Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sannolikt förefans det redan på Jesu tid. Till de
nämnda symboliska tvagningarna anslöt sig Johannes
Döparens dop, hvilket var en "bättringens döpelse till
syndernas förlåtelse" (Luk. 3: 3), för att förbereda
tron på den väntade Frälsaren. Ändtligen inrättade
Kristus, kort före sin himmelsfärd, det kristliga
dopet, genom den till lärjungarna ställda befallning,
som innehålles i de s. k. instiftelseorden: "Gån ut
och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till
Faderns, Sonens och den Helige andes namn" (Matt. 28:
19). Dopet är således, betraktadt från sakramental
synpunkt, den handling, hvarigenom en menniska göres
till Jesu lärjunge. Gud insätter henne derigenom i det
sanna gudsförhållandet och upprättar med henne sitt
frälsande, i Kristus grundade nådesförbund, så att hon
blir delaktig af alla dertill hörande förmåner. Men
dopet är ock – subjektivt – "nya födelsens bad"
(Tit. 3: 5); det innesluter i sig pånyttfödelsen
– väl icke den personliga, till medvetenhet och
frihet sig sträckande, men dock den substantiella,
väsentliga, början till ett nytt andligt lif. Deraf
följer ock, att dopet, betraktadt från sakrificiel
synpunkt, innebär en förbindelse för menniskan att
till Guds ära skicka sig såsom en rätt medlem af hans
troende församling. Det är således ett yttre tecken
till en öfver hela lifvet utsträckt förpligtelse
att förblifva i Guds sanna gemenskap och göra hans
vilja, hvilken förpligtelse menniskan likväl ej kan
uppfylla annat än genom en personlig (medveten och
fri) utveckling. – Såsom varande det andliga lifvets
utgångspunkt behöfver dopet ske blott en gång; men
både den välsignelse det gifver och de pligter det
medför hafva afseende på menniskans hela lif. Det
genom dopet i menniskans andliga natur nedlagda
lifsfröet skall genom sorgfällig vård utvecklas
till personlig och lefvande tro. Emedan döpelsen
således icke närmast verkar på menniskans förstånd
och vilja, utan på hennes andekroppsliga natur,
sådan denna är från födelsen, så är vilkoret för
delaktighet i dess välsignelse icke personlig tro,
ej häller något visst mått af kunskap eller sedlig
utveckling, utan fastmer frånvaron af uppsåtligt
motstånd mot Guds nåd samt hjertats öppnande för hans
Andes verksamhet. Hos fullvuxna måste naturligtvis
en sådan sinnesbeskaffenhet framkallas genom en
tjenlig förberedelse, hvarför ock i kyrkans äldsta
tid och i allmänhet vid missionsverksamhet bland icke
kristna folk undervisning måste föregå dopet. Men
hvarhälst en kristen församling är grundad, och
således, om också icke säkra garantier, åtminstone
sannolikhet för en kristlig uppfostran finnes, böra
företrädesvis de späda barnen döpas. "Hvarje dop är
till sitt begrepp ett barndop". I denna mening säger
ock Kristus, ej allenast att "himmelriket hörer barnen
till" (Matt. 19: 14), utan ock att de fullvuxne måste
omvända sig och varda såsom barn för att komma dit in
(Matt. 18: 3). Såsom födda med arfsynd behöfva barnen
ett nytt andligt lif för att kunna blifva detta rikes
medlemmar, och ett sådant lif meddelas dem i döpelsen
under den enda form, hvari de kunna emottaga det. Om
också i den heliga skrift ingen uttrycklig befallning
om barndop
gifves, så finnas dock antydningar derom redan på
apostlarnas tid, t. ex. uppgifter att "hela hus"
blifvit döpta (Apostlag. 16: 15, 33; 18: 8; 1 Kor. 1:
16) och de apostoliska förmaningarna till barnen
att vara föräldrarna lydiga "i Herren" (Ef. 6: 1)
o. s. v. Äfven omskärelsen, som hade samma andliga
betydelse som döpelsen, skulle ske i den spädaste
åldern. Jämväl yttranden af kyrkofäder från 2:dra
och 3:dje årh. bevisa, att barndopet redan tidigt var
i bruk. Så nämnes det t. ex. af Irenaeus, Cyprianus
och Origenes samt Tertullianus, hvilken sistnämnde
är den ende kyrkofader, som uttalar sig deremot. Från
3:dje årh. var barndopet ganska allmänt, ehuru äfven
från den närmast följande tiden många exempel finnas
på att dopet uppsköts till en senare ålder, ja till
dödsbädden, emedan man ansåg det svårare att få
förlåtelse för synder, som begåtts efter dopet. Efter
Augustinus, hvilken, i sammanhang med sin lära om
arfsynden, dogmatiskt rättfärdigade barndopet, har
det varit allmänt herskande sed inom kyrkan.
För att det åt barnen gifna dopet skall blifva till
varaktig välsignelse, måste på detsamma följa en
kristlig uppfostran. Att vaka öfver denna tillkommer i
främsta rummet föräldrarna, dernäst faddrarna eller
dopvittnena och slutligen den kristna församlingen
sjelf.
Det synliga elementet i döpelsen är den yttre
dophandlingen: begjutningen med vatten i Faderns,
Sonens och den Helige andes namn. Den osynliga
nådegåfvan är den gemenskap med Gud, hvari den
döpte försättes. Sambandet mellan dessa två element,
hvarigenom det förra blifver ett medel för det senare,
beror, såsom i sakramenten öfver hufvud, allenast
på kraften af Kristi ord och instiftelse. Att dopet
förrättas i öfverensstämmelse med denna instiftelse
är vilkoret för dess verksamhet eller kraft; dess
verkan åter beror på den sinnesbeskaffenhet, hvari det
af menniskan emottages. – I enlighet med Kristi ord
(Joh. ev. 3: 5) förklarar kyrkan dopet vara nödvändigt
till saligheten, och denna dess nödvändighet har
sin grund i arfsynden. Kyrkan, för sin del, känner
ingen annan begynnelse till saligheten än dopet och
är derför bunden vid Herrens förordning att begagna
det. Men deraf följer hvarken att hedningarna eller
de barn, som dö odöpta, ovilkorligen blifva fördömda:
Gud är icke så bunden vid den yttre handlingen, att
han icke äfven utan denna kan, på ett oss obekant
sätt, gifva saken, eller den välsignelse, som dopet
medför. Derom gäller den gamla satsen non privatio,
sed contemtus sacramenti damnat (icke saknaden af
sakramentet, utan föraktet för detsamma är fördömligt)
samt necessitas sacramentorum non est absoluta, sed
ordinata (sakramentens nödvändighet är icke absolut,
utan grundar sig på Kristi befallning).
Angående sjelfva dophandlingen har Kristus icke gifvit
några särskilda föreskrifter, utan allenast förordnat,
att dopet skall ske till Faderns, Sonens och den
Helige andes namn (Matt. 28: 19). Då den döpte dermed
förbindes till tron på den treenige Guden, bör dopet
alltid vara förenadt med en bekännelse af denna tro,
och det kyrkligt förklarande uttrycket af densamma
är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
