängande sträng, som endast belyses af
en elektrisk gnista, synes vara stillastående. En
gnista erhålles, äfven då en elektrisk ström slutes
eller afbrytes. I senare fallet blir gnistan
betydligt starkare, om någon del af strömledaren
är upplindad i spiral, emedan den vid strömmens
afbrytande uppkommande extra strömmen (se d. o.) då
förstärker den ursprungliga strömmen. De största och
starkaste gnistorna erhållas dock medelst elektriska
induktionsapparater. K. L.
Elektrisk induktion och Elektrisk influens, fys. Se
Elektricitet.
Elektrisk kedja, fys. Se Galvaniskt batteri.
Elektrisk kur, med. Se Elektroterapi.
Elektrisk lukt, fys. När en elektricitetsmaskin någon
tid hållits i gång, bildas – genom den utvecklade
elektricitetens inflytande på den omgifvande
luftens syre – ozon, hvars närvaro märkes genom dess
egendomliga lukt (deraf benämningen).
Elektrisk stapel, fys. Se Batteri och
Galvanisk stapel.
Elektrisk ström, fys. Se Galvanism och Urladdningsström.
Elektriskt batteri, fys. Se Batteri. 3).
Elektriskt fluidum, fys. Se Dualistiska teorien och
Elektricitet.
Elektriskt ljus, fys. Se Elektrisk belysning.
Elektrod (af Grek. elektron och odos, väg), fys. De
metalltrådar eller metallbleck, genom hvilka
en elektrisk ström införes i en vätska, kallas
elektroder, och särskildt den elektroden positiv
(negativ), genom hvilken den positiva (negativa)
strömmen ingår i vätskan. Faraday kallade den
positiva elektroden "anod" och den negativa "katod",
men dessa benämningar brukas numera högst sällan.
K. L.
Elektrodynamik (af Grek. elektron och dynamis,
kraft), fys., läran om elektriska strömmars inverkan
på hvarandra. Genom undersökningar utaf den af
H. K. Örsted upptäckta egenskapen hos elektriska
strömmar att de deviera en magnetnål ur den magnetiska
meridianen föranleddes A. M. Ampère att undersöka
två elektriska strömmars inbördes verkan. För att få
ena strömmen rörlig kring en axel begagnade Ampère
en ställning, ännu kallad Ampères bord, bestående af
två metallståndare, A och B (fig. 1), hvilkas öfre,
vågrätt böjda delar sluta med två midt öfver hvarandra
sittande koppar, a och b. Böjes en med skarpa spetsar
försedd metalltråd, så som fig. utvisar, och upphänges
i de med qvicksilfver fyllda kopparna, så blir denna
del af strömledaren rörlig kring en genom de båda
spetsarna gående lodrät axel. Slutligen kunna de två
ståndarna sättas i ledande förening med hvar sin af
en elektrisk stapels poler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
