Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dissolving views - Dissonans - Dissyllabum - Distans - Distansmätare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det sätt, hvarpå densamma försvinner, nämligen genom
minskning i belysningen från kalkljuset.)
Dissonans (Fr. dissonance, af Lat. dissonare,
missljuda, af dis, åtskils, och sonare, ljuda),
musikt., missljud, kallas i allmänhet förhållandet
mellan sådana toner, hvilkas samtidiga ljudande
orsakar "sväfningar" eller periodiska störingar i
samklangen – något som beror derpå att svängningarna
icke gå jämnt tillsammans, utan ömsevis förstärka
och försvaga hvarandra, hvarigenom en ojämn,
"intermittent", klang uppstår, som verkar naggande
och oroligt på tonsinnet samt väcker längtan efter
dissonansens öfvergång, "upplösning" till en jämn,
ostörd samklang eller "konsonans". Enär sväfningarna
störa klangen dess mindre, ju enklare förhållandet
är mellan tonernas svängningstal, räknas till
dissonanserna icke rena oktaver, qvinter, qvarter,
terser och sexter, men väl sekunder och septimor
äfvensom alla öfverstigande eller förminskade
intervall. Åsigterna i denna fråga hafva likväl varit
olika på olika tider. För grekerna gällde terser och
sexter såsom dissonanser, hvilket sannolikt till en
början berodde derpå att den pythagoreiska tersen
vår större än den naturliga. Samma åsigt bibehölls
under större delen af medeltiden. Franco af Köln
(omkr. 1200) var den förste, som erkände tersen, och
Jean de Muris (omkr. 1300) den förste, som erkände
sexten såsom konsonant, hvaremot för den sistnämnde,
liksom i allmänhet för kontrapunktisterna, qvarten
gällde som dissonant. Betänker man vidare, att i
den moderna "liksväfvande temperaturen" intet enda
intervall, utom oktaven, är fullt rent, så finner
man, att dissonans är ett mycket relativt begrepp
och beroende ej endast af de gifna tonernas –
jämte deras öfvertoners och kombinationstoners –
inbördes sväfningar, utan ock af intervallets plats
och användbarhet inom det rådande tonsystemet (så
t. ex. anser Helmholtz lilla sextens värdighet af
konsonans mindre böra tillskrifvas dess eget välljud
än den omständigheten att den är en ömvändning af
stora tersen). Dissonansen är antingen väsentlig,
d. v. s. utgörande en nödvändig del af ett
sjelfständigt ackord, eller tillfällig, d. ä. en
ackordfrämmande och öfvergående tonförbindelse. Till
det senare slaget räknas genomgående noter,
vexelnoter, förhållningar och anticipationer. Den
äldre musikteorien uppställde såsom regel,
att den dissonerande tonen skulle "förberedas"
(genom att intagas i näst föregående ackord), men
den nyare praxis har nästan alldeles frigjort sig
från detta tvång. – Dissonansens allmänestetiska
berättigande ligger i behofvet af omvexling och
outhärdligheten af en absolut ostörd harmoni. Ett
musikaliskt berättigande har dissonansen dessutom
såsom det elementära uttrycket för oroliga, olustiga
eller stridiga känslor, hvaremot konsonansen är
det allmänna harmoniska uttrycksmedlet för känslor
af ro och lust. Enligt hvad Helmholtz uppvisat,
är molltreklangen ingenting annat än en beslöjad
dissonans. Jfr Moll. – Dissonant, missljudande ton. –
Dissonerande, missljudande. A. L.
Dissyllabum, Med. Lat. (Grek. dissyllabon),
tvåstafvigt ord. Jfr Monosyllabum.
Distans [uttalas vanligen: distangs], Fr. distance
(af Lat. distare, vara skild), afstånd. – Hålla
distans, krigsv., bibehålla det behöriga afståndet
(t. ex. om trupper under marsch). – Distansiera,
kapplöpningst. En kapplöpningshäst säges vara
distansierad, om han ej nått distanspålen i det
ögonblick, då den segrande hästen når målet, eller
om han i heats (se d. o.) ej för andra gången får
täfla om priset. – Distanskikare och Distanskort. Se
Distansmätare.
Distansmätare (jfr Distans), benämning på vissa
slags instrument, genom hvilka man kan uppmäta
afstånd utan användande af vanliga längdmått. Af
största betydelse äro de distansmätare, som nyttjas i
eldstrider, der det är af vigt att eldgifningen sker
på rätt afstånd. De distansmätare man konstruerat
för militära ändamål äro af tre slag. 1) Det ena
slaget utgöres af de distansmätare, genom hvilka
afstånd angifvas medelst uppmätande af kända föremåls
synvinkel. Ett sådant är t. ex. distanskortet. Detta
består af en skifva af papp eller metall (se fig.),
med utsatta streek och afståndssiffror. Vid kortet
är fäst en 0,6 m. (2 f) lång tråd, som i sin ände har
en knapp, hvilken man tager mellan tänderna, medan man
håller kortet lodrätt ifrån sig, så att tråden blifver
spänd. Linien ab inställes efter målets fot, och målet
inpassas i utskärningen, då den siffra, der målet jämnt
fyller öppningen, angifrer afståndet. Utskärningen
beräknas i allmänhet, med afseende på fotfolket, för
1,8 m. (6 f.) och, med afseende på rytteriet, för 2,67
m. (9 f.) höga mål medelst förhållandet att t. ex. för
afståndet 237,5 m. (800 f.) – se vidstående figur –
0,6 (trådens längd) : x (urskärningens höjd) =
237,5 (afståndet) : 1,8 (karlens längd), hvaraf x =
0,6 . 1,8
–––––
237,5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
