Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verldsåskådning. Hela den utländska handeln sköttes
af fenicerna, hvilka mycket tidigt koloniserade
Delta. När en flotta fans, var den mycket obetydlig.
Konst..För egypterna, som genom sitt lands
beskaffenhet manades till byggnadsföretag –
strandvallar, fördämningar, kanalverk –, fick
arkitekturen mycket snart en öfvervägande betydelse,
och i hennes tjenst trädde måleriet och skulpturen. De
äldsta arkitektoniska minnesmärken i E. – liksom
öfver hufvud i hela verlden – äro pyramiderna,
grafkamrar för regenter af de första dynastierna. På
dessa gigantiska byggnader slösades oerhördt med
menniskokraft, och deras uppförande var förenadt
med stora tekniska svårigheter. Rundt om pyramiderna
träffas de äldsta privatgrafvarna, som antingen
äro i klippan urholkade kamrar eller fritt uppförda
byggnader i form af stympade pyramider ("mastaba"). I
dessa grafvar möter man för första gången pelare såsom
takbärare. Pelaren, ursprungligen ett osmyckadt skaft,
antog snart den form, som under namn af "protodorer"
är känd från 12:te dynastiens grafvar, och erhöll
sedan en mångfald af former. Dessa, som till stor
del äro imitationer af mönster från den vegetativa
verlden, hade tvifvelsutan sina närmaste original
i de profana byggnadernas träpelare, hvilka man
känner från monumentens scenerier. Pelare med
kapitäl i form af palmblomma, utslagen eller
knoppad lotus o. s. v. ses i den 18:de dynastiens
tempel, och rikedomen af former ökades, då man
äfven upptog animaliska motiv, t. ex. på det
s. k. Hathor-kapitälet. Praktfullast ter sig den
egyptiska arkitekturen i templen, bland hvilka de
berömdaste och mest storartade, t. ex. Amonstemplet
i Karnak och Seti den I:s i Gurna, hafva Thebe till
centrum. Storartade byggnadsverk äro äfven Ramses
II:s tempel i Abu-Simbel (Nubien) samt ptolemaeernas
i Edfu och Dendera. Med få undantag byggdes de
egyptiska templen efter samma plan. Till ingången
förde vanligen en allé af sfinxer, d. v. s. liggande
kolossalstatyer, sammansatta af en lejonkropp med
mennisko- eller vädurshufvud. Vid ingången reste
sig en propylon, d. v. s. en portbyggnad, bestående
af två tornlika murar, vid basen förenade genom
ett slags bro, i hvilken porten var belägen. Efter
att hafva inträdt genom porten befann man sig i en
peristyl-gård, hvars fond hade en port, som ledde till
en stor, täckt pelaresal. Denna stod genom en öppning
i förbindelse med en mindre dylik. Derefter följde
en samling små kamrar, hvilka omgåfvo den egentliga
helgedomen, i hvars innersta gudabilden tronade i
sitt naos. Väggarna i tempelsalarna voro ytterst
dyrbart smyckade, och framför pylonerna höjde sig
kolosser, obelisker och flaggstänger. – Skulpturen
yttrade sig i reliefbilder eller i framställningar
"en creux". De scener, som framställdes på detta
sätt eller medelst penseln, voro af det mest
omvexlande innehåll: land- och sjödrabbningar,
triumfer, festtåg, offerceremonier, vinodling,
jagt och fiske, plöjnings- och skördearbete, lekar,
dans o. s. v. Genom dessa grafvarnas och templens
dekorationer, ofta försedda med en kort hieroglyfisk
notis, står
egypternas fornlif tydligare för oss, än om
alla ordets medel användts för att åskådliggöra
detsamma. Egypternas bildhuggare egde stor
skicklighet i att öfvervinna tekniska svårigheter,
ehuru stelhet alltid förblef ett omisskänneligt drag
hos deras statyer. Detta fel får sin förklaring i
tillvaron af en bestämd canon för menniskokroppens
proportioner. Helt och hållet kunde friheten likväl ej
dödas; så t. ex. äro ej få porträtthufvud bekanta. –
Målarna arbetade hufvudsakligen i arkitekturens eller
skulpturens tjenst. Måleriet saknar helt och hållet
perspektiv. Huru omsorgsfullt än detaljerna der,
liksom i skulpturverken, må vara utförda, söker man
dock förgäfves helgjutenhet. Smaken tyranniserades af
en canon, som bjöd, att ögon, händer och bröst skulle
framställas "en face", hufvud och fötter i profil,
allt för att låta hvarje kroppsdel göra sig gällande
så mycket som möjligt. – Äfven musiken tyckes hafva
varit en omtyckt konst. De vanligaste instrumenten
voro harpan, flöjten och gitarren äfvensom skallran,
Isis’ heliga attribut. Bland tempeltjenarna fans
särskildt en klass "sångare" och "sångerskor".
Kronologi och historia. E. under faraonerna (till
525 f. Kr.). Genom J. F. Champollions upptäckt
af nyckeln till hieroglyfskriften, en af vårt
århundrades stoltaste triumfer, öppnades ett nytt
fält för historieforskningen – en ny period af några
årtusenden före den tid, till hvilken man tillförene
förlagt mensklighetens första framträdande på
jorden. Att denna upptäckt ledde till sådana resultat
hade sin grund i flere gynsamma omständigheter: de
gamle egypternas historiska sinne (hvilket dref dem
till att uppteckna hvad stort och betydelsefullt,
som tilldrog sig i deras verld), den konserverande
förmågan i Nil-trakternas luftstreck och tillvaron
af (tyvärr ej alltid pålitliga) efter dynastier
ordnade konungalängder – den enda återstoden af ett
annalistiskt arbete, som Manetho under Ptolemaeus
Philadelphus författade på grekiska. Dessa längder,
Josephi utdrag ur Manethos verk jämte upplysningar
hos andra forntidsförfattare – Herodotus, Diodorus,
Strabo och Ptolemaeus m. fl. – utgöra den klassiska
forntidens bidrag till egyptisk kronologi och
historia. Inhemska kronologiska längder hafva ej
saknats (Manetho uppgjorde sin förteckning efter
egyptiska källor); men de för oss bekanta befinna
sig i ett högst förderfvadt tillstånd – detta
gäller bl. a. konungapapyrusen i Turin – eller
omfatta endast en kortare period. Sakkarah- och
Abydos-taflornas regentserier gå ej längre än till
början af den nittonde dynastien. Vid rekonstruerandet
af denna kronologi hafva olika personer valt helt
olika förfaringssätt. Somliga hafva, utgående från
den bibliska tideräkningen, sökt genom godtycklig
ändring af Manethos uppgifter (och sidoordnande af
regentlängderna) bringa de senare i öfverensstämmelse
med de förra. Denna tendens, som skönjes redan hos
flertalet af de författare, hvilka vi hafva att tacka
för att Manetho blifvit oss bevarad, karakteriserar
i synnerhet de engelske kronologerna. Andra deremot
förmena, att samtliga de manethonska dynastierna
följt hvarandra i tiden. Detta synes omöjligt, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
