Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1213-1214 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dilatabilitet, fys., förmåga af utvidgning. Se Dilatation. - Dilatation - Dilatationskoefficient, fys. Se Dilatation. - Dilation - Dilemma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dilatabilitet (af Lat. dilatare, utvidga), fys.,
förmåga af utvidgning. Se Dilatation.

Dilatation (Lat. dilatatio, af latus, bred),
fys., utvidgning, företrädesvis en sådan, som
orsakas genom värmet. Som allmän regel gäller,
att en kropp, då dess temperatur höjes, ökas till
sin volym, om den är i tillfälle att fritt utvidga
sig. Om en kropp vid höjd temperatur minskar volym,
så ar minskningen nästan alltid beroende derpå att
kroppen afgifvit fuktighet eller någon annan flyktig
beståndsdel. Undantag från nämnda regel göra endast
några få kroppar, bland hvilka den vigtigaste är
vatten (se d. o.). På liknande sätt som dessa förhålla
sig några saltlösningar och vissa legeringar. De fasta
kropparnas utvidgning genom värme är ganska obetydlig
och kan inom vissa gränser anses proportionel mot
temperaturhöjningen, så att en viss temperaturhöjning
alltid motsvaras af samma utvidgning. Dervid kommer
längd-, yt- och volymutvidgning i betraktande. Måttet
på ett ämnes utvidgning är dess utvidgnings- eller
dilatationskoefficient, hvarmed förstås den
utvidgning, som uppstår på enheten af vare sig längd,
yta eller volym, då temperaturen höjes en grad. Såsom
redan är nämndt, kan denna qvantitet anses konstant
inom vissa icke allt för stora temperaturområden. I
allmänhet är dock utvidgningen för samma
temperaturtillskott större, ju högre temperaturen
är, och den ökas, i synnerhet då temperaturen
närmar sig smältpunkten. En fast kropps lineära
eller längd-utvidgning bestämmes derigenom att man
varierar temperaturen hos en stång af känd längd och,
med användning af häfstångssystem, starkt förstorar
utvidgningen, så att densamma kan med noggranhet
uppmätas till sin storlek. Exempelvis anföras här
några fasta kroppars lineära utvidgningskoefficienter
mellan 0° och 100°, under antagande att koefficienten
mellan dessa gränser är konstant:

bly .........	0,00002867	guld ........	0,00001514
smidjern ....	0,00001115	koppar ......	0,00001718
gjutjern ....	0,00001109	glas ........	0,00000850

Utvidgningen beror dock ej ensamt på den kemiska
sammansättningen, utan äfven på sådana molekulära
egenskaper, som kunna framkallas genom olika mekanisk
behandling. Sålunda utvidgas en metall olika, allt
efter som den varit underkastad hamring, valsning
eller dragning, allt efter som den är härdad eller
ej, o. s. v. Kristaller visa olika utvidgning i
olika riktningar.

Yt- och volymutvidgningarna bestämmas efter den
lineära. Man tanke sig en qvadrat med sidan = 1 af
ett ämne, hvars lineära utvidgning är = a. Höjes
temperaturen en grad, blir qvadratens sida 1 + a,
och således dess yta = 1 + a gånger 1 + a,
eller 1 + 2a + a². Men eftersom a är ett mycket
litet tal, är a² så litet, att denna term kan
utelemnas och ytan sättas = 1 + 2a, då således 2a är
ytutvidgningen. På samma sätt erhålles den kubiska
utvidgningen derigenom att man beräknar volymen af en
kub med sidan 1 + a. Denna volym är = 1 + 3a + 3a² +
a³, hvari dock termerna 3a² + a³ kunna betraktas
såsom försvinnande små och utvidgningen

således sättas = 3a. Ytutvidgningskoefficienten kan alltså
sägas vara två och volymutvidgningskoefficienten
tre gånger större än längdutvidgningen.

I fråga om vätskor och gaser har man att fästa sig
endast vid volymutvidgningen. Denna är hos vätskorna
större än hos de fasta kropparna och förändras
hastigare med temperaturen. Oregelbundenheter
och hastiga förändringar förekomma i närheten af
de temperaturgrader, vid hvilka vätskan öfvergår
till fast form eller till gasform. Vid öfvergången
till fast form sker hos vissa vätskor en plötslig
sammandragning; hos andra deremot, t. ex. gjutjern
och vatten, försiggår en ej obetydlig utvidgning i
stelningsögonblicket. Vid bestämning af vätskors
utvidgning kunna olika förfaringssätt användas:
man fyller en större termometerkula med den
vätska, som skall undersökas, man observerar den
vigtsförlust en i vätskan vid olika temperaturer
nedsänkt kropp undergår, eller man använder
två kommunicerande glasrör, af hvilka det ena
hålles vid 0° och det andra vid högre temperatur,
under det vätskans höjder i båda rören observeras,
o. s. v. De vätskor, hvilkas utvidgningsförhållanden
blifvit noggrannast undersökta, torde vara
qvicksilfver och vatten. Qvicksilfrets utvidgning
är emellan 0° och 100° C. 1/5550 för hvarje grads
temperaturhöjning. Mellan 100° och 200° C. är samma
utvidgning 1/5425, och emellan 200° och 300° C. 1/5300. Sådana
vätskor, som vid vanlig temperatur endast genom
mycket högt tryck kunna bibehålla sin flytande form,
t. ex. kolsyra, cyan och svafvelsyrlighet, synas
undergå en långt betydligare utvidgning.

Alla de gasformiga kropparna utvidgas ungefär lika
mycket, om de äro i rent och oblandadt tillstånd,
och denna utvidgning utgör omkr. 0,3665 af hela
volymen, om temperaturen höjes från 0° till
100° C. Volymförändringen är proportionel mot
temperaturhöjningen äfven hos sådana gaser, hvilka
jämförelsevis lätt öfvergå till flytande form,
dock endast så länge som gaserna äro fullkomligt
luftformiga, d. v. s. innan de börjat förtätas. –
Gasernas utvidgning kan bestämmas genom användning
af ett jämntjockt glasrör med utblåst kula. Röret
indelas i lika stora volymdelar, och kulans volym
bestämmes i sådana delar. Gasmassan atspärras
med en qvicksilfverdroppe, och af den vid olika
temperaturer observerade volymen kan gasens utvidgning
beräknas. Man kan ock bestämma utvidgningen genom att
observera spänstigheten hos en och samma gasmassa
vid olika temperaturer, under det volymen tvingas
att vara oförändrad. Spänstigheten under oförändrad
volym varierar nämligen i alldeles samma förhållande
som volymen, då spänstigheten bibehålles oförändrad.
L. A. F.

Dilatationskoefficient, fys. Se Dilatation

Dilation (af Lat. dilatio, af diferre), uppskof,
anstånd, frist.

Dilemma Grek. (af dis, två gånger, dubbel, och
lambanein, taga), log., den art af hornslut (se
Disjunktiv slutledning), hvari det disjunktiva
omdömet i öfversatsen har två membra disjuncta,
t. ex.: Om A är B, så inträffar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>