Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ekman, Carl Edvard, bruksidkare, de föregåendes broder - Ekman, Olaus Jonae, prest - Ekman, Otto Kristian, läkare, fornforskare - Ekman, Robert Vilhelm, finsk målare - Ekman, Fredrik Laurentz, lärare vid Tekniska högskolan, vetenskapsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tio rymliga skolhus, med god materiel, och dessutom
en bruksskola, till hvilken E. 1874 donerade
ett kapital af 50,000 kr. Vid riksdagarna 1859
och 1862 representerade E. andra bruksdistriktet i
Borgareståndet, hvilket vid båda dessa riksdagar valde
honom till ledamot af Bankoutskottet. Vid sistnämnda
riksdag väckte han motion om åtgärders vidtagande
till en bättre organisation af folkskoleväsendet
(motionen föreslog bl. a. tillsättande af
folkskoleinspektörer, inrättande af en särskild byrå
i Ecklesiastik-departementet för handläggning af
folkskoleärenden, halfva personliga skyddsafgiftens
anvisande till folkskolornas understöd,
o. s. v.). 1866 invaldes han i riksdagens Första
kammare af Östergötlands läns landsting, hvilket
1875 åter utsåg honom till sin representant vid
riksdagen. 1867, 1869, 1870 och 1875 var han medlem af
de särskilda utskotten för försvarsfrågans behandling,
tillhörde 1870 Konstitutionsutskottet och har sedan
1871 varit medlem af Statsutskottet, i hvilket han
1876–80 var ordförande.
Ekman, Olaus Jonæ, prest, f. i Fellingsbro socken
(Vestmanlands och Örebro län) 1639, blef student
i Upsala 1663 och filos. magister 1672, prestvigdes
1675 samt blef någon tid derefter först "hofpredikant"
hos anföraren för livländska armén, fältmarskalken
frih. Bengt Horn, och sedan fältsuperintendent
i Livland. 1679 återvände han till Sverige,
och 1681 blef han domprost i Strengnäs samt 1688
prost och kyrkoherde i Falun. 1692 utnämndes han
till superintendent i Visby, men afsade sig detta
ämbete. Död i Falun d. 23 Jan. 1713. – E. prisas för
stort allvar och nit i sitt ämbete. Vid återfärden
från Livland 1679 var han två gånger i sjönöd, och
han gjorde då det löftet att, om han undkomme,
skrifva något till den förfallna kristendomens
upprättande. Året derpå (1680) utgaf han det märkliga
arbetet Sjönödslöfte (2:dra uppl. 1773), i hvilket
han, på ett sätt som i flere afseenden lifligt
påminner om Spener, uppträdde med klagomål öfver
kristendomens förfall samt med yrkande på kyrkliga
reformer och verksamhet för hednamissionen. E. utgaf
jämväl en mängd likpredikningar och andra skrifter.
Ekman, Otto Kristian, läkare, fornforskare f. i
Malmö d. 24 Sept. 1791, blef student i Lund 1810,
medicine doktor 1819 samt provinsialläkare på
Öland 1822, i Vexiö distrikt 1824 och i Kalmar
distrikt 1827. År 1853 tog han afsked från sistnämnda
befattning. Död i Kalmar d. 5 Aug. 1866. – E. lemnade
åtskilliga uppsatser till "Svenska läkaresällskapets
årsberättelser" och "Svenska läkaresällskapets
Handlingar" äfvensom till R. Dybecks tidskrift
"Runa". Hans samlingar af fornsaker (till största
delen från Öland och Kalmar läns fastland), hvilka
hafva stort värde, särskildt genom hans noggranna
anteckningar om alla fyndomständigheterna, liksom
hans i handskrift efterlemnade kataloger öfver dem,
vittna fördelaktigt om både vilja och förmåga att
deltaga i det vetenskapliga systematiseringsarbetet på
arkeologiens område. 1846 och 1853 blefvo samlingarna
inlösta för Statens historiska museum. Det var E., som
i provinsialläkaren O. Acrels efterlemnade bibliotek
tillvaratog den
länge ifrigt efterspanade och såsom förkommen ansedda
handskriften till Linnés "Anteckningar öfver nemesis
divina", hvilken handskrift han öfverlemnade till
Upsala universitets bibliotek.
Ekman, Robert Vilhelm, finsk målare, föddes d. 13
Aug. 1808 i Nystad. Efter att i hemlandet hafva fått
någon undervisning af målaren G. V. Finnberg kom
han år 1824 till Akademien för de fria konsterna i
Stockholm, der han snart erhöll den ena belöningen
efter den andra. 1837 blef han agré i nämnda
akademi, fick samtidigt ett resestipendium och
for derpå till Danmark, Holland, Frankrike (der
han i Paris arbetade under P. Delaroches ledning)
och slutligen till Italien. 1844 återvände han till
Sverige, hvarest han blef ledamot af konstakademien;
men redan 1845 flyttade han tillbaka till Finland,
der kort derpå (1846), genom Finska konstföreningens
stiftande, ett mera lifligt intresse för konsten
började göra sig gällande. Såsom lärare vid nämnda
förenings ritskola i Åbo samt genom sitt lifvande
föredöme och den varma uppmuntran han skänkte alla
konstnärsanlag utöfvade E. ett ej ringa inflytande på
den finska konstens utveckling. Död i sistnämnda stad
d. 19 Febr. 1873. E:s ryktbaraste arbete torde vara
freskerna i Åbo domkyrka (1850–54), bl. a. de stora
historiska bilderna Den hel. Henrik döper finnarna
och Biskop Agricola öfverlemnar åt Gustaf Vasa
den finska öfversättningen af Nya testamentet. Det
fosterländska intresse, som röjer sig i dessa taflor,
var i väsentlig mån bestämmande för hans produktion,
i synnerhet under hans senare lefnadsår. E. valde
ämnen ej allenast ur finska folklifvet, t. ex. Bengt
Lyytinen, läsande sina runor (i enskild ego) och Greta
Haapasalo, spelande kantele (i konstföreningen), utan
ock ur den finska mytologien: två häften teckningar
till Kalevala (1863–64) samt den stora taflan Himmel
och jord, som tjusas af Väinämöinens strängaspel
(studenthuset i Helsingfors). Att utförandet af
sistnämnda bild öfversteg hans krafter bör kanske
delvis tillskrifvas den i sjelfva ämnet inneboende
äfventyrliga fantastiken. E. målade jämväl en
mängd altartaflor och tvänne stora "landtdagstaflor"
(framställande öppnandet af landtdagarna i Borgå 1808
och i Helsingfors 1863) m. m.
Ekman, Fredrik Laurentz, lärare vid Tekniska
högskolan, vetenskapsman, född d. 3 Okt. 1830 i
Göteborg, blef 1848 student i Upsala, 1854 assistent
vid teoretisk-kemiska laboratoriet derstädes, 1855
filos. kandidat, 1856 kemie laborator (sedermera,
1858, adjunkt) vid Teknologiska institutet
(nuv. Tekniska högskolan), 1857 filos. doktor och
1870 professor vid sistnämnda läroanstalt. 1875
blef han ledamot af Vetenskapsakademien samt 1878 af
Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Sedan
1862 har han varit drätselnämndens i Stockholm
kontrollant för gatubelysningen. 1869 var han medlem
af komitén för nordiska industriutställningen i
Köpenhamn, och 1877 hade han ledningen af den då
utförda hydrografiska undersökningen af svenska haf. –
E. har författat flere vetenskapliga afhandlingar,
företrädesvis i kemi och hydrografi, bl. a. Om
hydrobenzamidens förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
