Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska rå naturdyrkan. Solen och Nilen, de tvänne
naturföreteelser, som väsentligast betingade och
bestämde landets tillvaro, uppfattades såsom de
förnämsta uttrycken för naturens allmakt. Redan på
de äldsta monumenten spårar man dock antydningar om
tron på en enda gud, och denna uppfattning genomgår
som en röd tråd den egyptiska civilisationens hela
utveckling. Jämte denna, esoteriska, åskådning
fortlefde den exoteriska, naturalistiska. Deraf
förklaras å ena sidan en mängd för den egyptiska
religionskulten egendomliga, stundom rent af vidriga
bruk, t. ex. djurkulten, å den andra de religiösa
texternas mörker, hvilket ofta nog har sin orsak i en
sammansmältning af begrepp, som hemtats från alldeles
skiljaktiga ståndpunkter, t. ex. af det gudomligas
solariska och dess rent metafysiska egenskaper. De
religiösa hymnernas författare tyckas hafva velat på
samma gång hänvända sig till två slags publik: en
folklig och en förfinad. I presternas lära är dock
guds enhet strängt betonad, och denna föreställdes
såsom gudomlig intelligens, närvarande i den eviga,
till qvaliteten oföränderliga materien. Ett symboliskt
uttryck för det gudomliga utflödet, liksom för
naturens evigt sig föryngrande och pånyttfödande
kraft, bilda de gudomliga triaderna. I dem uppträder
Gud såsom fader, moder och son. "Modern betraktas
endast som födelsens skådeplats, men fadern är sin
egen fader och sin egen son. Sonen, hvilken i sjelfva
verket är fadern lik, blir sålunda produkten af sitt
eget aflande." I samma mån som landet sönderföll
i små områden, uppstodo lokala kulter, hvilka, i
allmänhet taget, voro koncentrerade kring triader,
som hade olika benämningar och uppfattades från något
olika synpunkter. När sedermera riksenheten starkare
framträdde och i sammanhang dermed ett religiöst
centrum uppstod, öppnades landets panteon för alla
dessa gudagrupper, och så uppkom det mångguderi, som
är omedelbart förenadt med tanken på fornegyptisk
religion. För den invigde voro dessa många gudar
intet annat än olika namn på en och samma gudomliga
intelligens. Detta bevisas bl. a. deraf att ordet
Ra, "solen", som betecknade det gudomligas äldsta
emanation och i denna egenskap fattades såsom dess
renaste uttryck, vidfogades alla gudanamn. Amon-Ra,
Chnum-Ra och Chonsu-Ra äro således lokalgudarna Amon,
Chnum och Chonsu, hvilka identifierades med solguden
och derigenom upphöjdes till giltighet för hela
E:s religiösa åskådning. Landets politiska centrum
blef under tidernas lopp naturligtvis äfven dess
religiösa medelpunkt. Hufvudstadens triad gjorde
sig gällande såsom hela landets, och då under den
egyptiska civilisationens fortgång faraonernas
residens flere gånger omflyttades, kom naturligtvis
hela den egyptiska religionens historia att röna
intryck deraf. This var den äldsta hufvudstaden. Dess
lokalgudomligheter: Osiris, Isis och Horos, uppstego
följaktligen förr än några andra till värdigheten
af riksgudar, och detta bidrog i väsentlig mån att
gifva deras dyrkan den ojämförligt största spridningen
och populariteten. Osiris-myten, i hvilken egypterns
spekulation koncentrerade sin kraft, utgör en
väfnad af den rikaste symbolism. Osiris är naturens
alstringskraft, som hämmas af öcknens torka. Han är
ljuset, som försvinner i mörkret, menniskoanden,
som upphör i döden, det sedligt goda, som tyckes
tillintetgöras af det onda. Men i sonen Horos
triumferar han öfver förstörelsen. Denne skönjes i
Nilens stigande och vid solens morgonhelsning, såsom
lifvets förnyare efter döden och såsom den allsmäktige
på domens dag. Innehållet af Osiris-myten, sådan den
meddelats oss af Plutarchos, är, i största korthet,
följande. Osiris och Isis äro syskon och makar samt
ega sonen Horos. Dessa styra E. och bereda dess
lycka genom stora välgerningar. Men hat och afund
hafva vunnit insteg i deras broder Sets (Tyfons)
hjerta. Denne lockar Osiris att vid ett gästabud lägga
sig i en likkista, hvilken derefter tillslutes, sänkes
i Nilen, följer floden ut i hafvet och strandar vid
Byblos, på Feniciens kust. Der upptäckes kistan af
Isis, som gråtande söker sin älskade make. Hon förer
hans lik till E., men döljer det ovarsamt, så att
det upptäckes af Set, hvilken sönderstyckar det och
kringströr delarna i hela landet. Isis uppsöker åter
sin makes qvarlefvor, och öfverallt hvar hon finner
en af hans lemmar bygger hon en minnesvård till hans
ära. Horos, som emellertid blifvit man, bekämpar och
öfvervinner Set. Osiris är likväl ej död. Han har
fortsatt sitt välde i de dödes verld och återtager
nu sin makt på jorden. Osiris afbildas å monumenten
vanligen i form af en mumie. På hufvudet bär han
atef-kronan samt i händerna gisseln och krokstafven,
maktens symboler. Hans vanligaste titlar äro
"herskare i vestern af Abydos", "herre öfver allt"
och "den ene". Isis igenkännes på sin hufvudprydnad,
en tron, som tillika är symbolen för hennes namn. Hon
kallas "den stora modern", "himlens herskarinna"
och "gudarnas drottning". Med henne beslägtade
gudomligheter äro Hathor, Mut och
Neit. I Osiris-myten
är Set uttrycket för det skadliga och onda i
naturen och den moraliska verlden. Horos framställes
antingen som en liten gosse, med ungdomslocken och
med fingret i munnen, eller som en fullvuxen man,
med E:s konungakrona på sin hjessa. Inskrifterna
kalla honom "sin faders hämnare". Oftare än andra
gudar assimileras han med "solguden", Ra, och
afbildas derför vanligen med hökhufvud. – Ptah, Pach
och Imhotep utgöra det gamla Memfis’ triad. Ptah
angifves på monumenten såsom urämnets skapare och
jämföres med den grekiske Hefaistos. Pacht (= Athene
l. Diana), "Ptahs stora älskarinna", framställes med
katt- eller lejonhufvud. Hon är en personifikation
af den brännande solens förhärjande kraft och af
den lidelsefulla kärleken. Katten var helgad åt
henne, och Bubastis var, jämte Memfis, sätet för
hennes kult. Imhotep sammanställdes af grekerna med
Asklepios. – Med riksenhetens förflyttande till Thebe
blef Amon "gudarnas konung". Han är att betrakta som
upprätthållare och försyn. Af grekerna, som egnade
hans i oasen Siva belägna orakel stor uppmärksamhet,
ansågs han motsvara Zevs. Enheten hos Amons triad är
i de egyptiska texterna uttryckt sålunda: "Amon är
sin moders tjur". Amon afbildas ofta med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
