Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egennamn, Lat. nomen proprium, gramm. Se Nomen. - Egenskaper - Egenskapsord, gramm. Se Adjektiv. - Egentliga Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Egennamn, Lat. nomen proprium, gramm. Se Nomen.
Egenskaper, Kropparnas egenskaper, fys., allt
som med sinnena uppfattas hos kropparna. Dessa
egenskaper kunna vara särskilda, som endast
tillkomma vissa slag, och allmänna, som tillkomma
alla utan undantag. De särskilda egenskaperna
äro snart sagdt oändligt många och kunna derför
icke uppräknas. Såsom allmänna egenskaper bruka
nämnas utsträckning, ogenomtränglighet, delbarhet,
porositet, sammantryckbarhet, uttänjbarhet och tyngd.
L. A. F.
Egenskapsord, gramm. Se Adjektiv.
Egentliga Finland, näst Åland Finlands minsta
landskap, är beläget mellan 60°–61° n. br. och
39°–41° 30’ ö. lgd. Det begränsas i n. af Satakunta, i
n. ö. af Tavastland, i ö. af Nyland, i s. och s. v. af
Finska viken och åländska skärgården (fjärden Skiftet)
samt i v. af Bottniska viken. Arealen omkr. 870
qv.-kilom. (15,8 qv.-mil). Detta landskap utgör
en fortsättning af det finska höglandets sydvestra
sluttning, till följd hvaraf alla dess vattendrag
– åarna Bjerno, Salo, Pemar och Aura m. fl. –
löpa i sydvestlig riktning. Bland vikarna märkes
Erstan-fjärd, utanför Åbo. Nordöstliga delen af
landskapet är jämförelsevis högland och bevuxen med
tät skog, men för öfrigt består det till det mesta
af kala eller med gles barrskog bevuxna bergskullar
och åsar. Dalarna äro i det inre af landet jämnare
och vidsträcktare än vid de bergiga och klippfyllda
kusterna. Kustlandet och den på granithällar hvilande
skärgården höra, oaktadt markens hårdhet, till de bäst
odlade och befolkade delarna af landet. Klimatet
i dessa trakter är mildt, så att hvetet mognar
och eken äfvensom andra i landet mindre vanliga
trädslag der trifvas. Södra och sydvestra kusten,
liksom skärgården, äro rika på täcka nejder och
välbyggda gårdar. De förnämsta bland öarna äro Kimito,
Pargas, Kuustö, Rimito, Nagu, Kakskerta, Korpo,
Houtskär, Gustafs och Pyhämaa.
Egentliga Finland utgör en del af Åbo och Björneborgs
län. I administrativt afseende är det indeladt i fem
härad: Halikko, Piikkis, Virmo, Vehmo och Masku. I
judicielt afseende lyder det under Åbo hofrätt
och omfattar fem domsagor, af samma namn som
häraden. I ecklesiastikt hänseende hör det till Åbo
ärkestift och ar deladt i fyra prosterier: Bjerno,
Åbo, Virmo och Vehmo, hvilka tillsammans omfatta
64 kyrkoförsamlingar, fördelade på 34 pastorat. I
landskapet ligga tre städer: Åbo, Nådendal och Nystad,
samt en köping, Salo. Befolkningen utgjordes 1875
af omkr. 147,000 personer, af hvilka 121,000 bodde
på landsbygden och 26,000 i städerna. De förnämsta
näringskällorna äro jordbruk och boskapsskötsel
samt, på kustorterna, fiske och sjöfart. Hemslöjd
(företrädesvis spånad och väf-nad) idkas till
husbehof och, i trakten af Åbo, till afsalu. I
nämnda trakt förekommer äfven biskötsel. Kalklagren,
särskildt de i Pargas och Kimito befintliga, hafva
länge varit föremål för en gifvande industri. Jernmalm
och öfriga nyttiga mineralier påträffas här och der,
men i så ringa mängd, att de icke gifvit anledning till
fortsatt bearbetning. Jernverken (Dahls bruk i Kimito
m. fl.) tillverka sina produkter hufvudsakligast
af svenska malmer. I Kimito förekommer svafvelkis
på vissa ställen i så stor mängd, att man försökt
tillgodogöra sig den – likväl ännu med tvivelaktig
framgång. Ett framstående rum bland industrigrenarna
intager bränvinstillverkningen, som 1875 bedrefs
vid tolf brännerier, med ett tillverkningsvärde af
776,000 kr. På landsbygden finnas dessutom en färg-,
krit- och benqvarn (Hallis by i S:t Karins socken),
4 glasbruk, 2 pappersbruk, 5 sågverk, 10 tegelbruk,
1 klädesfabrik (Littois) o. s. v. Skeppsbyggeri
och sjöfart bedrifvas med ifver såväl i städerna som
på landsbygden.
Efter Finlands förening med Sverige var Egentliga
Finland under lång tid centralhärden för landets
administration och kulturutveckling. Intill midten
af 15:de årh. benämndes detta landskap vanligen
"Fennia", hvaremot det nuvarande Finlands hela
område sammanfattades under namnet Österland. Först
långt fram i tiden blef Egentliga Finland det vanliga
namnet. Under medeltiden var landskapet hufvudqvartér
för den finska krigsstyrkan och hufvudsäte för
landets försvar. Dess höfding kallades ej sällan
"advocatus" eller "praefectus Finlandiae". Der
sammanträdde lagmanstingen och den af Erik XIII 1407
upprättade kongl. nämnden. Landskapet undergick
flere härjningar, dels genom ryska (t. ex. 1318),
dels genom danska infall (t. ex. 1509, under Otto
Ruds ledning). Såsom särskildt märkliga epoker uti
Egentliga Finlands historia må nämnas: hertig Johans
hofhållning (1561–1563), Klas Flemings tider och
striderna mellan Sigismund och Karl IX (1593–1600)
samt Per Brahe d. y:s styrelse, under drottning
Kristinas regering. Efter det svenska väldets slut
(1809) förlades styrelsen och universitetet från Åbo
till Helsingfors. Ännu i dag vittnar landskapets
jämförelsevis rika kulturutveckling om att dess
civilisation är äldre än det öfriga Finlands. Bland
historiskt minnesvärda orter må nämnas Qvidja och
Villnäs gårdar, som tillhört ätten Fleming, Kankas
gård (Hornska ättens familjegods), Kuustö, der de
finske biskoparnas befästa slott var beläget, Själö,
med hospital för sinnessjuka, och Lemo slagfält,
bekant från kriget 1808–09. – Egentliga Finlands
vapen är en krönt tornérhjelm med tvänne i kors
ställda glafvenstakar. Landskapets finska befolkning
tillhör den tavastländska stammen, men har genom
samfärdseln med svenskarna fått ett rörligare och
lifligare lynne samt en större företagsamhet än de
egentlige tavasterna ega. Den svenska skärbefolkningen
är i hög grad rask, härdad och driftig. Ännu ser man
någon gång i skärsocknarna äldre personer bära den
gamla folkdrägten.
Egentliga Finlands svenska dialekter, hvilka talas
i Kimito socken med Dragsfjärds, Vestanfjärds och
Hiitis (fordom Kyrkosunds) kapellförsamlingar, Finnby
kapell af Bjernå socken, Pargas, Nagu, Korpo och
Houtskärs socknar samt Iniö kapell af Töfsala socken,
d. v. s. af omkr. 20,000 personer, hafva ännu icke
varit föremål för vetenskaplig undersökning. Så vidt
kändt är, tyckas dessa socknemål (liksom öfver hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
