Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldon, John Scott - Eldorado - Eldprof - Eldrimne - Eldrör - Eld-salamandern l. Land-salamandern - Eldsberga - Eldsdyrkan l. Pyrolatri - Eldslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men afgick, då en ny ministèr, under Canning,
bildades. Död d. 3 Jan. 1838. E. var en utmärkt
jurist, men hade liten eller ingen betydelse som
statsman. Såsom lord-kansler tog han icke initiativ
till någon enda lagstiftningsåtgärd af betydelse för
det allmänna bästa.
Eldorado, Sp. ("guldlandet"), benämning på en genom
sin föregifna rikedom på guld och ädelstenar ryktbar
landsträcka i Syd-Amerika, om hvilken åtskilliga
indianska sagor gåfvo antydningar. Fabeln om detta
sagoland utbildades hufvudsakligen genom Orellano,
Pizarros följeslagare, och "guldlandet" förlades till
det spanska Guyana, vid sjön Parime (i nuvarande
Venezuela). En mängd äventyrare gåfvo sig ut på
upptäcktsresor för att finna detsamma. Men både
landet Eldorado och sjön Parime visade sig tillhöra
fantasiens rike. Den mest betydande expeditionen
till det drömda guldlandet gjordes 1541–45 af en
mängd spaniorer, under ledning af den tyske riddaren
Filip von Hutten. Äfven den bekante Walter Raleigh
företog för samma ändamål trenne upptäcktsresor
(1595, 1597 och 1617), öfver hvilka han lemnade
värdefulla skildringar. – Numera nyttjas ordet
eldorado i betydelsen af ett land eller en trakt,
der lifvets goda finnes i öfverflöd, "paradis".
Eldprof, undersökning genom eld af en kropps
äkthet; ett slags ordalier (gudsdomar).
Eldrimne (Fornn. Eldhrimnir), Nord. mytol., den kittel,
i hvilken galten Särimnes kött kokas.
Eldrör, milit., den del af ett eldvapen,
hvari den drifvande kraften utvecklas och
kulan erhåller sin riktning. Vid eldhandvapen
kallas eldröret pipa, och vid tunga eldvapen
kanon, mörsare eller haubits. De tre sista
benämningarna beteckna dock stundom hela eldvapnet.
W. G. B.
Eld-Salamandern l. Land-salamandern, Salamandra
maculala, zool., ett till stjertgroddjurens
afdelning (Caudata) och salamandrarnas slägte
(Salamandra) hörande djur, är omkr. 16 centim. (5,4
tum) lång, med svart, gulfläckig kropp, trind
stjert och vårtlika, på kroppssidorna belägna
körtlar, hvilka afsöndra ett mjölklikt, bittert,
illaluktande slem. Detta slem innehåller ett tämligen
häftigt gift, som befunnits verka dödande på hundar
m. fl. djur. Såvida man genast efteråt tvättar sig,
kan man dock utan fara taga eldsalamandern med
handen. Förr hyste man den oriktiga föreställningen
att detta djur kan lefva i elden. I sjelfva verket
torde det på sin höjd förmå – med den mjölksaft,
som det utsvettar ur vårtorna – utsläcka sakta
glödande kol. Eldsalamandern tillhör södra,
vestra och mellersta Europa, nordvestra Afrika
och en del af Asien. Skuggrika, fuktiga skogar
utgöra hans käraste tillhåll. Under vintern ligger
han nedkrupen i hålor och klyftor. Han är ett
trögt och långsamt djur, som lefver af insekter,
men i synnerhet af daggmaskar, hvarför han ofta
kommer fram efter varma sommarregn. Han föder i
vattnet 20–40 ungar, hvilka simma ganska skickligt.
J. G. T.
Eldsberga, socken i Hallands län, Tönnersjö
härad. Arealen 4,819 hekt. (9,762 tnld). 1,441 innev,
(1879). Jämte Tönnersjö utgör E. ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs
stift, Laholms kontrakt.
Eldsdyrkan l. Pyrolatri, religionshist., dyrkan af
elden såsom ett gudomligt väsende, i och för sig
eller såsom sinnebild och uppenbarelseform af ett
högre väsende. De lägst stående folken hafva tagit
den lysande, värmande, välsignelsebringande och
förstörande lågan för gud sjelf och bringat henne
till offer hvad elden lätt förtär (fettämnen o. d.),
i den naiva föreställningen att lågan framför allt
älskar sådana näringsämnen. Ett djupare innehåll
ligger i den gamla grekisk-romerska tillbedjan af
elden såsom den husliga härdens gudomlighet (Hestia,
Vesta). Menniskor i ett högre utvecklingsskede
tänka sig eldens princip såsom en person bland de
öfrige gudarna, hvilken på olika sätt uppenbarar sig
i elden (Hefaistos, Vulcanus, Ptah, Baal, Molok,
Loke). Stundom var denne eldens gud rent af ett ondt
väsende (Loke, Lucifer). Hos de flesta folk var
han den fruktansvärdaste bland de himmelske (Molok),
och i religioner, der monoteismen framträder renare,
bär den högste guden derför ofta omisskänneliga drag
af en eldgud (Zoroasters Ormusd, hebréernas Jehova
– hvilken enligt 2 Moseb. 3 talade till Moses ur en
brinnande buske –, grekernas Zevs, romarnas Jupiter),
och deraf förklaras den heliga eldens förekomst i
den högste gudens tempel hos perserna, egypterna,
fenicerna, judarna (från hvilka den katolska kulten
lånat sin ständigt brinnande lampa) och parserna
m. fl. Den heliga elden på altaret fick ej lånas
från annan eld, utan måste vara en "jungfrulig
ur-eld" och åstadkoms genom gnidning eller medelst
solglas. Lågan vårdades af kyska händer, på det
att hon icke skulle slockna, innan, vid nästa års
fest, tändningen förnyades med samma ceremonier. I
Rom ansågs den vestaliska eldens slocknande
såsom bevis på vårdarinnans, vestalens, okyskhet
och medförde för henne det rysliga straffet att
blifva lefvande begrafven. (Jfr Vesta.) En qvarlefva
af forntida eldsdyrkan är det bland flere kristna
folk förekommande bruket att vissa dagar och nätter
upptända eldar på höjderna (Valborgsmessoeldar,
midsommarsbål o. s. v.).
Eldslandet (Sp. Tierra del fuego), en af 11 större
och mer än 30 mindre öar bestående arkipelag
vid Amerikas sydspets, mellan 52°–56° s. br. och
46°–58° v. lgd (fr. Ferro). Från fastlandet är
den skild genom Magelhaens sund. Arealen utgör
73,140 qv.-kilom. (1,328 qv.-mil), hvaraf 48,114
qv.-kilom. (875 qv.-mil) tillhöra den största ön,
det egentliga Eldslandet (af engelsmännen kallad "King
Charles south land"). Alla öarna äro, liksom kusten af
fastlandet, sönderskurna af bukter och smala fjärdar
samt uppfyllda af berg. Med sina taggiga spetsar
sträcka bergen sig högt upp i den eviga snöns region,
hvars nedre gräns ligger 900–1,150 m. (3,000–3,900
f.) öfver hafvet. I deras remnor skjuta glaciererna
ända ned i fjärdarna. De högre sluttningarna äro
betäckta med torfmossar, de nedre afsatserna med täta
skogar. De högsta bergen ligga i sydvestra delen af
hufvudön: Darwin, 2,072 m. (6,978 f.), och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
