Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufferin, Frederick Temple Blackwood, earl of D., britisk diplomat och statsman - Duffoglar - Duffy, Charles Gavan, irländsk politiker och tidningsman - Dufhöken - Dufkulla, bot. Se Trientalis. - Duf-lins, bot. Se Ervum. - Dufnäs, frälsehemman i Södermanland. Se Dufvenäs. - Dufour, Guillaume Henri, schweizisk general och författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsdepartementet, 1868–72 kansler för hertigdömet
Lancaster och 1872–78 generalguvernör öfver Dominion
of Canada samt utnämndes 1879 till ambassadör
i Petersburg. 1871 blef han earl. – D. har
bl. a. utgifvit Letters from high latitudes,
skildring af en lusttur, som han 1859 företog till
Island.
Duffoglar, Pullastrae l. Columbae, zool., en till
foglarna (Aves) hörande ordning, som kännetecknas
genom underarmens stora öfre täckfjädrar, hvilka bilda
flere rader och räcka utom armpennornas midt, äfvensom
genom de med svaga, trubbiga och föga krökta klor
väpnade tårna, af hvilka tre äro riktade framåt och
ej sammanvuxna vid roten samt en riktad bakåt, vidare
derigenom att näbben är vid roten mjuk och täckt af
en köttig, uppsvälld hud, inom hvilken näsborrarna
äro belägna, samt derigenom att öfverkäkens spets
ej är nedböjd. Dufvorna lefva i allmänhet flockvis
(utom under fortplantningstiden), merendels i närheten
af vattendrag och i skogstrakter, hvarifrån de ofta
besöka fälten. De hafva en lätt och snabb flygt,
röra sig ledigt på marken och hafva ett kuttrande
läte. Sin föda, som består af frön, bär o. d., hemta
de uteslutande ur växtriket. De lefva i engifte, och
makarna iakttaga ofta hela lifvet igenom ömsesidig
trohet. Både hannen och honan rufva de tvänne hvita,
glänsande äggen och vårda de små, hjelplösa, blinda,
glest dunklädda ungarna, som de mata med den i kräfvan
upplösta födan jämte ett der afsöndradt gröt- eller
mjölklikt ämne. Under ifrågavarande ordning, till
hvilken dufvornas familj (Columbinae) hör, uppställes
numera icke så sällan äfven familjen Didinae (se
Drontslägtet), som igenkännes derpå att vingarna och
stjerten äro i det närmaste alldeles förkrympta. Jfr
Dufslägtet. J. G. T.
Duffy [dö’ffi], Charles Gavan, irländsk politiker och
tidningsman, f. 1816, började 1842, i förening med
Th. Davis och J. Dillon, i Dublin utgifva tidningen
"Nation" – som utgjorde ett organ för "Young Irland"
samt blef Irlands mest spridda och inflytelserika
tidning –, stod på O’Connels sida i dennes strider,
blef 1844 och 1848 af engelska partiet anklagad
för förräderi, satt 1852–56 i parlamentet, der han
var en af stiftarna af "Independent irish party",
emigrerade 1856 till kolonien Victoria i Australien
samt blef der 1857 minister för allmänna arbeten och
var 1871–72 premierminister. 1873 blef han engelsk
adelsman ("knight"). Hans Ballad poetry of Ireland
har upplefvat en stor mängd upplagor.
Dufhöken l. Hönshöken, Asturpalumbarius, zool., en
till roffoglarnas ordning (Accipitres l. Raptatores),
dagfoglarnas familj (Falconidae) och hökarnas slägte
(Astur) hörande fogel, som skiljer sig från sin mindre
samslägting sparfhöken bl. a. derigenom att han har
tarserna fjäderklädda nästan till midten och framtill
försedda med högst tretton tvärplåtar, samt från sina
fränder vråkarna derigenom att vingarna icke räcka
utom stjertens midt. Hufvudet är svartbrunt med
ett hvitt, fläckigt streck öfver ögonen och fram
till nacken, ving- och stjertpennorna äro mörkt
gråbruna med svartbruna tvärband, stjertens spets
hvitaktig, och
kroppens undre sida hvit med svartaktiga eller
mörkbruna, vågiga tvärstreck. Dessa foglar,
hvilkas längd uppgår till 52–62 centim. (17,5–21
tum), äro ungefär så stora som tamhöns. Honan
är, såsom alla roffogelhonor, något större
och starkare än hannen. Dufhöken bebor nästan
hela norra jordhalfvan. Han träffas öfver hela
Sverige, allmännast i de mellersta och nordligare
delarna. Stundom förekommer han der såsom flyttfogel,
men vanligen stannar han qvar hela året igenom. Han
är en försigtig, listig, smidig, stark, snabb och
mordlysten roffogel med kraftig, böjd näbb och starka
tår med krökta, hvassa klor. Han är en skräck för
allt hvad skogsfogel och tamt fjäderfä heter. Från
tjädern till den minsta fink är ingen fogel säker för
honom, lika litet som de däggdjur, hvilka han tror
sig kunna besegra. Han upplyfter den ilskna veslan
från marken, tager ekorren ur boet och bringar lätt
nog den unge haren om lifvet. Ej ens den fullvuxne
haren lyckas alltid undgå dufhökens angrepp. Tama
och vilda dufvor, tamhöns, rapphöns, änder o. d. äro
mest utsatta för hans förföljelser. Under angreppet
störtar han icke, såsom ädelfalkarna, lodrätt och
pilsnabbt ofvanifrån ned på sitt byte och griper
det i luften, utan i sned riktning sänkande sig
ned och med spända vingar sväfvande fram utefter
marken, förföljer han och uttröttar sitt offer,
innan han slår ned på detsamma. Med en dristighet
och oförsynthet utan like förföljer han sitt
rof ända in i menniskans boningar, ja han är
närgången nog att då och då sälla sig till jägaren,
på nära afstånd följa jagtens gång och rätt ofta
till och med plocka undan från honom det uppjagade
villebrådet. Dertill kommer, att han eger en ovanlig
ihärdighet, ja envishet, samt ett ovanligt tålamod
att utvänta det byte han en gång utsett. Sålunda
kan han under timmar sitta spejande, orörlig, på
någon gärdesgård, lägre gren e. d. Dufhöken eger
visserligen icke örnens styrka eller falkens snabbhet
och säkerhet att gripa sitt rof, men han är dock
den skadligaste af alla våra roffoglar. Också äro
i åtskilliga svenska län ännu i dag skottpenningar
utfästa för hans fällande. Förut var det staten, som
utbetalte nyssnämnda penning, men numera bestämmes
den af de särskilda landstingen, vanligen till ett
belopp af två kronor för hvarje dödad hök. Sina 3–4,
blå- eller grönhvita, ofta med brunt fläckade och
streckade ägg lägger dufhöken i ett stort, i höga
träd beläget, af risqvistar tillredt näste. Dufhökens
ungar plägade fordom, liksom jagtfalkens,
inöfvas till jagt på häger, rapphöns, hare m. fl.
J. G. T.
Dufkulla, bot. Se Trientalis.
Duf-lins, bot. Se Ervum.
Dufnäs, frälsehemman i Södermanland. So Dufvenäs.
Dufour [dy-], Guillaume Henri, schweizisk general
och författare, föddes d. 15 Sept. 1787. Han fick sin
militära uppfostran i Paris, blef 1809 fransk officer
och deltog såsom sådan i Napoleons sista krig. Efter
kejsaredömets fall och sedan hans fädernestad, Genève,
lösts från förbindelsen med Frankrike (1815), gick
han i Schweiziska edsförbundets tjenst och blef der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
