Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hoppet att kunna tillintetgöra Englands levantiska
handel och makt i Asien föranledde general Bonaparte
att 1798 företaga sin ryktbara expedition till
E. I spetsen för 40,000 man och med en flotta,
som räknade 300 transportfartyg, 13 linieskepp
och 8 fregatter, gick Bonaparte, i Maj s. å., till
segels i Toulon. Under vägen eröfrade han Malta,
Comino samt Gozzo, och d. 1 Juli landsteg han
vid Alexandria – allt under det engelsmännen med
en fruktansvärd flotta spanade efter honom ute på
hafvet. Den franska flottan ankrade vid Abukir,
men Bonaparte, som tagit Alexandria med storm,
ryckte an mot Kairo. Mamlukerna, som till en början
öfverraskades, angrepo fransmännen under vägen, d. 12
s. m., vid Rahmanije, men utan framgång, och d. 21
s. m. blefvo de i grund slagna vid pyramiderna. Murad
bej flydde till Syrien, och Ibrahim till Öfre E. Medan
Bonaparte fullbordade Nedre E:s eröfring, förstörde
engelsmännen, under Nelson, den franska flottan vid
Abukir (d. 1 Aug.). Denna händelse gaf Turkiet, under
hvilket land E. då lydde, mod att förklara fransmännen
krig. Bonaparte inväntade ej den nye fiendens ankomst,
utan uppsökte honom i Syrien. Efter ett tre månaders
fälttåg (Febr.–Maj 1799), hvarunder han förgäfves
belägrade det af Achmed Djessar och Sidney Smith
försvarade S:t Jean d’Acre, återvände han till E.,
hvarest under tiden en turkisk kår hade landstigit
och eröfrat Abukir. Sedan Bonaparte, d. 25 Juli 1799,
tillintetgjort denna kår, återvände han i Aug., af
politiska skäl, hemligen till Europa och lemnade E:s
försvar åt general Kléber. Denne omintetgjorde ett
nytt turkiskt landstigningsförsök, d. 1 Nov. 1799,
och vann d. 20 Mars 1800 vid Matarije (Heliopolis) en
lysande seger öfver storvisirens åtta gånger starkare
här. Menou, hvilken, efter det Kléber d. 14 Juni
1800 blifvit mördad, öfvertagit befälet, led flere
gånger nederlag mot den under Abercrombys befäl
stående engelska kår, som i Mars 1801 landstigit,
och tvangs d. 1 Sept. 1801 att sträcka gevär i
Alexandria. Fransmännens expedition förverkligade
visserligen ej de med densamma åsyftade högtflygande
planerna, men återskänkte i stället menskligheten
ett par årtusenden af hennes civilisationshistoria
och beredde E. en framtid. Bonaparte, liksom fordom
Alexander den store, åtföljdes nämligen på sitt
tåg af en hel stab af lärde, hvilka, under skydd af
franska bajonetter, anställde forskningar, i synnerhet
arkeologiska, och derigenom började sprida ljus öfver
det gamla sagolandets forntid. För öfrigt medförde
händelserna under åren 1798–1801 den erfarenheten
att E., framför allt genom sitt i kommersielt och
politiskt afseende vigtiga läge, icke längre kunde
lemnas utan afseende af Europas statsmän. Också hafva,
allt sedan den franska expeditionen, både vetenskapen
och den internationella politiken mer och mer dragit
detta land inom den europeiska kulturens krets. –
Efter fransmännens aftåg försökte mamlukerna att
med britisk hjelp återupprätta sitt välde; men tack
vare de albanesiska truppernas tapperhet lyckades det
Turkiet att omintetgöra detta försök. Befälhafvaren
för dessa
trupper, den äregirige och kraftfulle Muhammed Ali,
blef 1805 landets guvernör, och med hans förvaltning
började ett nytt tidsskede i E:s historia. Förrädiskt
lockade han de förnämste mamlukerna till en
fest i Kairo och lät der, i Mars 1811, nedskjuta
dem, hvarefter ett allmänt blodbad anställdes på
mamlukerna. Sålunda gjorde han sig till herre öfver
E., der han genom en följd af reformer gaf sin
makt styrka och landet ordning: han upprättade en
inhemsk armé, som inöfvades på europeiskt vis, han
lät bygga en flotta, han lät utföra storartade kanal-
och damm-byggnader (bl. a. Mahmudije-kanalen, mellan
Alexandria och Nilen), han införde bomullsodling och
fabriksindustri, och han upphjelpte handeln. De
oerhördt stora summor, som kräfdes för hans
organisationer och krigsföretag, skaffade han sig
genom reduktioner af moskéers och fromma stiftelsers
gods samt genom att tillegna sig enskilda personers
jord och införa ett tryckande monopoliserings-
och beskattningssystem. Sedan Muhammed Ali fått
E. fullkomligt i sin hand samt dessutom ökat sitt
välde och sitt namns glans genom betydande eröfringar,
nämligen Arabiens vestkust, Hedjas (efter ett krig
med vahhabiterna, 1811–18), äfvensom Nubien, Sennar
och Kordofan (1820–22), blef det hans syftemål att
göra sig fri från beroendet af Porten. Han understödde
visserligen med energi denna makt i dess strid mot
grekerna (1821–28); men då sultanen vägrade honom det
såsom lön för hjelpen utlofvade paschalikatet Acre
i Syrien, afkastade han masken och grep till vapen
mot sin öfverherre. Hans son Ibrahim bemäktigade sig
Syrien (1832) och framträngde så långt, att han befann
sig på endast sex dagsmarschers afstånd från det på
trupper blottade Konstantinopel. Men de europeiska
makternas mellankomst korsade Muhammed Alis planer,
och denne måste vid fredsslutet i Kutahija (1833)
förklara sig nöjd med att hans ståthållareskap
för hans lifstid ökades med Syrien. Efter några års
förlopp (1839) utbröt kriget å nyo. Ibrahim segrade
vid Nisib (d. 24 Juni s. å.), och den turkiska
flottan öfvergick till den egyptiska. Porten
räddades likväl äfven nu, i det England, Ryssland,
Österrike och Preussen, med uteslutande af Frankrike,
som gynnat Muhammeds politik, i London ingingo en
öfverenskommelse (d. 15 Juli 1840) att till den
politiska jämnvigtens bevarande hejda Muhammed Alis
förstörelsearbete inom Turkiska riket. Muhammed,
som nu öfvergafs af Frankrike, drog sina trupper
ur Syrien och föll till föga. Hatt-i-sjerifen af
d. 13 Febr. 1841 tillförsäkrade honom visserligen
ärftligt ståthållareskap (efter turkisk lag,
d. v. s. seniorats-arfföljd) både öfver E. och de
eröfrade Nil-landen, men tvang honom att minska
härens styrka, förbjöd honom bygga örlogsfartyg
samt ålade honom att uppbära skatterna i sultanens
namn, att begagna turkisk flagga och att erlägga en
årlig tribut. Mot slutet af sin långa lefnad blef
Muhammed Ali svagsint, hvarför Ibrahim pascha öfvertog
regeringen (i Juli 1848) och skötte den till sin död
(i Nov. s. å.). Derefter erkände sultanen Muhammeds
sonson Abbas pascha såsom regent tills vidare och
sedermera, när Muhammed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
