Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1387-1388 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dopnamn - Dopparedagen - Doppia - Doppingar - Dopping-slägtet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bruket att gifva en person flere namn blef mot
slutet af medeltiden allmänt i de bildade
samhällsklasserna. Bland allmogen i de
skandinaviska landen har bruket att gifva
endast ett dopnamn flerstädes bibehållit
sig ända till vår tid. Se vidare Namn.
E. J. Ö.

Dopparedagen kallas af ålder julaftonen, med anledning
af en i flere landsorter gängse sed, som består deri
att man då samlas omkring ett kokkärl, innehållande
varmt spad, samt doppar bröd deri och sedan förtär
detsamma. Seden att "doppa" om julen är möjligen en
qvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna.

Doppia, Ital. ("dubbel") l. Pistol, ett i flere af
Italiens förra stater förekommande guldmynt af olika
värde. Piemontesisk doppia l. pistol = 24 äldre lire;
doppia di Savoja l. piemontesisk dublon = 28 nya lire
och 40 cent. (1755–98) eller = 20 lire (1798–1826);
genuesisk doppia l. genovina = 100 lire moneta buona
(1753–58) eller 96 lire (1792–95), d. v. s. 78
ital. lire och 74 cent.; milansk doppia l. pistol =
19 ital. lire och 77 cent. = 1,775 dukat; veneziansk
doppia l. pistol (till 1798) = 38 lire piccola valuta
(1 lira picc. val. = nära hälften af 1 ital. lira)
= 1,664 dukat; romersk och bolognesisk doppia
(1818–35) l. pistol = 3 scudi och 15 bajocchi = 17
ital. lire och 5 cent.; Parmas doppia nuova l. ny
pistol = 21 ital. lire och 41 cent.; Luccas och
Modenas doppia l. pistol = 22 lire; Ön Sardiniens
doppiatto = 1/5 carlino = 1 scudo d’oro = 5 lire.
A. W. S.

Doppingar, Colymbidae l. Podicipidae, zool., en
till de gumpfotade foglarnas ordning (Pygopodes)
hörande familj, hvars medlemmar hafva en stark,
rät, tillspetsad näbb, stora, långt bakåt belägna
ben, långa, skilda framtar, med simhuden delad
i flikar långs sidorna, fri, kort och med
en hudflik försedd baktå samt breda, platta
klor o. s. v. Fjäderbeklädnaden är mycket tät,
delvis silkesfin, och vingarna små samt korta;
stjert saknas. Doppingarna hafva ett tranigt
kött, och deras skinn användes icke sällan som
pelsverk. Till denna familj hörer slägtet Podiceps.
J. G. T.

Dopping-slägtet, Colymbus l. Podiceps, zool., ett till
doppingarnas familj (Colymbidae) hörande slägte, som



igenkännes derpå att näbben är tämligen utdragen och
försedd med små, aflånga näshål, baktårna försedda
med en bred hudflik samt hufvudet och halsen under
häcktiden icke sällan prydda med en tofs, krage
e. d. af praktfulla fjädrar. För öfrigt igenkännas
doppingarna mycket lätt på den långsträckta och
nedtryckta kroppsbyggnaden, den långa, smala halsen,
den stjertlösa gumpen, tårnas egendomligt inskurna
hudflikar o. s. v. De tillhöra den tempererade
zonen. Under sommaren hafva de sina tillhåll i
stillastående, af tät säf och vass omkransadt vatten;
endast vid flyttningstiderna, vår och höst, låta de
se sig på hafvet. På land visa de sig helt främmande
och begifva

sig dit endast i största nödfall. I detta afseende
skilja de sig från nära nog alla andra simfoglar,
hvilka åtminstone tidtals pläga hvila sig och
putsa sina fjädrar på stranden eller på skär
och klippor. Doppingarna förrätta deremot allt,
som hör till deras lifs trefnad, i vattnet, der
de till och med hafva sina bon flytande. Också
häntyder hela deras kroppsbyggnad på ett dylikt
lefnadssätt. Det finnes inga andra foglar, som röra
sig i vattnet med så utomordentlig ledighet och
snabbhet eller som dyka och simma under vattnet
med sådan skicklighet som doppingarna. De kunna
äfven flyga tämligen snabbt, ehuru deras vingar äro
mycket små i jämförelse med kroppen. Under flygten
hålla de hufvud och hals sträckta framåt, och de långa
fötterna, hvilka såsom styre ersätta stjerten, riktade
bakåt. Största svårigheten hafva de att komma upp ur
vattnet. De måste springa och flaxa ett långt stycke
på vattenytan, innan de få tillräckligt luft under
vingarna för att kunna höja sig. De äro skygga foglar,
hvilka vid alla tillfällen, då någon fara hotar dem,
skickligt förstå att sätta sig i säkerhet. Ofta simma
de så lågt med kroppen, att endast hufvudet och
en del af halsen synas ofvan vattenytan, och dyka
pilsnabbt undan jägarens skott. Deras föda utgöres
hufvudsakligen af småfisk, grodlarver, insekter och
andra smärre vattendjur, hvilka de upphemta från
djupet och förtära på vattenytan. En egenhet, som man
tror sig hafva iakttagit hos vissa af dessa foglar,
är att de afplocka och nedsvälja sina egna fjädrar. De
lefva ständigt parvis; makarna, som visa mycken ömhet
för hvarandra, flytta bort i hvarandras sällskap och
återvända på samma sätt, merendels hvarje år till
samma plats, för att fortplanta sig. De bygga ett
af vattenväxter löst hopfogadt bo, som de låta flyta
på vattnet och fästa vid något vassrör e. d., för att
det ej må kunna bortföras af vinden. Honan lägger 3–6
medelstora, grönhvita och i båda ändarna afsmalnande
ägg, som vexelvis rufvas af bägge makarna. När dessa
lemna boet, täcka de öfver äggen med halfmultnade
växtstjelkar o. d., så att det hela snarare liknar en
tillfälligt hopdrifven hög af växtlemningar än ett
fogelbo. Efter ungefär tre veckor utkläckas ungarna,
hvilka genast ega stor skicklighet i att simma och
inom kort äfven lära sig att dyka. Till en början
taga de gamle, vid minsta fara, dem under vingarna
samt föra dem med sig ned i djupet. Icke sällan
få de mellan föräldrarnas fjädrar inkrupna ungarna
följa med upp i luften. De hvila sig och sofva gerna
på de äldres rygg. Ibland doppingarna likna de båda
könen hvarandra fullkomligt, med undantag deraf att
honorna äro något mindre än hannarna. Af de i Sverige
anträffade fem arterna, hvilka alla äro flyttfoglar,
är den gråstrupige doppingen, C. rubricollis,
hvilken uppnår en längd af 45–47 centim. (1,5–1,6
f.), icke sällsynt i de södra provinserna och häckar
stundom, ehuru sällan, i norra delen af Götaland. Om
sommaren äro hufvudet och de öfre kroppsdelarna på
honom glänsande svartaktiga, framhalsen och kräfvan
brunröda och den undre sidan silfverhvit; om vintern
är den öfre delen af kroppen svartbrun, och framhalsen
på midten brungrå, med en otydlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>