Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödande - Döddans. Se Dödsdans - Döderhult - Döderhultsvik - Döderlein, Ludwig Kristoph Wilhelm - Dödevi - Dödfödda - Dödgräfvare-slägtet - Dödi, bergshöjd i schweiziska kantonen Glarus. Se Tödi - Dödkött - Dödlighet, Dödlighetsstatistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för kostnad och skada, i händelse, på grund af
den förkomna skuldsedeln, giltigt kraf anställes
(kongl. domar d. 28 Dec. 1832 och d. 29 Nov. 1870). –
I den svenska rätten användes benämningen dödande
äfven om tillintetgörande af en domstols beslut,
hvarigenom inteckning faststälts i fast egendom,
hvilken åtgärd i allmänhet förutsätter, att
inteckningshandlingen uppvisats för att förses
med påskrift om dödandet, men i vissa fall äfven
kan ske utan handlingens uppvisande (§§ 22–24, 44
och 45 uti inteckningslagen d. 16 Juni 1875). Jfr
Dödsförklaring. E. V. N.
Döddans. Se Dödsdans.
Döderhult, socken i Kalmar län, Stranda härad. Arealen
29,355 hekt. (59,465 tnld.) 5,609 innev. (1879). Jämte
Oskarshamns stad utgör D. ett konsistorielt pastorat
af 2:dra kl., Kalmar stift, Stranda kontrakt. –
Inom socknen ligger köpingen Påskallavik.
Döderhultsvik, fordom köping i Döderhults socken,
Kalmar län. Sedan 1856 har D. varit stad och burit
namnet Oskarshamn.
Döderlein, Ludwig Kristoph Wilhelm, tysk filolog,
f. 1791 i Jena, d. 1863 som professor i Erlangen och
direktor vid dervarande filologiska seminarium, utgaf
åtskilliga upplagor af Homeros, Tacitus och Horatius
samt värdefulla textkritiska och pedagogiska arbeten,
bl. a. Lateinische synonymen und etymologien (1826–
38), Handbuch der lateinischen synonymik (1839; 2:dra
uppl. 1849), Homerisches glossarium (1850–58), Reden
und aufsätze (1843–47) och Öffentliche reden (1860).
Dödevi, by på Öland, Högby socken. Märkliga
fornlemningar.
Dödfödda, stat. Det säkra fastställandet af de
dödföddes verkliga antal har mångenstädes visat
sig vanskligt nog, t. ex. i de land, i hvilka den
franska "code civil" är gällande, enär enligt denna
ett barn ej behöfver "registreras" förrän tre dagar
efter födelsen och det ofta nog händer att, när ett
barn dör dessförinnan – de första lefnadsdygnen äro
de mest kritiska –, det helt enkelt anmäles såsom
dödfödt. Än värre blir förhållandet då, såsom i
England, registreringen kan uppskjutas ända till
sex veckor. Tillförlitliga statistiska uppgifter
angående de dödfödde har man endast i fråga om de
skandinaviska landen. Dessa uppgifter lära oss,
att de dödföddes antal öfver hufvud stiger till
omkr. 3 proc. af samtliga de föddes äfvensom att det
i Sverige 1861–70 utgjorde 3,27 proc. och 1871–77 ej
mer än 3,16 proc., 1863–72 i Danmark 3,8 proc., och
1869–78 i Norge 3,6 proc. Landsbygden företer i regeln
en icke obetydligt mindre freqvens: 1861–70 i Sverige
3,16 proc. mot 4,04 proc. i städerna. Men förhållandet
har, åtminstone sedan femtio år tillbaka, försämrats
på landsbygden, hvaremot städerna förete ungefär
samma proportion som förut. Det märkligaste är, att
denna ökning är lika konstant för de äkta barnen,
som minskningen är för de oäkta. Af 100 födda äkta
barn voro i hela Sverige 1831–35 2,70, men 1871–75
3,08 dödfödda; af 100 födda oäkta barn 1831–35 5,99,
men 1871–75 allenast 4,36 dödfödda. Proportionen af
dödfödda är afgjordt högre bland mankön: mot 100
qvinkön svara i Frankrike 145, i Sverige 131,
i Nederländerna 129 mankön. De dödföddes antal
motväges ej till fullo af de s. k. "dubbelbörderna",
inom hvilka för öfrigt också proportionen af
dödfödda är mångdubbelt högre än den vanliga:
den utgjorde 1861–70 i Sverige 3,09 proc, vid
enfostrigt hafvandeskap, men 9,38 vid tvillingbörd
och 14,47 vid trillingbörd. Jfr Dödlighet.
J. H.
Dödgräfvare-slägtet, Necrophorus, zool., ett till
insekternas klass (Insecta), skalbaggarnas ordning
(Coleoptera), afd. Pentamera och fam. Clavicornia
hörande slägte, hvars arter hafva en aflång, något
plattad kropp, stort hufvud, tioledade antenner,
med skarpt afsatt klubba, de ofta af gult bandade
skalvingarna i spetsen afhuggna, så att de ej täcka
bakkroppen, utan lemna denna bar, o. s. v. Dessa
insekter flyga och springa snabbt. De skandinaviska
arterna, hvilkas antal uppgår till åtminstone åtta,
uppehålla sig på kadaver, som de vädra på långt håll
och nedgräfva i jorden, hvarefter honan der lägger
sina ägg, så att de utkläckta larverna genast finna
sin föda. Allmänna dödgräfvaren, N. vespillo, är
18–21 millim. (6–7 lin.) lång samt becksvart, med
pomeransgul antennklubba, tvänne brandgula, vågiga
bälten tvärs öfver skalvingarna och gul silkesludd
på bröstet. När dödgräfvarna vilja begrafva ett lik,
t. ex. en död rotta, en näbbmus e. d., krypa de
först omkring på den liflösa kroppen, liksom för att
undersöka dess form och storlek. Om jordmånen befinnes
lämplig, begifva de sig derefter ned i jorden, som de
undanskjuta och uppkasta på sidorna om liket, hvilket
på detta sätt småningom nedsänkes i grafven, och efter
ett par timmars förlopp kan man på begrafningsplatsen
knappast upptäcka något annat tecken till hvad der
försiggått än några rörelser i mullen af de derunder
oupphörligt arbetande dödgräfvarna. Skulle marken
vara för hård och fast, söka de små djuren föra liket
till lämpligare ställe. Det påstås, att sex dylika
skalbaggar kunna på fyra timmar nedgräfva en mullvad
1/3 m. (1,12 f.) djupt ned i jorden. Sedan ett lik
blifvit nedgräfdt, stanna dödgräfvarna qvar i jorden
1–2 veckor, för att lägga sina ägg, och krypa sedan
åter upp. De inom kort utkläckta larverna uppäta
det af föräldrarna nedgräfda liket, med undantag af
benen. Liksom sina samslägtingar gifva dessa insekter,
vid beröring, ifrån sig en brun stinkande vätska.
J. G. T.
Dödi, bergshöjd i schweiziska kantonen Glarus. Se
Tödi.
Död kött, med., det öfverflödande läkningsmaterial
("luxurierande granulationer"), som bildar sig på
en suppurerande såryta och som läkarna tukta med
användning af kaustika medel, "bränningar". Någon
egentligen elakartad betydelse har dödköttet,
sålunda uppfattadt, alldeles ej, och allmänhetens
förskräckelse derför ar alltså till det mesta
obefogad. Rsr.
Dödlighet, Dödlighetsstatistik. En hög
dödlighetssiffra har i alla tider betraktats såsom
ett bevis på tillvaron af i moraliskt eller materielt
hänseende skadliga faktorer, och redan ur denna
synpunkt äro de betydande vexlingar, som träda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
