Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digerdöden, Stordöden och Svarta döden - Digrera - Digges, Thomas - Digesta - Digestion (Lat. digestio, af digerere, fördela), fysiol. Se Matsmältning - Digestor (af Lat. digerere, föra åtskils), tekn. Se Papins gryta - Digifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmodade ogerningen. Dessa kunde icke vara andra
än judarna, hvilka man sedan långliga tider vant
sig att anse för kristenhetens fiender. Man visste
berätta hurusom från rabbiner i Toledo bud och
gift utsändts till judar i alla land. Förföljelserna
började i Sept. 1348 i Chillon vid Genèvesjön, der
man underkastade några judar pinligt förhör. Under
tortyrens plågor påtogo sig dessa arme allt, som
lades dem till last, och så blefvo de "till Guds ära"
brända. Flere städer följde exemplet. I Basel byggde
folket upp en stor trälada och tvungo myndigheterna
att deruti inspärra alla judar, som funnos i staden,
hvarefter ladan antändes. Öfverallt förföljdes judarna
med eld och svärd. I Strassburg blefvo 2,000 judar
brända på sin egen kyrkogård, der ett stort bål hade
blifvit upprest. De, som med våld sökte undkomma,
mördades på gatorna. I Mainz stötte detta folkyrans
utbrott tillsammans med en annan yttring deraf. Folk
från åtskilliga orter hade nämligen samlat sig
för att under bön och sjelfpinande försona både
egna och andras synder. Sådana "bönefärder" hade,
om ock ej i så stor utsträckning, äfven förut,
under tider af betryck, blifvit företagna – nu, då
pestens förödelse allt mera tilltog, grep folket äfven
till detta medel. Presternas latinska böner ansågos
icke göra till fyllest: folket ville sjelf och på
modersmålet bedja om straffets afvändande. Skaror
af dessa botgörare, s. k. flagellanter (gisslare),
med röda kors på kläderna och gissel i händerna,
tågade från stad till stad, sjungande fromma
sånger. Vid deras ankomst ringdes i kyrkklockorna,
och innevånarna strömmade ut för att sluta sig till
dem. Utanför kyrkan nedkastade de sig i rader med
blottade ryggar. Anföraren gick omkring och gaf den
ene efter den andre slag af det med hvassa jernbitar
försedda gisslet, så att blodet rann utefter de
slagnes ryggar. Derefter gisslade botgörarna sig
sjelfva under högljudd sång och berömmelse att deras
blod blandade sig med den korsfästes. Slutligen
upplästes ett bref, som sades vara af en ängel
nedlagdt på S:t Peters altare i Jerusalem och
hvari Gud sjelf uppfordrade menniskorna till bot
och bättring. En sådan botgörareskara intågade
i Mainz, i Aug. 1349. Med den hade förenat sig
en bondehop, som fordrade hämd på judarna. Strid
uppstod, och då judarna sågo sig nödsakade att
vika för öfvermakten, inneslöto de sig i sina hus
och uppbrände med dem sig sjelfva. Icke mindre
än 20,000 judar lära sålunda der omkommit. Äfven
på andra orter föredrogo judarna att döda sig
sjelfva framför att falla i de kristnes händer
och tvingas till dopet. Stad, kyrka och enskilda
delade de mördades egendom. Vinningslystnaden blef
en villig bundsförvandt till religionsfanatismen,
och sålunda sträckte sig dessa judeförföljelser
vida omkring. Under det gisslarefärderna snart
nog stäcktes af kyrkan – som i dem såg en farlig
rival för sitt anseende –, så att de egentligen icke
hunno öfver Tysklands gränser, utbredde sig deremot
judeförföljelserna icke allenast öfver hela Tyskland,
utan äfven öfver Italien och Frankrike. Det var
om sider i Polen de arme judarna funno en fristad,
och det var konung Kasimir den store
(1333–70), som på sin judiska älskarinnas,
Esters, förbön der gaf dem skydd.
Men digerdöden fullföljde sitt rundtåg, finnande
i menniskornas lidelser en kraftig hjelp i sitt
förödande värf. Dock, förödelse i och för sig var
icke hans uppgift. Historien, visande på de följande
århundradenas stora reformatoriska rörelser,
tyder denna förödelse såsom en mensklighetens
luttringsprocess. Liksom ofta individen efter
en genomgången svår sjukdom känner ett nytt och
friskare lif genomströmma sina ådror och liksom
pånyttfödes till någonting bättre och fullkomligare,
än han förut varit, så är det ock med slägtet
i dess helhet. Sedan digerdöden slutat sin
mission, bemärktes ock i alla land huru qvinnans
fruktsamhet blef ökad, så att t. o. m. tvilling-
och trillingbörder förekommo mycket oftare än förut,
och flerstädes, såsom i de skandinaviska landen,
började man föra en ny tideräkning ifrån "store
döden". Bg.
Digerera (Lat. digerere, föra åtskils), utdraga
lösliga beståndsdelar ur ett fast ämne, derigenom
att man lindrigt uppvärmer detsamma; smälta maten. –
Digerering l. digestion, upplösning i lindrig värme;
matsmältning. – Digestiv, medel till underlättande
af matsmältningen.
Digges [diggs], Thomas, engelsk matematiker,
f. omkr. 1550, d. 1595 som generalkrigskommissarie,
var på sin tid ansedd såsom en särdeles framstående
matematiker, men sysselsatte sig hufvudsakligen
med matematikens användning på krigskonsten. Hans
förnämsta arbeten äro Alae sive scalae mathematicae
(1573) och Stratioticos (1579), hvilket sistnämnda
påbörjades af hans fader, Leonard Digges. G. E.
Digesta, Lat. (af digerere, fördela), l. Pandectae,
jur., den största och vigtigaste delen af Justiniani
lagsamling. Jfr Corpus juris och Romersk rätt.
Digestion (Lat. digestio, af digerere, fördela),
fysiol. Se Matsmältning.
Digestor (af Lat. digerere, föra åtskils), tekn. Se
Papins gryta.
Digifning. 1. Med. Den akt, hvarigenom det späda
barnet undfår sin naturliga näring, vare sig af
modern eller af en amma. Digifningen tillkommer i
första hand modern. Endast om verkliga hinder för
henne möta att fullgöra detta naturens bud, bör hon
öfverlemna sitt barn i en ammas vård. Till sådana
hinder höra först och främst bristande mjölktillgång
eller felaktiga bröstvårtor, men vidare äfven svaghet
och klen helsa, ärftlig sjukdom, nytt hafvandeskap
samt hysteri och retligt lynne. Modern bör ock afstå
från digifningen, om hon nått en ålder af fyratio
år – i detta fall emedan mjölken då i allmänhet
ej är tillräckligt närande för barnet. Dock bör
märkas, att vid digifningen mjölken under vissa
omständigheter förändras till sin qvalitet, såsom
genom sjukdomar, psykiska affekter, menstruationens
återkomst äfvensom genom olämplig och otillräcklig
föda. Sjukdomar, som äro lindriga, endast tillfälliga
och ej af smittosam natur, böra ej hindra en fortsatt
digifning. Mjölkafsöndringen är visserligen under
sjukdom vanligen minskad; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
