Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1547-1548 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufvenäs - Dugat, Gustave, fransk orientalist - Dugazon, Louise Rosalie, fransk skådespelerska - Dugdale, William, engelsk heraldiker och historieskrifvare - Dughet, Gaspard, fransk målare. Se Poussin, G. - Dugommier, Jean Francois, fransk general - Dugong-slägtet - Duguay-Trouin, René, fransk sjöhjelte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utkämpades visserligen mellan Kristian och Sture
en strid, men icke vid D., utan vid Vädla i den
nuv. stadsdelen Ladugårdslandet i Stockholm.

Dugat [dyga], Gustave, fransk orientalist,
f. 1824, genomreste 1845, på regeringens uppdrag,
Alger och blef efter sin återkomst medlem af
"Société orientale de France". Bland hans större
verk må nämnas Grammaire arabe et française (1854),
Histoire politique et littéraire des arabes d’Espagne
(1854–59, ett i gemenskap med Dozy, Krehl och Wright
från arabiskan öfversatt arbete) och Histoire des
orientalistes de l’Europe du XII:e au XIX:e siècle
(1868–70). D. var äfven en flitig medarbetare i den
af Dézobry och Bachelet utgifna "Dictionnaire général
des lettres, des beaux-arts &c" (1862).

Dugazon [dygaså’ng], Louise Rosalie, fransk
skådespelerska, f. 1755, d. 1821, utmärkte sig först i
älskarinneroler och sedermera som "mère noble". Efter
henne kallas ännu på franska teatern älskarinnepartier
"jeunes Dugazon", och sådana roler, som framställa
äldre qvinnor, "mères Dugazon".

Dugdale [dö’gdel], William, engelsk heraldiker
och historieskrifvare, f. 1605, d. 1686, blef 1660
vapenkonung ("king-at-arms") och adlades 1677. Under
inbördeskriget på 1640-talet stod han på det kungliga
partiets sida. D. författade bl. a. Monasticon
anglicanum (1655–73; med Dodsworth som medarbetare;
ny uppl. 1817–30), The antiquities of Warwickshire
(1656), History of S:t Paul’s cathedral (1658) och The
baronage of England (1675–76). Till Oxfords universitet
testamenterade han 27 band egenhändiga anteckningar.

Dughet [dyge], Gaspard, fransk målare. Se Poussin, G.

Dugommier [dygåmmie], Jean François, fransk general,
f. på Guadeloupe 1736, utmärkte sig 1790 mot de
upproriske på Martinique, blef 1793 brigadgeneral,
anförde s. å. den division, som återeröfrade Toulon,
och stupade 1794 under en drabbning i närheten af San
Sebastian. Det var D., som fäste Välfärdsutskottets
uppmärksamhet på Napoléon Bonaparte, hvilken utmärkt
sig vid Toulons belägring.

Dugong-slägtet l. Dujung-slägtet, Halicore, zool.,
ett till hvaldjurens ordning (Natantia l. Cetacea) och
hafs-kornas eller sirenernas familj (Sirenia) hörande
slägte, som igenkännes derpå att endast öfverkäken
hos det fullvuxna djuret bär framtänder, hvilka till
antalet äro två och hos hannarna ofta blifva ända
till 30 centim. (1 f.) långa och 3 centim. (1 tum)
tjocka, vidare derpå att alla spår till naglar eller
klor saknas på de köttiga arm- eller bröstfenorna,
att stjertfenan är horisontalt utbredd samt bred,
halfmånformig och inskuren, den trinda kroppen glest
hårig o. s. v. Hufvudet är jämförelsevis litet med
en mycket stor öfverläpp, som bildar en tjock, rörlig
nos. Dugongdjuren lefva parvis eller i små familjer,
på grundt vatten, der de nära sig af åtskilliga slags
vattenväxter och stundom höja sig med halfva kroppen
öfver vattenytan. De äro i de indiska hafven hvad
manaterna äro i södra Atlanten. Den nära 3 m. (10
f.) långa hafs-kon, sirenen,

hafsjungfrun l. dugongen, H. cetacea, träifas i synnerhet
i Sumatras grunda hafsvikar. Den glatta, öfver 2
centim. (7 lin.) tjocka huden är besatt med glesa,
på öfverläppen nästan tagglika hår samt på den öfre
sidan ljusblå med mörka fläckar och på den undre
hvit. Detta djur lefver



på grundt vatten och går ej längre ut till sjös än
så långt hafsbottnen bär en rik växtmatta, hvilken
afbetas af detsamma. Mera sällan drager det sig
in till flodmynningarna, men det går aldrig upp
i sjelfva floderna. Sannolikt går det icke häller
någonsin upp på land, ehuru det stundom under ebben
ses ligga qvar på den blottade hafsstranden, emedan
det af beqvämlighet ej vill arbeta sig ut till sjös
igen, när vattnet faller. Under vatten kan det ej
vistas någon längre tid, utan sticker då och då nosen
upp öfver ytan för att andas. Det jagas nattetid af
infödingarna, som låta dess kött sig väl smaka och
äfven förstå att för åtskilliga ändamål använda dess
hud och tran. Genom sitt fnysande eller snarkande läte
vid andningen röjer djuret lätt nog äfven i mörkret
sin närhet för malajen, som slungar ut harpuner från
sin farkost och sedan med ett tåg drager sitt oviga
byte upp på land. Köttet säges vara hvitt och snarlikt
kalfkött, ehuru med en tranaktig bismak. Moderns
kärlek till ungen är utomordentligt stor, och om den
senare väl är tagen, vet fångstmannen mycket väl,
att den förra följer med upp mot stranden och der
utan svårighet låter fånga sig. – Hafskon antages
vara urbilden till grekernas vidtbesjungna sirener.
J. G. T.

Duguay-Trouin [dygå-trouä’ng], René, fransk sjöhjelte,
föddes 1673 i S:t Malo. 1689 sändes han till
sjös på ett kaparefartyg, och redan 1691 fick
han befälet öfver en liten af hans slägtingar
utrustad fregatt. Genom ett djerft företag på den
irländska kusten visade han snart, att han var denna
plats vuxen, och ända till 1694 fortsatte han sina
kryssningar med stor framgång. Sistnämnda år blef han,
under en förtviflad strid mot sex engelska krigsskepp,
sårad och fången. Genom en kärleksintrig lyckades
han dock inom kort befria sig ur fångenskapen och
återvända till Frankrike. Der anförtroddes honom
genast ett nytt fartyg, och med detta tvang han
tvänne fientliga krigsskepp, som konvojerade sextio
handelsfartyg, att efter en blodig drabbning stryka
flagg. För denna lysande bedrift belönades han af
Ludvig XIV med en hedersvärja. D. var då endast
tjugoett år. Under ifrågavarande krig utförde han
ännu en ärofull bragd, i det han 1696 eröfrade trenne
skepp från den holländske amiralen de Vassenaer. De
fyra fredsår, som derefter följde, använde han till
att genom studier utbilda sig för sitt yrke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>