Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dromedar - Dromedar-stekeln - Dromia - Dromos - Dronaz - Dronne - Dronningborg - Dronningestolen - Dronninggård - Dronninglund - Dront-slägtet - Droppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fot, hvarvid ljudet af de i rörelse satta sandkornen
under öcknens tystnad påminner om ett på afstånd hördt
porlande vatten. Men när aftonen utbreder sin svalka,
resa kamelerna sina hufvud, spetsa öronen och tyckas
vilja gifva än mera uttryck och kraft åt sin styltande
gång. På detta sätt framlefver djuret tre à fyra
årtionden, offrade åt mödor och försakelser, för att
slutligen, nedtyngdt af ålder och svaghet, störta och
blifva ett byte för gamar och sjakaler. Dromedaren,
som, väl behandlad, är ett lydigt och villigt
djur, visar sig icke sällan vild och ohandterlig,
i synnerhet under brunsttiden eller då den giftiga
öckenvinden samum är i annalkande. Sedan stormen
väl brutit lös, är det nämligen knappast möjligt att
med något slags behandling få honom från det ställe,
der han lagt sig ned, med bakdelen vänd mot vinden
och hufvudet utsträckt på marken. Araberna särskilja
tvänne former, af hvilka den ena, den egentlige
dromedaren, användes till ridt, hvaremot den andra
får göra tjenst som lastdjur. J. G. T.
Dromedar-stekeln, Xiphydria dromedarius,
zool., en till steklarnas ordning (Hymenoptera),
de växtätande steklarnas grupp (Phytospheces),
vedsteklarnas familj (Uroceridae l. Siricidae) och
halssteklarnas slägte (Xiphydria) hörande art, som
är svart, med rödaktiga ben samt en i midten röd,
på sidorna hvitfläckig bakkropp, och som uppnår en
längd af omkr. 18 millim. (6 lin.). Dromedar-stekeln,
hvars larver lefva hufvudsakligen i pil och poppel,
är en i Skandinavien tämligen sällsynt insekt.
J. G. T.
Dromia, Ullkrabbor, zool., ett till leddjuren
(Arthropoda), tiofotingarnas ordning (Decapoda),
de körtstjertade kräftornas afdelning (Brachyura)
och krabbornas familj (Cancrina) hörande slägte,
hvars medlemmar igenkännas på det femte benparet,
hvilket är mycket kortare än de föregående paren samt
liksom dessa försedt med tång- eller saxlika klor och
beläget på ryggen, vidare på den starkt hvälfda,
runda, ulliga hufvudbålen o. s. v. Ullkrabborna,
hvilka omfatta åtminstone tio arter, förekomma i
alla haf, der de lefva af åtskilliga blötdjur,
smärre kräftdjur o. s. v., som de öfverrumpla
och fånga med stor skicklighet och list. Allmänna
ullkrabban, D. vulgaris, har ljusröda klor, kroppen
tätt öfverdragen och betäckt af mörkbrunt hår samt
hufvudbålen besatt med knöliga ojämnheter och i
kanten försedd med fyra stora tänder på hvardera
sidan. Denna krabba blir 6–9 centim. (2–3 tum) och
förekommer allmänt i Medelhafvet, men träffas äfven
i norra Europas haf. J. G. T.
Dromos l. Stadion, Grek., kapplöpning, en af de
forne grekernas älsklingslekar. Se Gymnasium och
Gymnastik.
Dronaz, bergstopp på Wallis-alperna, 2,953 m. (9,945
f.) hög.
Dronne [drå’n], biflod till Dordognes biflod
Isle. Vacker floddal; klart vatten. Längd 140
kilom. (19 mil).
Dronningborg, en i närheten af Randers belägen
herregård, som under medeltiden tillhörde Mariagers
kloster och sedermera lydde under Dronningborgs
slott, ända tills detta (1721) nedrefs.
V. Ebg.
Dronningestolen var en af de högsta och
vackraste punkterna på Möens klint, tills ett skred,
d. 25 Dec. 1868, sänkte den i hafvet.
Dronninggård [-går], en i Solleröds socken på
Själland, vid Furesöen belägen herregård, hvilken
har sitt namn deraf att konung Fredrik III der
lät åt sin drottning, Sofia Amalia, uppföra ett
slott (sedermera nedbrunnet). Efter hennes död
(1685) var gården statens egendom, tills konung
Kristian VII (1772) bortförlänade den till en
af sina hofmän. Den nuvarande hufvudbyggnaden
förskrifver sig från slutet af 18:de årh.
V. Ebg.
Dronninglund, en i norra Jylland, Hjörrings amt
och Ålborgs stift belägen herregård, hvilken under
medeltiden tillhörde benediktinorden, som der
hade ett nunnekloster (Hundslund-kloster). Vid
reformationen indrogs egendomen till kronan,
såldes derefter till enskild person och köptes
1690 af drottning Charlotta Amalia, som gaf
den dess nuvarande namn. 1730 öfvergick gården
åter till enskild person. Hufvudbyggnadens
ena flygel är sammanbyggd med den gamla
klosterkyrkan, som nu användes till sockenkyrka.
V. Ebg.
Dront-slägtet, Didus, zool., ett fogelslägte, om hvars
systematiska plats stor ovisshet är rådande. Det har
nämligen blifvit fördt än till strutsfoglarnas,
än till hönsfoglarnas, än till gamfoglarnas och
än till duffoglarnas ordning. Arterna utmärkte sig
bl. a. genom den långa, starka, i spetsen nedböjda
näbben, de förkrympta vingarna och stjerten, hvilka
saknade styfva pennor och i stället bestodo af stora,
mjuka, nedhängande täckfjädrar, samt på de korta,
kraftiga benen med deras fyrtåiga fötter. Den numera
utdöda dronten, D. ineptus, äfven kallad "dodo" och
"dudu", fans i stor mängd på S:t Mauritius, då denna
ö på 1500-talet upptäcktes af européerna. Den enda
kännedom vi ega om denna så märkliga fogel grundar
sig dels på holländska sjömäns (möjligen öfverdrifna)
berättelser, dels på oljemålningar i åtskilliga
tafvelsamlingar, dels ock på delar af skelettet, som
förvaras spridda i flere naturaliesamlingar. Vare
sig genom okynnet hos de europeiska kolonister,
holländare och portugiser, hvilka landade på ön,
eller för det ätbara köttet, som dock tyckes hafva
haft en något tranaktig smak – alltnog, dronten blef
tid efter annan utsatt för så ihärdiga förföljelser,
att han omkr. hundra år efter öns upptäckande var
alldeles utrotad. För klumpig för att kunna röra sig
med snabbhet och ur stånd att flyga, blef han lätt
ett byte för sina förföljare. Han var till färgen
brungrå med gula ving- och stjerttäckfjädrar, hade
svanens storlek, en näbb, som liknade albatrossens,
och fötter, som påminte om pingvinens. En
annan art, den s. k. solitären, D. solitarius,
var ungefär så stor som en gås och hvit, med
svarta vingspetsar. Numera, liksom sin slägting,
utdöd, tyckes han en gång hafva tillhört den
närliggande ön Rodriguez, hvarest åtskilliga
benlemningar efter honom blifvit påträffade.
J. G. T.
Droppar (Lat. guttae), byggnadsk., kallas de sex små
knappar eller pluggar, som hänga under den doriska
frisens triglyfer och vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
