Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drufva, Peter Ture Gerhard, friherre, krigare, ämbetsman - Druider - Druid-orden - Drujez - Drum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämndes 1816 till landshöfding i Vesterås län. 1815
upphöjdes han i friherrligt stånd. Död d. 6 Okt. 1822
på Nyborgs sätesgård i Håtuna socken, Upsala län.
Druider (Lat. druides l. druidae, af keltiskt
ursprung), ett hos de keltiska folken i det forna
Gallien och Britannien samt på Irland förekommande
särskildt stånd, hos hvilket dessa folks vetande i
gudomliga och menskliga ting var samladt. De äldsta
och omständligaste underrättelserna om druiderna
finnas i Julius Caesars anteckningar om galliska
kriget (6:te b., 13:de–14:de kap.). Medlemmarna
af detta stånd voro, enligt honom, framför allt
prester, men derjämte domare, läkare, siare och
skalder samt åtnjöto vissa företrädesrättigheter,
bl. a. befrielse från skatt och krigstjenst. I spetsen
för sig hade de en för lifstiden vald öfverdruid. De
bildade icke, såsom presterna inom åtskilliga andra
hedniska kulter, en ärftlig kast. Den inträdessökande
måste genomgå en lång (stundom ända till tjugoårig)
beredelsetid, hvarunder han muntligen undervisades
i deras läror. Enligt Caesars åsigt var Britannien
druidkultens stamhåll. Galliens druider samlades, på
bestämd tid en gång om året, till ting (antagligen
nära det nuv. Dreux) i karnuternas land, hvilket
de ansågo för Galliens medelpunkt, och suto der till
doms öfver folket. De lefde i tillbakadragenhet och
begagnade en särskild drägt. Deras förnämste gud
motsvarade romarnas Mercurius. Druiderna egde, att
döma af deras noggranna tideräkning, goda insigter
i astronomien, och de lära äfven hafva förstått
sig på bruket af förstoringsglas. De begagnade ett
slags skriftecken, i hvilka romarna funno likhet
med de grekiska bokstäfverna. Deras läkekonst
var mystisk-religiös: den utöfvades vanligen
i besvärjelseform och under användning af vissa
trollmedel, bland hvilka, enligt Plinius d. ä., de
verksammaste voro misteln, som benämndes "allbota",
och det s. k. ormägget (Lat. anguinum). När misteln
påträffades, afskars den, berättar Plinius, med en
gyllene knif, af en hvitklädd druid, och tvänne tjurar
offrades. Ormägget bildades, enligt kelternas tro,
af en ormklungas giftiga "spott och svett". När
det var färdigbildadt, kastades det upp i luften,
och den druid, som var nog lycklig att uppfånga
det i sin mantel, bar det sedan vid barmen som en
talisman. "Det var af ett lagom stort äpples omfång",
säger Plinius d. ä., som påstår sig hafva med egna
ögon sett ett sådant. – Druidernas religion är höljd
i mörker. En mängd gissningar om hennes innehåll
hafva blifvit framställda. Enligt Jean Reynauds
teori var deras gudalära ursprungligen monoteistisk,
lika hög och ren som någonsin hebréernas, och kom
först i en senare tid att upptaga den för folket mera
lättfattliga läran om flere gudar. Enligt honom var
den af flere gamla författare omtalade keltiske
Hesus (jfr Grek. aisa, Angelsachs. ôs, Fornn. áss)
ingenting annat än druidernas högsta väsende; eken
var hans symbol och derför helig, samt misteln,
ekens parasit, en bild af menniskan, som för sin
tillvaro är helt och hållet beroende af gud. Druiderna
förkunnade vidare läran om ett lif efter detta samt
om en själavandring,
till följd hvaraf Diodorus Siculus m. fl. trott
sig finna ett sammanhang mellan deras åsigter och
Pythagoras’ filosofiska system. Gudstjensten
förrättades på höga berg eller i mörka
eklunder. Hvitklädd, med eklöfskrans på hufvudet,
stod druiden framför altaret. Med ledning af
offerdjurens inelfvor, af himlatecken och drömmar
m. m. d. förkunnade han gudens vilja, oftast i dunkla
ordalag. Menniskooffer voro ej sällsynta. Vissa i
Frankrike och England förekommande fornlemningar
(cromlech l. dolmen, menhir; jfr dös), som
ofta benämnas druidaltaren eller druidstenar,
äro mycket äldre än druidkulten, men det är dock
ganska antagligt, att de under druidismens tid
kunnat användas till offerställen. – Vid sidan af
druiderna bildade druidissorna, gamla ogifta
qvinnor, som sysselsatte sig med spådomskonst o. d.,
en särskild klass. – Druiderna utöfvade stort
inflytande bland folket. Det tyckes likväl, som om
deras politiska betydelse var i aftagande redan
på Caesars tid, åtminstone i Gallien, och sedan
de keltiska folken kommit under romarnas välde,
hvilkas oförsonlige fiender druiderna voro, sjönk
de senares makt hastigt. Kejsar Claudius (41–54
e. Kr.) förbjöd druidkulten. Men långt derefter,
ja till och med sedan kristendomen införts, lefde
druidiska bruk och druidisk vidskepelse qvar i folkets
minne, och i Britannien, enkannerligen i Wales
och på ön Mona (Anglesea), upprätthöllo barderna
en del af druidismens traditioner. Att druidismen
förekommit utom Gallien, Britannien och Irland är ett
obestyrkt antagande. Sven Nilsson har visserligen
("Skand. nordens ur-invånare"), i sammanhang
med redogörelsen för sina åsigter om en keltisk
invandring till Sveriges södra och vestra bygder,
påstått, att druidkulten funnits äfven i Sverige och
till och med inkommit i den odenska valhallsläran,
men han har sedermera återtagit detta påstående. Det
var bl. a. "druidaltarna", den för båda kulterna
gemensamma mistel-myten och helighållandet af vissa
slags träd, som ledde honom till detta antagande. Jfr
J. Toland, "Specimen of the critical history of the
celtic religion" o. s. v. (1726), S. Pelloutier,
"Histoire des celtes" (1740–50), Barth, "Ueber die
druiden der celten" (1826), J. Reynaud, "L’esprit
de la Gaule" (1847), och Barghon Fort-Rion, "Le
druidisme au moyen-âge" (1874). – Druidisk, hvad
som har afseende på druider. – Druidism, druidernas
kult. – Druidissa (se ofvan). J. Th. W.
Druid-orden, ett efter de keltiske presterna
benämndt ordenssällskap, som på 1780-talet stiftades
i England. Denna orden, hvars hufvuduppgift
är välgörenhet, har ett stort antal ledamöter
(omkr. 100,000) i England, Amerika och Tyskland.
Drujez (Druz), rysk flod, som rinner upp i
guvern. Mohilev och faller ut i Dnjepr. Längd 270
kilom. (36,5 mil). D. är rik på stör. Stränderna äro
delvis bevuxna med ståtlig barrskog.
Drum, geol., en smal, af ett eller flere slags mineral
bestående ådra, som vanligen är olika den omgifvande
bergartsmassan, i hvilken den bildats genom att
utfylla i densamma förut befintliga spricklika
håligheter. Vid denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
